Flytta ifrån Stockholm?

Lämnade stockholm för 4 år och det bästa vi gjort. En stor orsak var problem med skolan för mina barn med NPF och vi har fått betydligt bättre hjälp här.

Knäckfrågan brukar vara jobb och försörjning.

Men helt klart går det att betydligt en helt annan livsmiljö om du flyttar bort från storstäderna och ofta till ett lägre pris,

Väljer du rätt kan du få det mesta av det du önskar, nära till natur, vettig skola, nära till ett grundutbud av affärer

Skönt att höra. Får man fråga var i landet ni bort? 

vi flyttade inte då vi har anhöriga kvar. Vi flyttade till eskilstuna, bor en en lugn del i utkanten, granne med naturreservat.

Jag jobbar på apotek och tänker att det finns apotek överallt i Sverige numera. Borde inte vara så svårt att hitta något nytt.

En av anledningarna också till att jag vill flytta är att jag skulle få ner månadskostnaden avsevärt vilket skulle innebära att jag skulle kunna gå ner i arbetstid. Bara det skulle ge mig bättre livskvalitet. 

Bara att börja leta jobb och stad då.`Finns gott om städer i storleken 10 till 50 000 innevånare

Hur kommer barnen ta att lämna skola, kompisar och fritidsintressen?

Finns det någon annan förälder som kan ha åsikter och sätta käppar i hjulet?

Hade faktiskt den här diskussionen med 9-åringen idag. Att få bo i hus, ha en en egen tomt och kanske en katt är hans högsta dröm. Jag förklarade att då måste man flytta en bit bort och byta skola etc. Men saken är den att han inte trivs jättebra i nuvarande skola och har inte direkt några kompisar heller. Tror inte det skulle vara en stor uppoffring för honom, snarare tvärtom. 
Min bror som har ett stort fritidshus 17 mil från Stockholm och han älskar att vara där.

Det handlar snarare om att få med sig hans pappa på tåget men vi har diskuterat detta tidigare och han är inte främmande för det. 

Den äldre sonen kommer dock inte vilja följa med. Han har sina vänner och allt han gillar där vi bor nu. Men han bor redan mer hos sin pappa (barnen har olika pappor) pga närmre till skola och kompisar. Dessutom bor de i hus och han trivs bättre där helt enkelt. Det blir någon helg i månaden jag får ha honom hos mig. 

Kanske inte skulle flytta närmaste året. Men om två år fyller han 18, han ska börja gymnasiet yrkesförberedande linje så ja, inte helt omöjligt att han flyttar hemifrån innan 20. 

Jag förstår. Låter fantastiskt. 

Ett förtydliggande angående 16-åringen;
Han bor i nuläget hos mig 5 dagar varannan vecka. Jag bor ca 2 km från hans pappa, fast i lägenhet.

Någon helg i månaden avser om jag skulle flytta nu. 

Om du väntar till den äldre blir 20 hinner den yngre bli 12 och då kan mycket förändras kring skola och kompisar.

Låter som bättre ide att flytta snart och låta 16åringen bo hos sin pappa 

 

Ja det är sant. Det har du nog rätt i. 

Ingen egen erfarenhet, men en tidigare kollega flyttade från Stockholm till en mindre stad i Värmland just för att hennes barn med NPF skulle få bättre stöd. Minns inte om de sökte en specifik skola och flyttade dit, eller om det var allmänt bättre skola där de skulle bo.

Ska 16-åringen börja på gymnasiet, för i så fall är det ju bra att kolla upp så att det finns möjlighet att väja en bra skola och program i den nya staden. Och helst utan att behöva resa flera timmar per dag. 

Som jag har skrivit ovan så skulle inte 16-åringen vilja flytta med. Hans pappa och jag är separerade sedan länge och han bor i dagsläget mer hos sin pappa. Den gymnasieskola han sökt till ligger i innerstan (det finns inga i vår kommun) och han kommer få pendla 1 timme dit och 1 timme hem. 

Men som sagt, han kommer inte vilja flytta med. Jag känner nog ändå att jag skulle ha svårt att flytta ifrån honom även om han skulle välja själv att bo hos sin pappa på heltid. När han är klar i skolan och flyttar hemifrån är det en annan sak.

Men samtidigt är det inte roligt att vantrivas i sitt boende. Svårt. 

Aha, ok, läste lite slarvigt.

Nej, jag skulle heller inte flytta ifrån mitt barn, även om de skulle bo mest hos den andra föräldern. Då skulle jag nog försöka stå ut de sista åren innan det barnet är vuxen. 

Det är inte kul att vantrivas i sitt liv, men barnen kommer ändå först i långa loppet.