Urlakad av livet

Jag antar att du är man. 

Ni män är generellt sett dåliga på att hantera psykiska besvär, vilket visar sig i självmordsstatistiken. 

Du behöver våga känna dessa negativa känslor utan att känna skuld eller skam samt prata med någon om det. Det är inte fel att må dåligt eller vara på botten. 

Sen är det också så att tid läker många sår. Det kommer bli lättare med tiden. Men du måste även vara villig att ge det hela tid. Var lite snäll mot dig själv tills vidare och stressa inte fram att du måste må bra inom en viss tid. 

Många mår riktigt dåligt någon gång i livet. Du är långt ifrån ensam om det. 

Bra att du ska få en samtalskontakt. Kom ihåg att de finns där för att hjälpa dig, våga berätta. 

Vi människor går igenom prövningar i livet, det är viktigt att komma ihåg att det är normalt att livet testar oss. Det kan också hjälpa att komma ihåg att fler har vandrat den vägen du nu går, dina fötter är inte ensamma. 

Det är mörkt nu, men med hjälp och stöd kan det bli dagsljus snart. Samtalsstöd är en bra start. Kanske kan du få en push på vägen med hjälp av läkemedel. Men släpp inte samtalskontakten. 

De dömer inte. De kan inte sjukskriva dig mot din vilja. Be om hjälp och ta emot hjälp!

Stor kram! Vi på FL finns också här 

Det låter otroligt jobbigt! Mitt tips är att våga känna känslorna, prata med vänner eller andra anhöriga och gråt ut, sätt ord på känslorna och häv ur dig. Det är rimligt att vara ledsen arg besviken och alla andra känslor.
Men det är farligt att hålla allting inombords och bita ihop.

Din samtalskontakt skall ha tystnadsplikt så inget kommer ut som du säger till denne, så ta tillfället i akt och prata fritt.

Har du barn?

Kom ihåg att det blir bättre! ❤️

Tack för jättefina ord. Ja jag är man och jag vill inte känna eller må såhär. Jag försöker och försöker och försöker att starta om och fungera men är som ett urladdat bilbatteri. Under min mörka period har jag på något sätt lyckats träffa en ny partner. Jag känner mig så dum mot henne att jag inte kan vara mitt bästa jag. Hon förtjänar verkligen mannen jag var förut men jag är bara en skugga av den mannen. :(

Jättebra med samtalskontakt! Du kan absolut prata om allt där! 

Det tar lång tid att komma igen efter så jobbiga år! För mig tog det i alla fall fem år innan jag kom upp till ytan igen. 

Men sen BLEV det bättre igen! Hade aldrig trott det, trodde att allt var helt över för mig. T o m mitt ex o min relation lugnade ner sig och vi har nu en neutral relation. 

Låt det ta tid och ta hjälp av psykolog eller liknande, det finns inget annat att göra. 

En sak som hjälper mig också är faktiskt att skriva av mig. Jag skriver i en liten anteckningsbok när andan faller på om precis vad som helst. Jag läser aldrig tillbaka i den (det är dåligt för min psykiska hälsa att läsa om tidigare negativa tankar!) och när den är full så slänger jag den direkt! Det är som att det avlastar hjärnan på något vis, tycker jag.

Att jobba är ofta bra, man behöver ha något annat att tänka på. Efter vad jag har läst så tar det längre tid att komma igen efter svåra motgångar i livet om man blir sjukskriven och stannar hemma än om man är på jobbet även om man inte är på topp under lång tid.  

Ta en dag i taget. 

Jag träffade också  min nuvarande man när jag var i mörkret. Det är klart att man inte kan sia om hur det går i en sådan situation, men min man stannade och nu har vi det riktigt bra tillsammans. Han kommenterar ibland att det är härligt att se att jag kan vara glad numera...jag förstår inte vad som gjorde att han ville vara med mig när jag mest pratade om att jag ville dö flera gånger varje vecka, men numera har jag inte alls lika mycket sådana tankar.  

En sak som var viktig för att han skulle orka var nog att vi inte flyttade ihop, så han behövde inte vara med mig i mörkret hela tiden. 

Nu har vi varit tillsammans i åtta år. 

Ja jag har barn samt en partner. Skulle det inte vara för dem så skulle allt vara betydligt mörkare. Det som är jobbigt är att det är otroligt svårt att vara den klippa de förtjänar att kunna stödja sig mot.

Det som är bäst att göra är att inte se alla problem som en helhet.  

Bäst att ta tag i varje problem för sig.  En del saker kan man inte lösa, förmodligen dina problem med ditt ex?

släpp dem och lös det största problemet först.  

En del småsaker kanske kan lösas snabbt och enkelt med en del hjälp.  

Sätt upp små mål och lös dem ett i taget.  

Rensa bordet så att säga.  Inte lägga tid och energi på att älta grubbla och leva i det förflutna. Det krävs hjälp för att starta denna process. 

Jag har själv haft och har en del problem och ångest. 

Äter escitalopram och kämpar med en återkommande ångest för det som inte känns bra.  

Jag har lärt mig att acceptera det jag inte kan påverka och att vara glad för det jag har kan och har betat av. 

Det är en ständig kamp.  Men när ett problem är bearbetat, löst känns det bättre och bättre.  

Lycklig och stabil kommer jag nog aldrig att bli. 

Men jag mår bättre och grubblar inte lika mycket.  

Går jag ner mig är det bara korta stunder. 

Jag är nöjd med att vara mig själv och har insett att det alltid kommer problem det är så livet är?.

Det gäller att hantera dem på ett sunt sätt och att kunna njuta av det som faktiskt är bra i livet. 

Ibland är man ingen klippa. Ibland behöver man luta sig mot andra. Det är det som är det fina med att vara ett flockdjur. Man måste inte göra allt ensam. 

Berätta för terapeuten! Att dela tankarna med andra är ofta bästa sättet att komma vidare. 

Det är mkt bättre att du pratar med samtalskontakten än att det på något sätt går ut över dina barn samt partner.

Det är modigt att be om hjälp, det borde fler göra. Det betyder att du bryr dig om både dina barn och partner men även dig själv. Det är ju viktigt att du mår bra för barnens skull. 

Håller helt med! Att gå till jobbet har varit en förutsättning för att ta mig vidare. Det är bra att vara hyfsat öppen mot arbetsgivaren så att de förstår läget. Jag har fått anpassade arbetsuppgifter för att orka. Ska, precis som TS, få samtalskontakt också.