Var det mitt fel?
Obs! TW! Den här tråden handlar mestadels om en flickas (jag) mycket tidiga erfarenhet av halv-sexuella handlingar (men inte regelrätt sex). Läs inte om ni mår dåligt av sånt. Det finns inga detaljer i tråden dock. Läs inte heller om ni inte tror på sånt. Beakta också att tråden ligger i Känsliga Rummer och under Psykisk Ohälsa.
Detta hände för nästan 20 år sedan. Orsaken till att jag vill skriva av mig om det hela och få någon annans perspektiv är för att jag sedan i julas blivit förföljd och trakasserad både online och IRL med detta som motiv.
När jag var 7 år och gick i första klass, på våren, började jag leka med en pojke som förmodligen var ganska speciell/konstig, men det var inget jag tänkte så noga på. Han gick i tvåan, och hade redan gått om ettan en gång. Lekarna blev ganska snabbt av en mer sexuell art, med kyssar/hångel, på hans bevåg. Han lärde mig. Inga oskylda kindpussar direkt men heller aldrig riktigt sex eller öht könsorgan inblandade. Jag kan säga direkt att jag redan hade former och fick min första mens den sommaren.
När jag började tvåan började han i samma klass. Vi fortsatte våra lekar både det året och i trean. Vi vandrade iväg upp i skogen tillsammans, han byggde kojor i kuddrummet på fritids och han/vi navigerade lekar med andra barn så att de gjorde saker utanför och vi var mer eller mindre ifred. Även när jag inte ville leka med honom, eller inte ville leka såna lekar, var han alltid nära mig. Men jag skyller inte leken på honom, inte helt. Jag kan inte säga att jag vet helt oskyldig.
Lekan tog slut när vi en dag var hemma hos honom. Vi gick då alltså i trean. Hans storebror upptckte oss. Hans föräldrar blev väldigt upprörda för brodern berättade förstås, skällde ut mig, lade all skuld på mig och jag gick hem. Vad de hände mef pojken vet jag inte, om han fick skäll sen eller vad. I alla fall så var det i slutet av terminen och året efter flyttade jag upp i fyran i nästa skola som hade mellanstadie, och han gick åter igen om en klass. Jag har inte träffat honom sedan dess.
Nu i julas fick jag ett meddelande från brodern. Pojken har tyvärr dött, och hans bror har fått för sig att det var mitt fel. Både det som hände då och det som hände nu, med hans bortgång. Jag har inte hört av eller tänkt på honom på årata, men enligt brodern är även det en orsak.
Var det mitt fel? Var går gränsen för oskydig lek? Var mitt ansvar större för att jag var mer kroppsligt utvecklad? Var hans större för att han var två år äldre? Var hans mindre för att han förmodligen hade någon slags diagnos?