Jag saknar inte mina föräldrar, är det normalt?

Jag är drygt 50 år gammal och har större delen av min barndomsfamilj 30 mil bort, mina föräldrar är 80 år gamla men pigga och friska.

Jag saknar dom aldrig. Jag tänker sällan på dom och när vi träffas blir jag ofta irriterad och trött på dom eftersom jag tycker att deras livsåskådning (de är religiösa) är skev och jag kan inte vara helt ärlig med mina åsikter eftersom det är så känsligt. Dom ringer mig ibland, jag ringer aldrig dom men jag (och min familj) besöker dom några gånger om året.

Min barndom var inte dålig även om kyrkan var central hela min uppväxt. De var kärleksfulla, jag saknade aldrig något och de var måna om mig och mina syskon. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tvivlade på att de älskade mig men jag kunde aldrig vara helt ärlig med vad jag kände, man fick inte ifrågasätta pappa och hans åsikter men mamma var alltid mjuk.

Jag borde älska dom, jag borde vilja veta hur de har det men jag gör inte det. Kommer jag ångra mig är de är borta? Kommer jag sakna dom när de inte längre finns kvar?

Någon som varit i min sits och kan säga hur det blev när man inte kunde rätta till relationen längre?

Jag är drygt 50 år gammal och har större delen av min barndomsfamilj 30 mil bort, mina föräldrar är 80 år gamla men pigga och friska.

Jag saknar dom aldrig. Jag tänker sällan på dom och när vi träffas blir jag ofta irriterad och trött på dom eftersom jag tycker att deras livsåskådning (de är religiösa) är skev och jag kan inte vara helt ärlig med mina åsikter eftersom det är så känsligt. Dom ringer mig ibland, jag ringer aldrig dom men jag (och min familj) besöker dom några gånger om året.

Min barndom var inte dålig även om kyrkan var central hela min uppväxt. De var kärleksfulla, jag saknade aldrig något och de var måna om mig och mina syskon. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tvivlade på att de älskade mig men jag kunde aldrig vara helt ärlig med vad jag kände, man fick inte ifrågasätta pappa och hans åsikter men mamma var alltid mjuk.

Jag borde älska dom, jag borde vilja veta hur de har det men jag gör inte det. Kommer jag ångra mig är de är borta? Kommer jag sakna dom när de inte längre finns kvar?

Någon som varit i min sits och kan säga hur det blev när man inte kunde rätta till relationen längre?

Det är svårt, jag borde ju hälsa på dom eller åtminstone ringa oftare med tanke på deras ålder men jag vill inte. Jag vet inte vad jag ska säga och de är inte särskilt intresserade av mig och min familj på riktigt.

Mina svärföräldrar bor nära oss och jag kan inte påstå att min man är jättenära dom men där kan vi lätt ta en kaffe någon timme och sen åka hem igen, nu blir det ett jätteprojekt och jag "offrar" en hel helg för att hälsa på dom.

Dom skulle bli jätteledsna om de läste vad jag skriver men om vi inte var släkt hade jag aldrig velat lära känna dom helt ärligt.