Vill separera men har inte råd

Hur ser det ut med din sgi? Du kommer ju vara fl ett tag och ifall du kan leva på föräldrapenningen solo så är det ju inte så becksvart.

Ja tror och hoppas verkligen att min sgi ska vara skyddad (är den nollad av någon oklar anledning är vi/jag körda). Men får inte speciellt hög föräldrapenning ändå, det är typ samma som a-kassan. Det täcker inte ens kostnaden för vårt nuvarande boende så jag har absolut inte råd att bo kvar där själv. Men kommer inte hitta något annat så länge jag är utan jobb heller..

Glömde skriva att min sambo även påpekar hur oattraktiv jag är som är arbetslös och aldrig lyckas få något. Den kommentaren gjorde väldigt ont för jag hatar ju själv den här situationen och självkänslan är inte direkt på topp efter alla nej man får. Det känns fruktansvärt att veta att den jag lever med går och tänker hur oattraktiv jag är, när jag ändå kämpar för att få ett jobb. Han vet ju att jag har lyckats få bra jobb tidigare så någonstans måste han förstå att det kanske inte är mig det är fel på, utan den höga konkurrensen som råder just nu. Tyvärr sätter sig såna här kommentarer och jag går och grubblar på om jag framstår som en osäker idiot som inte kan svara normalt på frågorna när jag väl kommer på intervjuer.

Så du skaffar ett barn till men du vet inte ens om du har en sgi..  

Låter ju som om han utsätter dig för en form av psykiskt våld. Hör av dig med socialtjänsten och berätta om din situation. 

Kan du plugga till något som ger jobb? Undersköterska är väl inte så lång utbildning tex. 

Ja tror och hoppas verkligen att min sgi ska vara skyddad (är den nollad av någon oklar anledning är vi/jag körda). Men får inte speciellt hög föräldrapenning ändå, det är typ samma som a-kassan. Det täcker inte ens kostnaden för vårt nuvarande boende så jag har absolut inte råd att bo kvar där själv. Men kommer inte hitta något annat så länge jag är utan jobb heller..

Glömde skriva att min sambo även påpekar hur oattraktiv jag är som är arbetslös och aldrig lyckas få något. Den kommentaren gjorde väldigt ont för jag hatar ju själv den här situationen och självkänslan är inte direkt på topp efter alla nej man får. Det känns fruktansvärt att veta att den jag lever med går och tänker hur oattraktiv jag är, när jag ändå kämpar för att få ett jobb. Han vet ju att jag har lyckats få bra jobb tidigare så någonstans måste han förstå att det kanske inte är mig det är fel på, utan den höga konkurrensen som råder just nu. Tyvärr sätter sig såna här kommentarer och jag går och grubblar på om jag framstår som en osäker idiot som inte kan svara normalt på frågorna när jag väl kommer på intervjuer.

Jag lever med min sambo, ett barn på två år och ett till på väg. Jag känner inte längre att den här situationen är hållbar då min sambo är så fruktansvärt elak mot mig emellanåt. T.ex. så har jag varit arbetssökande ett tag och marknaden är otroligt tuff just nu. Jag vill inget hellre än att få ett jobb och söker dagligen nya jobba och kollar vad det finns för möjligheter. Min sambo är så irriterad på mig, höjer rösten och säger att jag saknar driv, att det är något fel på mig som aldrig kommer längst i processerna osv. Det här gör mig så jävla ledsen för jag vet ju att jag inte gör något fel utan det är så hög konkurrens att alltid finns något som är snäppet bättre. Han får mig verkligen att känna mig värdelös och jag får inte direkt extra energi ifrån honom att ta mig ur den här situationen. 

Den nuvarande graviditeten var inte direkt planerad, även om vi ville ha ett till barn inom kort (när allt löst sig med jobb). Men nu blev det som det blev och han anklagar mig och säger att det är mitt fel att jag blev gravid så olägligt eftersom det är jag som har ?koll på menscykeln och inte skulle ha särat på benen?. Enligt min app stämde inte dagen för ägglossning alls så nej jag hade inte koll.

Jag är så trött på att alltid känna mig nedtryckt, ledsen och orkeslös på grund av hans elaka kommentarer. Han kan gå och sura i två dagar och när jag har lyckats dra ur honom vad det är så är det ditten och datten med mig han stör sig på. Känner mig så orättvist behandlad. Jag vill egentligen inte separera med snart två små barn men jag står inte ut med att leva med någon som behandlar mig som skit. Vet bara inte hur jag ska ha råd nu när jag inte har något jobb? Vi bor i en stor stad och jag har inga familjemedlemmar som bor i närheten. Ska jag behöva ansöka om en massa olika bidrag? Det är ju svårt att separera med barn när man har jobb också, så det här känns som en omöjlighet.