Lite av mina tankar efter min dotter

Jag förlorade min dotter för snart ett år sedan, jag känner mig tom och vill bara ha tillbaka min familj igen. Allt är annorlunda och det kommer nog aldrig kunna bli bra igen. Min dotter var 12 år när hon hängde sig och jag kommer för alltid känna skuld, att jag inte hittade henne tidigare, att jag inte lyckades rädda henne. Jag är arg på mig själv att jag inte gick in i hennes rum innan jag åkte till jobbet den dagen, kanske hade man lyckats rädda henne då. Istället var det hennes lillasyster som hittade henne. Jag kommer aldrig kunna få ut den bilden ur mitt dotters huvud. Hur ska man kunna leva såhär. Vi tänkte flytta men tanken på att flytta och inte ha med henne, att inte ha henne och dekorera sitt rum, att inte ha henne i det huset, gör mer ont än tanken av att ha kvar hennes rum som det är nu och hon aldrig kommer vara där mer. Hela familjen är förstörda, vi har inte kunnat sitta vid matbordet och äta sedan hon dog. Hela familjen sover i samma säng och inte hennes hennes storasyster som nu är 16 år klarar av att sova i sitt egna rum. Just för att det var deras två rum som var på övervåningen och hon vill inte gå upp dit, se hennes systers rum. Hon har inte varit på översta våningen sedan dagen hon gick till skolan och fick gå hem mitt under dagen med beskedet att hennes syster inte längre lever. Hur ska man kunna hantera saknaden och sorgen, och tycker ni vi borde flytta? Vi vill nästan flytta, men tanken av att gå in i hennes rum och packa ihop allt gör för ont. Jag vill inte vara arg på min dotter för att hon gjorde det hon gjorde, men en del i mig kommer nog alltid vara arg, arg för att hon lämnade oss, arg för att hon inte försökte få hjälp, arg för hon bara lät sig själv försvinna. Frågorna kommer alltid finnas där, tänkte hon någonsin på framtiden, hur det kunde bli bättre. Tänkte hon på vem som skulle hitta henne. Tänkte hon någonsin på våran smärta. Men alla dessa frågorna är själviska, är jag självisk? För hur kunde hon lämna mig. Jag har tvekat på att leva, men jag måste stanna och vara stark för mina andra barn, för min man. Men om jag kan stanna, varför kunde inte hon? Jag hatar mig själv för dessa tankar, men hur får jag dom att sluta?