Hur skulle du reagera när någon säger nej till att hjälpa till?

Det lät som en undanflykt så klart, iaf i tränarens öron.

Ofta är det väl så att man har mer tolerans för de hinder som man känner någon som har. Dvs om min bästis är glutenintolerant så har jag lärt mig hantera det för jag gillar henne, och jag vet hur illa det kan bli om hon blir sjuk.

En sjukdom jag saknar erfarenhet av och inte har sett någon lida smärta av kommer jag troligen inte att ha samma förståelse för.

Svårast är personer som ibland kan göra eller äta saker, som har skov, och sen en annan gång ursäktar sig och säger att det inte funkar. Är det på riktigt eller är det att man är lite bekväm och bara vill ha saker på sitt sätt?

Alla som har problem är inte hederliga även om du är det. Och de flesta har nog hört någon skryta över att de tog sig ur en situation eller arbetsuppgift med att skylla på något kroppsligt.

För att hindra att det blir surt hade jag nog velat fråga den tränaren mellan fyra ögon varför han inte sa hej då till mig, och igen poängtera att det inte är att jag inte vill hjälpa till, men att det i sämsta fall kan kosta mig en sjukdag efteråt (eller vad det nu är som kan hända).

Kanske han bara glömde? Kanske du inte hörde? Ibland beter sig folk konstigt bara för att det är slutet av dagen och de är trötta, så snälla dra inte för stora växlar på det där innan du vet om det faktiskt finns något bakom.

Det stora problemet var att hon fnös och snörpte på munnen, ett uttryck för ogillande i mina ögon. Man är välkommen och fri att tycka och tänka vad man vill, men bör hålla det för sig själv.