Jag önskar att min mamma kunde sluta ta hand om mig/mitt

Du får nog tänka om lite. Det ÄR hennes sätt att visa kärlek och omtanke genom att göra saker. Vet många som har svårt att ge en kram eller bara sitta ner. Däremot att göra en lasange, dammsuga osv dvs ge av sin tid och det man är bra på - det är kärlek och omtanke i det. 

Istället för att be henne om att sitta ner - fråga om ni kan göra lasangen tillsammans så ni gör något samtidigt som ni pratar. Tacka för lasangen genom en kram. Hon kommer inte att spontankramas tillbaka på länge, men kanske på sikt. Jag kramas inte så mycket med min mamma heller, det gjorde man inte då. Så är det. Men jag vet att hon ställer upp med sin tid och kunskap när hon kan. 

Hon är förmodligen orolig och allt hon med, men sysselsätter sig med saker för att slippa tänka och fundera. 

Så bjud hem henne med att du vill ha hjälp att baka bullar hemma hos dig (tydligt, ni SKA baka hos dig). Se till att leda samtalet åt det håll du vill. Hon är förmodligen livrädd för att våga säga fel saker dessutom. Det spelar ingen roll hur nära man är i familjen, det finns många som inte vet hur man ska fråga eller vad man ska fråga. 

Får ni väl loss proppen du ser så kommer ni nog kunna prata bättre. Men kom ihåg - att kramas är något "nytt" som många i föräldragenerationen inte är vana vid. 

För övrigt hoppas jag att du mår bra efter omständigheterna i allt. Det är tufft på många sätt (haft en i närheten som haft cancer). 

Se till att ta hjälp, du är ung, det finns exempelvis Ung Cancer som jag vet yngre brukar uppskatta. Du kan få hjälp och stöd där också. Du lär inte vara den första som kommer i kontakt med dem med dina tankar och funderingar ovanför. De kan säkert hjälpa till med råd och tankar. 

Jag hoppas att du får behandling och mediciner som fungerar väl för dig så att du blir frisk och får må bra. 

Stor kram!

Nej, jag förstår att det är som du säger, att hon försöker visa omtanke. Det är ju så klart ok ibland, men jag känner mig mer ignorerad än omhändertagen. Det känns inte om omtanke, det känns som undvikande. "Nu har jag gjort det praktiska, så jag behöver inte ta det emotionella". Och som sagt, så känner jag mig otacksam när jag känner så här, men det är vad jag känner.

Jag får inte lyfta ett finger i hennes närhet. Jag får knappt gå till toaletten. Jag skulle gärna laga mat eller baka med henne men jag får inte. Som sagt så känner jag mig som en invalid när hon drar fram. Börjar jag göra något själv så tar hon det mig ur händerna. 

Hon är inte ovan vid att kramas egentligen. Det fysiska är inget problem, hon kramar både mig och mina syskon och pappa och sina egna föräldrar och syskon ibland. Det är den emotionella dimensionen som saknas. Det är svårt att förklara.

Tack. Jag hade min andra behandlig med cytostatika på sjukhuset i fredags. Jag är trött men det får gå. Tack för tipset om Ung Cancer, jag ska se om jag hittar något.

Åh hoppas du mår bra efter omständigheterna  Din mamma har svårt att prata om känslor kanske? Hon kanske alltid varit så pga saker som hänt henne eller nåt. svårt att säga vad du ska göra . Är hon likadan mot alla Gällande just det? Min mamma är likadan minus då att hon inte fixar hon mådde väldigt dåligt har alltid gjort. Har.tyvärr accepterat att jag aldrig når dit med henne utan känns som att jag aldrig haft en mamma. söker den närheten i andra relationer istället.
i vårt fall var det så att hon aldrig lärde sig att bli mamma för hon blev bortgiven. Hennes mamma lämnade henne, var iskall och senare begick självmord. Ingen tog ansvar för mamma så hon hörde aldrig hemma nånstans. Kan vara skönt att hitta förklaringar. Vet inte alls hur det är för er. Hoppas du mår bättre och att du kan försöka prata med din mamma

Det är fel att känna så.

Men din mammas fixande etc är hennes sätt att visa dig kärlek och omsorg. Hennes sätt att processa att hennes dotter har fått cancer. Och det är inget du kan göra något åt. 

Endel människor har svårt att visa kärlek och omsorg genom att prata. Endel har också svart att prata om jobbiga saker. 

Det är inte fel att känna så. 

Förstår hur du menar och det måste såklart.kännas jättetungt just nu.

Din mamma har nog det här.som sitt enda kärleksspråk. Tänker att det nog är hennes sätt att känna sig värdefull och uppskattad på också. Kanske växte hon själv upp med att bara få positiv uppmärksamhet om hon var duktig?

Har du prövat att göra något med henne utanför hemmet? En promenad och en fika? Kanske bjuda ut henne på bio eller middag. Då får ni en chans att umgås utan att något "måste" göras.

Skickar stor styrkekram till dig.

"Jag önskar att vi bara kunde sitta ner och prata lite mamma. Om vad som helst"

Bara säg det.

KRAM TS, du verkar fin och klok

Jag tror hon hanterar sin livsångest/ rädsla att det värsta ska inträffa genom att ständigt hålla på med grejer, precis som många män gör.

Stannar man upp och sitter ner kommer ångesten och de stora frågor eller gamla misslyckanden som man försöker hålla ifrån sig ikapp.

Det är nog svårt att ändra på när hon har kommit så här långt i livet men jag tycker att du borde uttrycka vad du känner och vad du skulle behöva, på ett så milt sätt som du kan.