Gravid men olycklig i relationen

Hur menar du med "bli behandlad som skit"? Vad gör han som är ego?
Bara för att han inte är kärleksfull? 
Ni har varit tillsammans så kort tid. Kan det vara en fas bara eller osäkerhet inför att bli pappa?
Hade ni båda verkligen varit med på att skaffa barn så snart i relationen eller har ert prat om det mest handlat om framtidsdrömmar?
Ber om ursäkt att det blev många frågor.
Det kan vara skrämmande stt bli pappa. Tycker att du ska prata med honom ordentligt och se vad han säger. Vet att ens om att du tycker att han blivit förändrad?

Ni har bara varit tillsammans i några få månader och känner inte varandra. Det tar tid att lära sig att förstå varandra, att läsa av varandras behov, att stödja varandra på rätt sätt. Lägg sen till att graviditet är en rätt extrem situation, där den gravida är full av hormoner och det kan vara svårt för partnern att veta vad hen ska göra. Även partnern kan vara överväldigad av känslor av graviditeten. 

Du har tagit ett jättestort beslut att bilda familj med den här mannen. Man kan tycka vad man vill om att det beslutet togs så fort, men du tog det. Och du vill inte göra abort, vilket är helt din rätt och ditt beslut. Men du får ta konsekvensen av dina val nu, och göra allt för att det ska funka. Det är det som det innebär att bli familj och skaffa barn - man får kämpa sig igenom svåra tider och kanske lägga egna önskningar åt sidan för att få det att funka. 

Vad är det för behov du har som han inte tillfredsställer? På vilket sätt tar han inte hand om dig? Vet han om vad konkret du förväntar dig? Att ta hand om någon är ett väldigt vitt begrepp, du kanske behöver vara tydligare. 

Obs?rådet att kämpa gäller inte om han blir våldsam. Då lämnar du. Direkt. 

Jag tycker att han dragit sig undan och inte riktigt bryr sig när jag berättat om diverse symtom. Han sa bara att det blir ändå bara värre senare och tar det inte riktigt på allvar om jag säger att jag är ledsen (hormonell) el har fysiska symtom. Är det normalt?

Ja, det kan det nog vara. Vi båda har verkligen velat det. 

Jag har försökt men han svarar inte när jag frågar rakt ut om han känner sig rädd eller nervös. Jag har försökt förklsra att en man inte måste vara tuff och hård jämt som han verkar tro.  

Ni får tro vad fan ni vill, det är inget påhopp bara för att någon känner sig kränkt.

Ställ ett ultimatum. Att vill han vara en del av ditt liv och erat barn. Får han bestämma sig.

Annars skulle jag bryta upp. Föda och ta hand om barnet själv. Det där blir ju ingen vidare miljö för dig under graviditeten heller.  Kanske du kan få stöd av familj och vänner. 

Okej. Tack för ditt inlägg. Det kan vara så. Han lever på som vanligt och jag uppfattas som tjatig när jag pratar om halsbränna, illamående, trötthet m.m. Hade kanske för stora förväntningar, att han skulle va nån slags ängel och stötta mig dygnet runt. Hormonerna spelar mig ett spratt. Han är inte direkt elak och han vill ha en hälsosam familj och säkert bo ihop på sikt, just nu går det bara inte av vissa orsaker. Jag känner bara att han är lite mindre gullig än han varit innan och inte jätteintresserad av allt som har med graviditeten att göra men han vill gå med på kontroller på familjecentralen. Det är ju inte alla män som vill? 

När jag frågade om han är glad över detta så sa han ju ja. 

Kanske jag som är överdramatisk bara. 

Du ska inte göra abort om du inte vill TS, men det var inte så smart att medvetet skaffa barn redan efter några månader. Hur tänkte ni där?

Nu får ni ta konsekvenserna av att ni hade så bråttom.