Jag har märkt att många personer blir ursäktade av att dom tillhör en viss generation.
Exempelvis att dom inte blivit uppfostrade med samtycke eller att prata om känslor och därför är dom förlåtna om dom gör fel.
Det är massa saker jag inte fått med mig under min uppväxt, men det har jag fått lära mig på annat håll. Hur kan man skylla på sin generation eller typ uppväxt?
För att återgå till TS så skulle jag vilja se generation Z lägga bort sina datorer från och med imorgon. De ska skriva uppsatser och annat i skrivstil
Eller kanske att man kan ha lite förståelse för att deras generation hindrar 99% av dem från att skriva skrivstil lika vackert som de som är typ 80-90 idag?
Jag är född sent i generation X. Slutet på 70 början på.80. Vi växte aldrig upp riktigt mer än att vi var flitiga med jobb, utbildning och självständighet. På det sättet växte vi upp, men inte i privatlivet. Vi försöker bara spela teater att vi är vuxna i övrigt.
Jag tror det är därför vi är så gubbsjuka, och de flesta män mellan 44-48 ca skulle om vi kunde ha 30 åriga flickvänner. Inte jätteunga, men betydligt yngre än oss själva.
Intressant diskussion och viktig. många barn i dag har svårt i samhället på grund av att vi utgår för mycket för deras känslor. Missförstå mig rätt. vi behöver lyssna på dem. Men barn behöver också exponeras för sådant de tycker är jobbigt. Många av oss som arbetar med barn märker tydligt att baksidan av att barn alltid styr utifrån deras känslor. Dessa barn har svårare att hantera omvärlden och att anpassa sig i samhället. De barn som aldrig lyssnas på känner sig svikna av vuxenvärlden. Jag är övertygad av att båda ytterligheterna påverkar barnen negativt. Många barn som tidigare skulle haft jättejobbigt i livet och aldrig känt sig förstod, skulle förmodligen även må bättre om de slapp utsattas för det de tycker är jobbigt. Skönt att slippa ge en kram om man inte vill, men det är lättare att hantera ett vuxet liv om man har enkelt för närkontakt med andra människor genom en välkomnande kram. Det lär man sig genom att faktiskt genom att t ex ge andra en kram. Man blir lättare mer omtyckt och klarar sociala situationer bättre Om man i vuxen ålder en naturlig och enkel relation till att krama andra. Man mår även bättre själv om man lär sig var sina egna gränser är och att de är viktiga.
Förlåt om jag missförstår nu men det verkar som att du kopplar ihop "omtyckt" med att kramas?
Jag tillhör generationen där man tvingade barn att krama alla som ville det (alltså alla: från den tjatiga men ofarliga mostern till den obehagliga gubben i grannskapet) bara för att de ville. Kan inte påstå att det direkt lärt mig hur man blir omtyckt, snarare gav det mig en skev bild av vad jag har för rätt att sätta gränser för mitt eget fysiska och psykiska välmående. Nu som vuxen har jag lärt mig att säga nej: Jag kramar ingen utanför min omedelbara familj (man och barn) men jag har inga problem med att bli omtyckt.
Felet du gör är att koppla ihop fysisk kontakt med popularitet. Jag ogillar folk som tvångskramas utan att känna av rummet, så det är definitivt inte ett recept för framgång att alltid hälsa med en kram.
Intressant diskussion och viktig. många barn i dag har svårt i samhället på grund av att vi utgår för mycket för deras känslor. Missförstå mig rätt. vi behöver lyssna på dem. Men barn behöver också exponeras för sådant de tycker är jobbigt. Många av oss som arbetar med barn märker tydligt att baksidan av att barn alltid styr utifrån deras känslor. Dessa barn har svårare att hantera omvärlden och att anpassa sig i samhället. De barn som aldrig lyssnas på känner sig svikna av vuxenvärlden. Jag är övertygad av att båda ytterligheterna påverkar barnen negativt. Många barn som tidigare skulle haft jättejobbigt i livet och aldrig känt sig förstod, skulle förmodligen även må bättre om de slapp utsattas för det de tycker är jobbigt. Skönt att slippa ge en kram om man inte vill, men det är lättare att hantera ett vuxet liv om man har enkelt för närkontakt med andra människor genom en välkomnande kram. Det lär man sig genom att faktiskt genom att t ex ge andra en kram. Man blir lättare mer omtyckt och klarar sociala situationer bättre Om man i vuxen ålder en naturlig och enkel relation till att krama andra. Man mår även bättre själv om man lär sig var sina egna gränser är och att de är viktiga.
Att ge en förklaring är inte det samma som att skylla på.
Eller, de säger snarare att de inte är sådana som pratar så, för de är inte uppvuxna så.
De vill inte ändra sig heller.
Det var det här jag ville få fram. Jag håller verkligen med er som är emot att tvinga barn till kramar. Men det jag tycker är intressant i diskussionen är just vikten av att exponeras och möta det man tycker är jobbigt som barn, Hur ska man då tänka vad gäller barn och kramar. Jag har egentligen aldrig tänkt på det. Men är det verkligen så svart och vitt. Då menar jag verkligen inte krama äckliga faster Agda. Jag känner vuxna som vissa beskriver här aldrig vill vara nära andra därför att de just tvingats att krama människor de inte gillar. Men jag har också träffat människor som har mycket svårt med intimitet i relationer för att de inte fått eller är vana med närhet som barn då kramar inte funnits. Vilket de faktiskt lider av på olika sätt i vuxen ålder.
Jag tycker också att det är hemskt att koppla kramar med popularitet och vill definitivt inte lägga det på barn. Samtidigt vet jag tyvärr att vi människor har en tendens att gilla glada människor som möter oss med en öppen famn och ett leende mer än de som tittar bort och inte vill skaka hand. Ämnet är så otroligt laddat, men viktigt tycker jag.
Jag är född sent i generation X. Slutet på 70 början på.80. Vi växte aldrig upp riktigt mer än att vi var flitiga med jobb, utbildning och självständighet. På det sättet växte vi upp, men inte i privatlivet. Vi försöker bara spela teater att vi är vuxna i övrigt.
Jag tror det är därför vi är så gubbsjuka, och de flesta män mellan 44-48 ca skulle om vi kunde ha 30 åriga flickvänner. Inte jätteunga, men betydligt yngre än oss själva.