Killens barn hotar med att flytta

En särbo till en av föräldrarna är inte en styvförälder eller nån annan typ av förälder. Och varför skulle en särbo, som inte bor med barnet lägga sig i en massa och ta över nåt slags föräldraansvar?

Sluta fokusera på att TS är bonus-mamma, och fokusera på sakfrågan istället!

Ge råd till pappan, om det ska vara så svårt.

Vad gör man när barn har fattat att termen "då flyttar jag till andra föräldern"  är ett bra hot som tar skruv? Är det ok taktik - nej. Så hur bemöter man det? Att ge vika för barnens alla krav är naturligtvis ingen hållbar lösning.

(PS. TS - skriv aldrig en tråd där du erkänner att du är styvmamma - det tar all fokus bort från sakfrågan. Tro mig!) 

I det här läget verkar denne särbo ha en intressant frågeställning som hon funderar över. Hon vill säkert ge sin partner, alltså barnens pappa, stöd och förslag. Samtidigt så tangerar ju dessa barns beteende hennes egna liv och hennes barn, så där finns det ju också motiv till att få saker att fungera. Hon kanske ser det som en tidsfråga innan hennes barn börjar med liknande hot, och vill vara förberedd?

Så igen - kan vi alla här fokusera på sakfrågan? vad gör man åt barn - oavsett vilkas - som hotar med att flytta till sin andra familj för att undgå regler och krav (som vi för denna sakfrågas skull kan anta är helt rimliga krav)?

TS är bonusmamma, och knappt det, hon är särbo till barnets förälder. Så det är såklart fokus när hon tycker att hon ska ta sig friheter i sin pojkväns barns liv.

Pappan har inte bett om råd eller startat nån tråd. 

Vad gör man när det kommer in en utomstående och ska diktera villkoren? Jo, man protesterar eller vill lämna situationen som blir ohållbar. Varför ska barnen bara hålla till godo med att en främling kliver in och ska bestämma saker? Kanske inte första gången heller om pappan haft andra flickvänner med andra krav och tyckanden. 

Om nu pappan vill ha dessa regler som styvmamman hävdar, varför väntar han in att en särbo ska börja implementera dem? Antingen för att han egentligen inte bryr sig om dessa regler, eller för att han är för slapp i sitt eget föräldraskap för att genomföra det. 

V

Nummer ett är väl att man inte låter vem som helst komma in och diktera villkor som man inte bett om eller föräldern själv vil genomdriva.

Nummer två är väl att man har en relation och kommunikation med personerna det gäller,

Nummer tre är att man låter föräldrarna vara föräldrar och backar från särbons barn som man inte har med att göra. 

Är väl inget konstigt om TS vill stötta och hjälpa sin partner, oavsett om det är barn eller vad det handlar om. Vill han inte ha det så ska man så klart inte lägga sig i däremot. Men om båda vill så låt folk göra som de vill. Med din egen logik, lägg dig inte i.

Jag deltar i en intressant diskussion på ett öppet forum. Hur är det att lägga sig i? TS har själv startat tråden, ingen har tvingat henne till nån diskussion här på forumet.

Och är det verkligen stöd och hjälp till partnern som TS vill bidra med? Det är jag inte så säker på alls faktiskt. Eller att den är välkommen och efterfrågad av pappan. 

Fast om hon ska göra det var inte vad TS frågade om. Det var inte diskussionen.

ingenting i hennes frågeställning indikerar att hon vill "ta sig friheter i sin pojkväns barns liv". Det var helt balanserat skrivet, och huvudfrågan lyder "vi upplever att det är svårt att vara konsekvent och sätta gränser då barnen alltid kan hota med att flytta till den andre föräldern. Hur löser man detta ? Nån som har erfarenhet? "

Kunde lika gärna varit pappan som skrev frågan!

Nu förstår jag inte riktigt? Du gör tre poänger (som du numrerar), men inte en enda poäng som har med frågan TS ställer att göra?

TS har inte frågat vad som gäller om en person "kommer in och dikterar villkor" - det är helt och håller din tolkning av TS tråd, som TS själv inte håller med om, och ändå helt orelevant för ämnet.

Poäng två - oklart vad du menar, lite luddigt skrivet. Hmm. Kan faktiskt vara ett försök till att svara på frågeställningen, om än inte särskilt hjälpsamt? 

Tre. TS har inte frågat vad HON ska göra, utan frågar generellt för föräldrar som upplevt denna situation. 

Vill också påpeka att jag tycker attityden att styv/bonusföräldrar eller partner till en förälder "inte har med saken att göra" är en rätt trist attityd, som osar förakt mot styvföräldrar. Styvföräldrar är människor som gått in i relation med någon som redan har barn sedan tidigare, och påtar sig därför en ny roll som OFTAST innebär en del pusslande i livspusslet, en del flexibilitet, och en hel del STÄLLA UPP. Och varför ska man inte få behandla sin nya familj som just det - en familj?

Här har du en bra artikel om vilken påverkan det kan få på psyket hos just bonusföräldrar, om de behandlas som något som står helt utanför familjekontellationen: 

Bonusföräldern - alltid på andra plats | Familj | Svenska Yle

Det här är alltså ett utanförskap som ni uppmuntrar? Istället för att se styvföräldrar som en vuxen i barnens liv, som kan älska dem, hjälpa dem - och uppfostra dem? Berika deras liv? 

Just i TS fall... Om TS och hennes karl får barnen till att använda mindre skärm till exempel, eller äta nyttigare... Är inte det en BRA sak? Om mamman hade gjort det, och barnen hotat henne med att flytta till sin styv-mamma, hur hade ni argumenterat då, kan man ju undra...

Alldeles riktig, var är sakfrågan i diskussionen? De flesta bara hackar och ifrågasätter TS som person istället för att diskutera en situation som väldigt många separerade föräldrar hamnar i.
Att TS är särbo har inte med saken att göra, om hennes man ber om råd och hjälp ska hon förstås ställa upp, precis som han ska göra om situationen var omvänd.

När mina barn säger att dom vill flytta eller dra hem till pappa för att dom inte gillar maten eller reglerna hör hemma, hur hanterar jag det? Har du liknande erfarenheter och kan ge tips och råd?

förutom konstiga påhopp utläser jag att man inte bör anpassa regler efter varandra alls. Alltså om vi äter middag tillsammans så sätter man fram en flaska cola till en del av barnen och en flaska vatten till övriga. Funkade det så för er utan konflikter?

Nu var det ju inte exakt detta frågan handlade om, utan med hur man står fast vid befintliga regler under hot om att barnen flyttar. Men det är ändå lite relaterat. 

Det ÄR en intressant fråga du lyfter - som få verkar ha svar på. Kanske testa på nytt, men beskriv dig själv som bio-mamma?

Själv skulle jag ha ordnat ett familjemöte, där man går igenom hur just denna familj fungerar. Där ni vuxna gärna tar emot funderingar och argument, men ändå klargör att det är ni som bestämmer, eftersom ni också bär allt ansvar (och alla kostnader). 

Ni kan börja mötet med att säga att tanken är att alla ska trivas (även vuxna) och att alla bör fundera igenom hur relationer vårdas. Att visst, ni inser alla att föräldrar gärna vill ha sina barn så mycket som möjligt, och i teorin (men faktiskt inte riktigt i verkligheten) så kan barn påverka var de bor. Men vill de vara sådana människor som hotar att flytta om de inte får som de vill? Label it like that, upfront, så att säga. Att detta är ett tillfälle för alla att diskutera, men om det ska hotas och utpressas, då känner ni att detta möte inte fungerar - och hur de bor blir då en fråga som ni tänker lyfta med de andra vuxna saken gäller.

Sedan pratar ni igenom sakfrågorna. Lyssnar, men markerar vad ni tänker ska gälla hos er. Gäller det drycker? Säg att ni inte tycker läsk är nyttigt, och vatten är bra för kroppen och nyttigare. Ni kan dricka läsk till helgen, men inte varje dag. Börjar de då hota. Så tittar ni vuxna på varandra och säger lugnt "Så ni säger att när ni själva är vuxna och tittar tillbaka på era liv som tonåringar, så valde ni att inte tillbringa tid med eran pappa för att ni inte fick dricka tillräckligt mycket läsk? Det låter som ett omoget och ganska dåligt beslut, men tyvärr, vi kommer ju naturligtvis inte låta oss bli "utpressade" till att köpa mera läsk. Det fårstår ni säkert själva - var tar det slut då, med hot och maktspel? Det här känns som ett sådant vuxenbeslut, där vi faktiskt tycker att vi har sunda värderingar och det är inte meant som en makt-kamp - men vi vuxna bestämmer när och hur mycket läsk som köps in."

Ni kommer säkert (lugnt) behöva upprepa många gånger "Det där är emotionell utpressning, och inte riktigt ok. Har ni några faktiska argument att lägga fram istället, som för diskussionen framåt?"

Sedan kanske de faktiskt försöker flytta... Finns det då utrymme för diskussion med den andre föräldern?

Bara på kul, såhär svarar AI: Absolut! Här är ett konkret exempel som belyser hur man kan hantera en sådan situation:

Scenario:

Barnet bor växelvis hos båda föräldrarna. Hos den andra föräldern (familj A) får de dricka läsk varje dag. Hos dig (familj B) är regeln att läsk bara är för helger. Barnet blir frustrerat, tycker det är orättvist, och börjar skrika, kanske säga saker som:

"Hos mamma/pappa får jag dricka läsk varje dag, det är bara du som är dum! Om jag inte får läsk, vill jag flytta!"

Hur du kan hantera det:

1. Bekräfta känslan, men stå fast vid din regel

Börja med att visa att du hör barnet, men utan att ge efter för hotet:
🗣️ "Jag förstår att du tycker det är orättvist, och att det är svårt när reglerna är olika hos oss. Det är okej att känna så."

Det är viktigt att inte gå in i en maktkamp eller försvara varför den andra föräldern har andra regler. Det kan spä på konflikten.

2. Förklara kort men tydligt varför regeln finns

Håll det enkelt och undvik att låta defensiv:
🗣️ "Här hemma har vi bestämt att läsk bara är för helger, för vi vill att ni ska dricka mest vatten och mjölk till vardags. Så funkar det hos oss."

Poängen är att du inte behöver "övertyga" barnet om att din regel är bäst ? du behöver bara visa att den är konsekvent.

3. Bryt ut ur konflikten och erbjud ett alternativ

Barnet kommer förmodligen inte direkt acceptera detta, så i stället för att fastna i en diskussion kan du hjälpa dem att gå vidare:
🗣️ "Jag vet att du tycker det är jobbigt nu, men vi kan prata mer om det sen. Vill du ha en smoothie eller bubbelvatten istället?"

Att erbjuda ett val gör att barnet känner sig mindre maktlöst.

4. Hantera hotet om att flytta lugnt

Om barnet säger "Då flyttar jag till mamma/pappa!", håll dig neutral:
🗣️ "Jag hör att du är väldigt arg just nu. Vi kan prata om det när du lugnat ner dig. Men reglerna här ändras inte beroende på var du vill bo."

Genom att inte reagera känslomässigt och inte göra en stor sak av hotet, tar du bort kraften i det. Om barnet ser att det inte fungerar som strategi, kommer det så småningom att tappa sitt värde.

Det var ju bra svar från chat gpt. Behöver inte FL längre.