Familjer med ett barn- hur är det?

Han är vårt allt och jag vill hans bästa och ge honom de bästa förutsättningarna för att han ska känna sig trygg nöjd glad i vår familj och inte känna saknad av ett syskon

Min son växte upp som ensambarn och jag fick också höra åsikter om det.     Men han mådde hur bra som helst och frågade aldrig efter syskon.  
Det jag reagerar på i ert fall är att ni både mamma och pappa är hemma hela dagarna och hoppar i sängen, leker, studsar studsmatta och gräver ner er i snön och har rollen som er sons "bästa vänner".
Nästa år börjar han skolan, och de allra flesta barn har då redan socialiserats via förskolan.

Han kommer klara sig bra. Han vet ju inte vad han saknar. Dock håller jag med föregående inlägg. Barn i hans ålder har ofta redan börjat öka avståndet till föräldrarna och har börjat få andra barn som primära lekkamrater. Det är en otroligt viktig del i utvecklingen. Har man syskon /går på förskola så lär man sig naturligt  att samspela med andra barn. Man lär sig att vänta på uppmärksamhet, aktivera sig själv en stund, lösa konflikter, hur man ber om lek med kamrater, ha hemligheter med vänner och knyta relationer utanför familjen. Barn som börjar skolan utan denna träning avviker en hel del i sitt beteende första åren och det kan skapa utanförskap och påverka inlärningen. Han behöver träna sig på att vara med personer som han kanske inte alltid kommer överens med eller vill samma sak som :)

I övrigt låter det som ni har det mysig. Jag har två barn och jag och min make var /är också hemma mycket och samtidigt. Vi skaffade barn sent för att kunna ha den möjligheten. 

Är en 47 årig gift kvinna och har en efterlängtad dotter som tillkommit genom äggdonation. Är själv också ensambarn. Vi ville gärna ha syskon till dottern och försökte med syskonförsök utan att lyckas. Jag har aldrig saknat syskon och aldrig känt mig annorlunda på grund av att jag är ensambarn utan har haft andra nära relationer med vänner/kusiner som blivit substitut för syskon och för min dotter som nu närmar sig tonåren är det likadant. Hon har en bästis som hon hängt ihop med sedan tidigt från förskolan som blivit som en extra syster och hon har fler andra nära vänner. När hon var yngre pratade hon om att hon vill ha syskon men nu säger hon någon gång nu och då att det är så skönt att att slippa ha någon att tjafsa med när hon ser hon ser hur kompisar bråkar med sin syskon och att vi har det så lugnt och skön bara vi tre. 

Visst ville vi ha syskon men känner oss så tillfreds i vår tresamhet och jag tror att det är viktigt att verkligen försöka landa i förnöjsamhet och tacksamhet i det man fått. Sedan skulle jag också vilja framhäva både från min egen erfarenhet som ensambarn och i att uppfostra ett ensambarn att det är väldigt viktigt att se till att det finns substitut för syskon i form av vänner eller släktingar. Ibland har det känts som att vi har fritids hemma när dottern drar hem kompisar men jag är ändå så tacksam och glad att hon har andra nära relationer förutom mig och maken. Så summan av kardemumman - säkerställ att eran son har vänner och andra nära relationer. 

Vi har också bara ett barn, han är 13 år nu. Jag tror säkert att han hade önskat syskon, men det blir som det blir med den saken ibland. Det är inte alltid man kan styra över sådana saker.

Vi har gjort tvärtom och ser oss inte som vår sons bästa vänner. Jag har aktivt valt att sätta honom i olika aktiviteter för att han ska ha vänner på olika håll - sport, skola, i vårt område. Min mamma brukar alltid säga att "barn behöver barn" och det behöver ju inte nödvändigtvis syskon, utan kan vara andra barn på förskola, skola, aktiviteter och så vidare. 

Det är extra viktigt för ett ensambarn att ha många vänner, för vi finns inte kvar för alltid. Han prioriterar sina vänner framför oss 10 gånger av 10 och det är precis så det ska vara tycker jag. Det är där hans framtid ligger, inte hos oss. Vi är en del av hans förflutna, men de vänskapsband han formar nu kan följa honom hela vägen in i vuxenlivet. 

Det finns många fördelar med att ha ett barn. Man slipper syskontjafs, det är enklare att resa och göra saker med ett barn. Jag reser med honom själv rätt ofta och det är verkligen roligt. Ekonomin blir ju även bättre med ett barn jämfört med att ha flera. Jag har ingen hög inkomst, men jag kan göra allt möjligt med honom just för att jag bara har en att ta hänsyn till. Man kommer också nära varandra på ett fint sätt som man kanske inte gör om man sällan är ensam med sina barn. 

Håller helt med om allt du skriver. Det är så viktigt att ha en nära kontakt med andra barn eller kusiner eller liknande... Jag tar ofta med mig sonen plus en kompis på olika grejer. Nu börjar de bli så stora att de hellre går själva.

Jag instämmer att det är viktigt att han får vara med jämnåriga. 2 dagar i veckan träffar han jämnårig kompis, en dag är han med i en barngrupp/gympa och en dag i veckan brukar vi som oftast åka till en öppen förskola - där andra barn är, pyssel, lek, sång mm. 

Hittade bilder på honom som liten häromdagen, och mina mamma kläder. Började gråta, då jag sparat alllt för att ha till barn nummer två 

Nu försöker jag ställa mig in på att det inte blir fler barn- och inom mig har jag också en sån enorm gravidrädsla - att om jag blir gravid att det ska bli komplikationer, att barnet ska bli sjukt och att min tid inte ska räcka till , till guldklimpen jag redan har. 

Jag hade förlossningsrädsla innan jag blev gravid också- men så fort jag visste att jag var gravid fick jag ett enormt lugn inom mig. Så så kan det så klart bli även om ett mirakel sker och jag skulle bli gravid igen - mot alla odds. 

Jo men absolut att man får en speciell nära relation som du skriver i ditt andra inlägg. Man kommer närmare när man kan ha fullt fokus och inte flera att ta hänsyn till. Glömde tillägga också att dottern har sport aktivitet flera gånger per vecka där hon också fått kompisar och får träna social interaktion. Och så finns det som du säger gott om utrymme att ta med kompisar när man åker iväg.

Ja jag upplever också en speciell relation. vid vilken ålder frågade era barn om syskon? Min 5 åring har aldrig frågat, men han tycker om att leka mamma och bebis. Att jag är bebis och han mamma, men det hade han kanske gjort oavsett syskon.
hur kommer det sig att ni bara har ett barn? Saknar ni själva syskon till barnet?