Många trådar om att ångra barn, verkar vanligt men ingen erkänner såklart förutom anonymt?

Jag kanske inte är rätt person att skriva men jag tyckte det var lättare med två. De är bästa vänner ( 18 månader emellan ) och har alltid varandra, så "slipper" föräldern underhålla 24/7 så fort barnet är sjukt eller hemma. Och allt man kan göra med ett barn kan man göra med två.
Det blir knepigare med tre barn, då måste man skaffa ny bil etc. 

Jag har aldrig hört om föräldrar om ångrar sina barn. Ångra tidpunkt osv ja kanske, men inte ångra själva barnen?

Jag kanske inte heller är rätt person att uttala mig. Jag har två barn med stor åldersskillnad. Mina barn är det bästa som hänt mig och min stora lycka i livet. Det enda jag ångrar ibland är att jag inte fick fler. 

Nej, det är inte vanligt. Det som är vanligt här på familjeliv är att man väljer att ta upp problem/sina negativa känslor kring något än tvärtom. Inte startar man en tråd där topic är hur mycket man INTE ångrar sina barn eller hur bra och härligt ens liv är. Människan är mer benägen att gnälla än tvärtom. Speciellt svenskar som rent generellt vill verka ödmjuka och inte skrytsamma. 

Bara för att en liten grupp skriker högt här betyder det inte att det är vanligt företeende. 

Jag känner två som ångrar sina barn. Det betyder inte att de inte älskar sina barn för det gör de båda två men de är olyckliga över hur deras och barnens liv blev. Den ena har ett svårt sjukt barn som aldrig kommer bli friskt och den andra har själv medicinska problem med svår smärta. Båda känner att de inte räcker till som mammor och att varken deras eget eller barnets liv är bra. 

Jag känner många som gnäller över ett jobbigt vardagspussel och är allmänt missnöjda med sina liv men de ångrar inte sina barn. Att livet var enklare utan barn betyder inte att man ångrar barnen 

Jag förstår hur du menar och att du tycker så. Men det är rent anekdotiskt.
Hade du fått endera barn som inte gick ihop med syskonet eller säg att barn nr 2 fick en diagnos eller hade ett funktionshinder som påverkade relationen till syskonet (eller hela familjen för den delen) så hade du kanske gett ett annat svar?

Jag tycker att alla som vill ha barn ska göra något slags mental överslagsberäkning av sina framtida liv och vad de vill ska rymmas där i.
Eller risk-och konsekvensanalys om man så vill.

Hur många är man (2 föräldrar, 1 förälder, 2 föräldrar + gott stöd av morföräldrar, 2 föräldrar helt utan support från övriga etc).
Hur ser ekonomin ut
Vem ska vara föräldraledig och när
Hur tänker man om sparande av dagar
Har man några hobbys
Hur lång tid tar de i veckan?
Vill man fortsätta på samma nivå
Vem passar barnet under tiden (annan förälder, mormor, kompis)
Lägger man mycket tid på träning/fysisk aktivitet
Hur viktigt är det?
Vill man fortsätta på samma nivå
Vem passar barnet under tiden (annan förälder, mormor, kompis)
Hur känner man kring sitt/sina jobb
Hur mycket är rimligt att jobba och lirar det med ovan (barn, hobbys, träning)

Är man en familj med två vuxna där ingen egentligen vill tappa i karriär, man har byggt upp en livsstil som är rätt dyr och har dålig tillgång till stöd rent praktiskt i vardagen. Då kanske det inte är rimligt att tänka att man ska kunna ha två små barn, fortsätta jobba heltid, fortsätta träna som innan och även hinna med hobbys/vänner. OCH sin relation.
Att inte ha självinsikt när man funderar på den här sortens frågor bäddar för tjafs, utbrändhet eller båda.

Att man väljer att dra ner på något eller behöver plocka bort något av ovan betyder ju inte heller att det är borta för alltid. Men var sak har sin tid. 

Och barn är bara små en gång. Det du känner är din stressiga vardag är deras barndom!!

Jag har tre barn och ångrar dem inte eftersom de nu finns. Men jag hade varit till 99% precis lika nöjd idag om vi stannat vid två. 

Jo det är ju ofta man behöver ventilera svårigheter och bekymmer. Det handlar ju dels om att få något utlopp för negativa känslor som är svårare att få utlopp för generellt än positiva känslor för i verkliga livet ger ju folk oftare utlopp för positiva saker. Man berättar att man klarade den där saken man skulle göra, man berättar för kollegorna om den roliga resan man gjorde med familjen i helgen så att människan är mer benägen att gnälla än tvärtom håller jag inte alls med om. När en person har positiva känslor ges det ju ofta utlopp för det på en gång, plus att det också kan ges utlopp vidare genom att gärna dela och berätta om upplevelsen med andra, negativa känslor hålls däremot inne med och ventileras med någon man står nära eller på ett forum eller inte alls. 

Däremot på ett forum som detta finns ju utrymmet för det jobbiga och negativa som inte riktigt finns i verkliga livet. Man kan vara anonym och kan på så sätt ventilera saker som man kanske skäms för och alltså annars inte hade delar med någon alls annars. Men man kommer kanske inte prata särskillt djupt om svårigheterna man har kring sitt barn med npf som inte klarar av skolan med sina kollegor, eller att man känner att man inte får ihop livet.

Såklart är det bra att göra en risk- och konsekvensanalys. Men samtidigt är ju livet också så att det liksom ofta bara händer. De mål och framtidsutsikter man hade innan man skaffade barnen förändras ju ofta med tiden speciellt efter man får barn, förutsättningarna förändras och många saker blir inte som man tänkt. Så oavsett hur förberedd man tycker man är så är sannolikheten stor att det kommer hända saker man inte tänkt på eller räknat med, med potentialen att vända allt upp och ner. Bara det att man är två är en risk i sig, då man har två viljor som just där och då är synkade, men som med tiden kanske inte är det. 

Och även om man är medveten om vissa saker som kan hända och man har någon sorts plan för det innebär det ju inte att det för den skull kommer fungera som tänkt och det kanske blir svårare än man trott eller helt enkelt väldigt annorlunda. Det är helt legitimt att sörja saker man ville som aldrig blev, att känna hopplöshet över saker som inte riktigt löser sig trots att man försöker. Det finns så många aspekter som påverkar utfallet så en riskanalys kommer inte förbereda en för allt, och jag tror det är viktigare att vara medveten om det och ha förmågan och flexibiliteten att anpassa sig efter omständigheterna än att ha gjort en riskanalys innan. 

Säg att du skaffade barn för 10 år sedan, din partner lämnade dig för ett par år sen, med ekonomin som den har varit har du mycket sämre ekonomi än du räknat med och måste arbeta mer än du velat och får mindre tid med barnen. Osv. Det blir på så sätt så många konsekvenser som självklart kommer påverka hur man mår, även om detta var med i riskanalysen så är det dels helt andra förutsättningar idag än det var när barnen blev till och så är det en sak att tänka teoretiskt på det och en helt annan att leva i det och det måste få vara okej att utrycka missnöje och sorg och hopplöshet över det, medan man jobbar sig igenom det. 

Både ja och nej.
I en riskanalys har man också med ett värde som du verkar glömma, dvs hur stor är risken för att XX eller YY inträffar?

Sen absolut, vad som helst kan hända men då måste man vara lite mentalt spänstig också. Gå back to basics, fundera på vad som är viktigt, vad är måsten och vad man kan lägga åt sidan. 

Det finns mycket som föräldrar idag upplever som måsten fast det inte alls är så. Där har sociala medier bidragit till en helt SJUK kultur av att visa upp fasad och verka lyckad. Hemma i vardagen behöver det absolut inte vara så.
Men för många är det uppenbarligen viktigt att ha det som "alla andra" har.

När mina barn kommer hem och säger att de vill ha eller göra si eller så för det gör "alla andra" så frågar jag, vilka då? Och så kommer det fram ett namn eller högst två. Dvs inte alls ALLA andra. Tack, då vet jag. 

Har heller aldrig sagt att man inte får uttrycka missnöje eller sorg, sånt är livet.
Men generellt så är det nog få idag som tänker igenom hur man tänker sig att sitt liv med barn och familj ska bli. Annat än att det är gulligt med bebisar typ.
Följer de bara en massa influencers på Instagram så ser man verkligheten på samma sätt som man gjorde för kanske bara 15-20 år sen när jag fick mina första barn och man umgicks mer på riktigt hemma hos varandra, med varandra.  Eller ännu hellre när jag själv var barn. 

Jo fast det jag skrivit gäller ju ändå även medräknat hur stor risken är, risken för att bli arbetslös har ju exempelvis ökat idag. Fler företag går sämre idag och arbetslösheten är hög osv. Arbetar man på ett företag som gick bra för några år sedan kan ju vara nära konkurs idag, ta Northvolt som exempel. Tror inte jättemånga räknade med utvecklingen som den är idag. 

Och det är ju precis det jag skrev att jag tror att det är mycket viktigare att kunna vara flexibel och kunna anpassa sig efter situationen. Och ska jag vara ärlig är inte sällan de som är minst flexibla inför förändringar de som sitter och gör oändliga listor, förmodligen för att de hoppas på att på så sätt vara bättre förberedda för eventuella förändringar men det är sällan saker utvecklas så som man skrev upp på ett papper för ett antal år sedan.

Alltså det är ju nog för de flesta svårt att veta hur det kommer bli att ha barn, man har ju inte gjort det förut och alla barn är olika, och det hänger ju på partnern också.

Vad är det du tror andra ser som måsten som inte är det? 

Vi stannade vid ett barn och jag är svinnöjd med det.

Får ångest och ont i plånboken bara av att höra om killen på jobbet vars fru ville ha en trea och så fick de tvillingar...

Jag tror också att två barn ofta är enklare än ett. Vi har drygt ett år mellan våra. Dom är bästa vänner och leker alltid ihop. Dom bygger kojor, delar hemligheter osv så pressen på oss att aktivera barnen är mindre.  Jag och min make får chans att umgås med varandra när vi är på stranden, grillar osv 
Nu har vi en av varje. Båda friska och välfungerande barn. Min make är bästa pappan och har delat all föräldraledighet och vabb.

De som ångrar barnen är oftast unga föräldrar eller personer som skaffst barn med en idiot.

Jag vet ett par som som har 4/4 barn med diagnoser/npf. Det är inget lätt liv att leva direkt men de var unga och skaffade alla barnen jättefort så det var inte uppenbart hur det var ställt förrän allt var kaos.