Vad gör oss lyckligast, att bo själv eller tillsammans

När man har en rätt människa är det bäst att ha en partner.
Men rätt människa menar alltid inte perfekt utan kan komma i konflikt men med lösningar.

Är själv med barn men tycker att jag skulle vara lyckligare med partner.

Det beror på vad du trivs bäst med. Men rent generellt vill jag påstå att de absolut flesta är lyckligare om de lever i en bra relation.
Men det är svårt att hitta en riktigt bra relation, därför lever många ensamma och trivs med det.

Jag trivs jättebra i min relation men vill inte bo ihop med min partner.
Kanske beror på ålder och tidigare separationer, men jag vill inte bo ihop med någon igen.

Det beror på person och ens egna behov. 

För vissa människor finns det ingen "rätt" partner, hur perfekt denna person än skulle te sig i teorin. 

För oss som trivs bättre i en tom lägenhet så är det själva lugnet, tystnaden och ens eget sällskap som är det ideala för att vi ska må bra. En partner i samma hem hade inte gett oss detta. Försök att förstå att en del människor trivs bättre själva, iallafall på hemmaplan. 

Jag är lyckligast när jag har space, när jag är ensam och kan ha det som jag vill 75% av min hemma tid.
Jag och min särbo ses ungefär 2dagar i veckan och det tycker jag är lagom.
Vi gör aktiviteter ihop som båda gillar, äter, sover och tankar kärlek.
Resten av veckan jobbar vi, träffar våra vänner, ser vilka filmer vi vill, tränar eller vad vivill göra.

Jag var gift 19 år och hade 3 barn och massa djur , jag var lycklig då me alltid stressad och irriterad på min man för att han trodde vårt hem var hans hotell.

Så bo med någon utom mina barn absolut inte.

Jag bor i hus med man och barn och skulle bli olycklig om vi flyttade isär, men det är för att jag vill leva med min man. Skulle vi mot förmodan separera, skulle jag trivas bäst med eget boende. Ibland saknar jag det, när jag pluggade och hade en egen liten studentlägenhet. Jag kunde göra som jag ville, inreda som jag ville, vara ifred när jag ville osv.

Om man vill bo ihop och det fungerar, tror jag att de flesta är lyckligare så, men inte annars.

Jag stör mig en del på min sambo. Hans ovanor, slarvighet, slöhet osv. Men när jag gjorde slut och han fick flytta grät jag i två dagar sedan pallade jag inte längre och bad honom komma tillbaks. En annan gång klarade jag bara en söndag förmiddag innan samma sak. Så tydligen gillar jag min mansbebis? Kanske för att jag inte kan få barn?  

Statistik och forskning visar att i heterosexuella förhållanden med de vanliga könsrollerna, där kvinnan tar största ansvaret, så mår män bättre men kvinnor sämre och männen mår dåligt av separation medan kvinnan mår bra av separation (generellt snackar vi nu alltså). Däremot har forskning visat att i jämställda relationer är männen lika stressade som kvinnorna. 

Så, föga förvånande, verkar det vara så att ju mindre ansvar du tar hemma desto bättre mår du och ju mer ansvar du tar desto sämre mår du, oavsett kön. 

Alla har styrkor och svagheter. Jag blir också irriterad på min man ibland, men vill ändå leva med honom. Jag är inte heller perfekt, har sidor som han irriterar sig på, men vi är lyckliga ihop.

MEN min man är ingen mansbebis. Ingen av oss är pedant och vi delar inte lika på allt, men båda tar ungefär lika mycket ansvar för hem och barn, eftersom båda jobbar heltid. Jag hade aldrig gått med på att ta hela eller nästan hela ansvaret.

Att leva med en man kan vara underbart, men det kan också vara en kvinnofälla. Studier visar att män mår bättre av att leva ihop med en kvinna, medan kvinnor mår bättre av att leva själva. Jag tror inte att det är en slump. 

Att få ihop jobb och familjeliv är inte alltid det lättaste. Klart att man inte blir lika stressad om man kan fokusera enbart på jobbet och har någon som sköter markservicen hemma. När sysslorna ska delas blir även stressen mer jämställd, men förhoppningvis löser det sig om man hjälps åt.

Skulle en i paret (oftast kvinnan) vara hemma på heltid och kunna fokusera helt på det, skulle det säkert också leda till mindre stress, men ha andra nackdelar. Främst ekonomiska, att bli beroende av mannen, få sämre pension, samt att många kvinnor VILL jobba och ha en egen karriär. Precis som många män.

Däremot skulle nog många vilja gå ner i tid om de kunde. Särskilt under småbarnsåren. Jag ångrar ibland att vi inte gjorde det. 

Jag tror inte att det finns ett rätt eller fel svar här, vi är alla olika.

Jag var 20 när jag träffade min man. Vi har levt tillsammans i 25 år. Vi har lärt oss varandras egenheter, vi älskar varandra, vi har haft motgångar och medgångar men framför allt har vi byggt ett liv tillsammans som vi älskar och trivs med. Vi har en relation som vi vårdar och är rädda om. Det vi har hade jag aldrig lämnat bort frivilligt för att leva ensam. 

Däremor den dagen då jag och min man inte lever tillsammans längre kommer jag att välja att leva ensam. Jag är inte så sugen på att "köra in" en ny relation och lära mig att leva med en ny man. För mig känns det som att jag har vunnit drömvinsten med det förhållandet aom jag har idag. Om man någonsin gör det så gör man det endast en gång i livet känns det som.