Hylla hemmafruarna från förr
Ju mer jag läser om historia och hur barn levt tidigare så kan jag verkligen fundera på alla dessa som var hemmafruar förr. Nyligen kom en bok om barnens historia i Sverige. Bland annat ska mammorna fått sätta ett rep och knutit fast barnen ute på gården så barnen kunde leka medan mammorna tog hand om hushållsarbetet, för att få lugn och ro med detta.
På typ 40 talet gick många mammor på tabletter över tristessen och många var rätt olyckliga. Resultatet av dessa mammor är att dom idag blivit fattigpensionärer.
Jag säger inte att barn idag har det fantastiskt eller att alla mammor mår bra. Stora barngrupper och långa dagar på förskolan är inte heller något att hylla. Men att drömma sig tillbaka till en tid då kvinnorna inte hade ekonomiska förutsättningar att lämna sina relationer, där dom inte hade ork och energi att ta hand om sina barn, är detta något vi ska drömma oss tillbaka till?
Jag har tyckt att det varit kul att mina föräldrar har arbetat, att få följa med dom till jobbet. Att följa med min mormor och morfar till deras jobb och kompisars föräldrar. Även idag upplever jag att det är roligt att ha vänner som jobbar med olika saker och så är mina barn nyfikna på saker och så kan jag säga att jag frågar Elin om vi kan få komma till hennes arbetsplats och titta på brandbilarna och träffa brandmännen För att hon jobbar med detta.
Tänk om vi alla hade enbart haft hemmet som vår enda sysselsättning?
Jag kan i nutid inte så någon som helst poäng med att ha hemmafru idealet. Är detta något att längta tillbaka till?