Hylla hemmafruarna från förr

Ju mer jag läser om historia och hur barn levt tidigare så kan jag verkligen fundera på alla dessa som var hemmafruar förr. Nyligen kom en bok om barnens historia i Sverige. Bland annat ska mammorna fått sätta ett rep och knutit fast barnen ute på gården så barnen kunde leka medan mammorna tog hand om hushållsarbetet, för att få lugn och ro med detta. 

På typ 40 talet gick många mammor på tabletter över tristessen och många var rätt olyckliga. Resultatet av dessa mammor är att dom idag blivit fattigpensionärer. 

Jag säger inte att barn idag har det fantastiskt eller att alla mammor mår bra. Stora barngrupper och långa dagar på förskolan är inte heller något att hylla. Men att drömma sig tillbaka till en tid då kvinnorna inte hade ekonomiska förutsättningar att lämna sina relationer, där dom inte hade ork och energi att ta hand om sina barn, är detta något vi ska drömma oss tillbaka till? 

Jag har tyckt att det varit kul att mina föräldrar har arbetat, att få följa med dom till jobbet. Att följa med min mormor och morfar till deras jobb och kompisars föräldrar. Även idag upplever jag att det är roligt att ha vänner som jobbar med olika saker och så är mina barn nyfikna på saker och så kan jag säga att jag frågar Elin om vi kan få komma till hennes arbetsplats och titta på brandbilarna och träffa brandmännen För att hon jobbar med detta. 

Tänk om vi alla hade enbart haft hemmet som vår enda sysselsättning? 

Jag kan i nutid inte så någon som helst poäng med att ha hemmafru idealet. Är detta något att längta tillbaka till? 

Ja för vissa är det det. Som du säkert vet är man olika och tycker olika saker är givande, roliga och intressanta. Du beskriver hur roligt och intressant du tycker det är att dina föräldrar och vänner arbetar. Själv har jag noll intresse av andras jobb och tycker inte det är intressant alls. Inte mina barn heller. När jag var liten älskade jag de dagar mamma var hemma från jobbet pga sjukdom eller för att mitt syskon för sjuk. Jag slapp fritids och hon var hemma och hade gott mellanmål redo efter skolan. Det blev som en minihelg. Hade älskat att ha det så varje dag.

Själv har jag varit hemma med barn i 6 år nu (har 3 barn mellan 2-5,5 år) och ÄLSKAR det. Avskydde att jobba och får ångest när jag tänker på att en dag kanske börja jobba igen. Jag har egna pengar undanstoppade. Pension får man knappt ändå. Man behöver ha haft hög lön hela arbetslivet för att få ut märkbart mer än garantipensionen. Pensionsåldern är dessutom 69 år för min generation, ännu högre för de yngre. Så man ska jobba heltid och slita hela livet för att få ut någon tusenlapp mer i månaden när man är 70+. Om man ens blir 70+. Många dör innan eller bli så pass sjuka eller trötta att de inte har möjlighet/ork/lust att göra något utanför hemmet ändå. Eller så blir partnern sjuk och du blir bunden till hemmet ändå för du behöver ta hand om partnern eller har inte lust att åka iväg och göra saker själv. Jag tycker helt enkelt inte det är värt det att jobba bort ett helt liv för att ev. få lite högre pension som åldring, om man har möjlighet att avstå jobb eller åtminstone jobba deltid.

Folk är som sagt olika och de som vill arbeta utanför hemmet bör givetvis få göra det utan att få höra något negativt om det, men samma gäller åt andra hållet. De som inte tycker förvärvsarbete är guds gåva till mänskligheten och inte vill arbeta alls eller bara deltid ska givetvis också få välja det själva utan att få höra negativt om det.

Nu var detta förvisso en kommentar från USA, men den är nog allmänt applicerar. 

Folk som drömmer sig tillbaka till 50-talet längtar inte efter det RIKTIGA 50-talet, utan till det man ser i gamla tv-serier från 50-talet, och de flesta av de serierna skapades som annonser för det växande suburbia. De längtar efter att få leva som i en reklamfilm, inte verkligheten. 

Det enda jag tänker är att man inte räknade med att två personer skulle heltidsarbeta och samtidigt ta hand om hem och barn. Det gjorde ju livet lite enklare förr - om relationerna fungerade. Annars var det nog ett helvete, ett fängelse. 

 
 

Lite som den tonårige sonen i filmen Pleasantville (1998).
En av mina absoluta favoritfilmer.

Älskar hur de där två syskonen sugs in i denna fiktiva 50-tals-idyll och sen lyckas sticka hål på alla skönmålade myter om hur fantastiskt det var att leva på den tiden.