Syskon där ena har tendens till övervikt

Bröd har varit dotterns stora favorit. Hon har dock problem med förstoppning, så vi har goda anledningar att hålla mjölintaget lägre för henne. Tyvärr äter hon inte längre ägg, efter en magsjuka där det satt fast ägg i näsan i flera timmar efter kräkning. Nu äter hon naturell yoghurt med havrekli och frukt, samt en liten smörgås till frukost.

Barnen får inte ta att äta utan att kolla med oss först, så småätande har vi inget problem med. De äter tre huvudmål och två mindre mellanmål, oftast bestående av frukt eller grönsaker.

Dottern är som sagt inte överviktig, men glider lätt över när vi släpper på gränserna. Hon går ganska snabbt tillbaka när vi går tillbaka till att ha mer koll, men det är tydligt att hon har en annan känslighet är oss andra i familjen. Varken lillebror eller vi föräldrar går upp i vikt på det sättet. Vi kan sluta äta, fastän det är gott och slutar äta när vi är mätta.

Det är uppenbart att de som svarat menar väl, men när man redan äter nyttigt och har gjort vad man kan för att öka upp motionen så är liksom det enda som finns kvar att begränsa energiintaget. Skillnaden mellan ett överviktigt och ett normalviktigt barn kan på lång sikt handla om 100 kcal/dag, så det handlar i princip om att ta bort ett äpple eller en liten smörgås. TS barn är inte satt på någon svältdiet utan känner förmodligen ett milt sug efter något. Det är inget barnet lider nämnvärt av.

TS: Det där är oerhört svårt och jag tror det är väldigt olika från familj till familj vad som är den bästa lösningen. 

Ett sätt är att helt enkelt förklara att barnen har olika energibehov, och att låta det vara orättvist. Givetvis ska man då inte blanda in vikt i det hela, utan man får säga att olika kroppar behöver olika mängd mat för att må bra, och förklara att yngsta barnet rör sig mer.

Ett annat sätt kan vara att försöka peta i det yngre barnet de där extra kalorierna vid något annat tillfälle där det inte upplevs som orättvist. Ett mellanmål som äts på väg hem från skolan, något extra till frukost eller dylikt. 

Ett tredje sätt kan vara att köpa hem något, tex en viss frukt, som det äldsta barnet inte äter. Så får äldsta barnet äta grönsaker och det yngsta får ett äpple, en bit ost eller vad det nu kan vara. 

Som sagt, jag tror det är väldigt individuellt vad den bästa lösningen är och det är inte säkert att något av detta skulle funka för er, men det är de tips jag kommer på just nu. 

Skulle jobbat på att få in mer protein i kosten generell och till frukost i synnerhet.

T.e.x. frukosten du beskriver är bra för ett barn med låg aptit men för ett barn med hög aptit retar det hungerkänslorna.

Jag har själv hög aptit och just att grunda bra med protein gör stor skillnad för hungern senare på dagen.

Hur gamla är barnen?

Tydligen inte. Det skriver du ju själv.
Är er mat förträfflig är det ju bara att fortsätta som ni gör nu.
Men det är väl beröm du fiskar efter egentligen?

Sju och nio.

Va? Har du läst ens? Problemet är att det äldre barnet överäter. Hon älskar mat och äter i princip allt och känner inte skillnad på sug och hunger. Efter två ordentliga portioner mat, kan hon genast tjata om att hon är hungrig. Om lillebror är mer hungrig, kan vi lita på att han är hungrig och behöver mer mat. Men i hennes fall är det nio gånger av tio sug och gott och inte hunger. 

Okej, då kan jag förstå att det är svårt, när de är så nära i ålder.
Jag håller med den personen som skrev att när du pratar med dottern ska det handlar om vad kroppen behöver, inte om vikt eller liknande.
Sonen ska såklart får den mat han behöver, utan att dottern ska få överäta och riskera hälsoproblem på grund av övervikt (fysiska och psykiska). Försök att framför det till dottern inte så att hon tror att hon rör sig för lite, utan genom att påpeka hur sprallig lillebrorn är och han då behöver en vuxenportion istället för en vanlig barnportion.

Framförallt vill vi också lägga en grund där hon lär sig skillnad mellan hunger och sug och inte alltid behöver äta jättemycket. En dag kommer ju inte vi kunna hålla koll på hennes intag.

Vi pratar så klart bara om vad kroppen behöver. Vi pratar också om att man kan få ont i magen om man äter för mycket. Men hon verkar verkligen sakna ett stopp. Det har funnits tillfällen när hon varit på kalas och ätit massa fika. När hon kommit hem har det varit dags för lillebror att äta mellis, och hon har varit jätteförvånad över att hon inte serveras mellis. På samma sätt kan lillebror konstatera att han ätit massa tårta och ät mätt och därmed inte alls sugen på mellis. 

Vi har en familj i släkten där ena dottern har "smalgener" och andra "tjockgener".

De föräldrarna har fört en mestadels hopplös kamp. Började när barnen var som dina i ålder och skolsköterskan reagerade, och det skulle ätas Lätta och sättas matscheman och schemaläggas promenader med andra familjemedlemmar för att det runda barnet skulle gå ner i vikt och få sällskap när det motionerade. Alla engagerade sig och undantaget var vid släkttillställningar, då barnen fick äta som de ville.

20 år senare har äldsta dottern ändå gjort en GBP-operation och har sedan gått upp igen efter den, medan yngre systern som från början var smal så det såg ohälsosamt ut (noll armmuskler) numera är normalt slank.

Jag bara undrar hur allt detta härjande har påverkat äldsta dotterns psyke och självkänsla. För det kan inte ha varit roligt att alla ständigt bevakar vad man äter och resultatet blev inte en normalviktig person trots allt arbete och en operation.

De hade faktiskt olika förutsättningar- deras mamma är slank och pappan lägger på sig lätt. Det ska inte ses som en ursäkt men man behöver nog ha den förklaringen med sig, och har man faktiskt problem aptitregleringen (leptin/ghrelin osv) så är det inte konstigare än att inte kunna bryta ned laktos eller att behöva insulin. Det finns numera sprutor som hjälper med detta också.

Hormoner är en annan stor faktor. För min egen del räckte det med att jag testade hormonspiral (som inte ska påverka mer än lokalt- haha!) för att jag skulle lägga på mig 10% extra vikt på ett år. Jag var konstant hungrig då, kunde inte hindra mig från att äta för mycket. Tog ut spiralen och vips var det lätt att reglera maten igen.

Hur som: 

Du har bara kontrollen över dina döttrars matintag tills de har egna pengar i mellanstadiet, och själv köpte jag en del dumt då och trattade i mig som inte min mamma visste om. Klassens vegetarian fick en större summa pengar av sina föräldrar varje år om hon inte åt godis, och gissa vad- hon åt godis ändå. T.o.m.  varmkorv några gånger men då blev hon jättesjuk och fick hitta på att hon blivit matförgiftad till sina föräldrar.

Att förbjuda onyttigheter hemma hjälper alltså inte nämnvärt och barn i skolåldern har inte så välutvecklad moral alltid.

Din bästa chans tror jag är att resonera sansat om hälsa under livet och att val man gör som ungdom påverkar ens framtid. Den som tränar som yngre får t.ex. ett starkare hjärta och ökar maximal syresättning/minut. Det önskar jag att någon hade berättat för mig när jag var 12-13 år och bara satt stilla och läste böcker eller spelade instrument.

Det allra bästa någon kunde ha gjort var att lära mig jogga/springa tills jag fick en endorfinkick, för det är det som får mig att röra på mig idag. Men på tolv års skolidrott var det inte en enda av alla gympalärare som tog tre minuter till att berätta hur man lär sig ta i lagom och tänker på hur man andas medan man vänjer sig vid att springa, samt att det tar ca 5 v att vänja muskler och lungor så det blir skönt och inte bara jobbigt. 

Så det fick jag lära mig själv när jag var 30+. Jag anser skolidrotten i Sverige vara ett stort misslyckande eftersom jag är kroniskt högpresterande i allt annat.

Du anser att det är inte hunger och du anser att portionerna är ordentliga.

Ts: Vilken sund och verklighetsförankrad förälder du verkar vara. 

Det är givetvis lite svårare att lösa när man har barn med olika behov än annars.
Tänker dock att ni kanske inte behöver tänka så mycket på just vad som är rättvist. Den krassa sanningen är att förbränning inte är rättvist fördelat och man behöver lära sig att anpassa efter sin egen individuella.

Men som några redan skrivit är förklaringsmodellen att lillebror behöver något mer då han är mycket aktivare bättre än att trycka på storasysters vikt och att hon ska ha mindre.

Är barnen så små att ni föräldrar lägger upp maten finns också möjlighet att lägga på lite mer kalorier genom exempelvis oliver, nötter, olivolja etc till det ena så skillnaden inte blir så tydlig.

Man blir ju inte så mätt på mer grönsaker, det är ju mest bukfylla. Skulle servera mer protein och fett så barnet får en mättnad som håller i sig längre.

Efter att ha läst igenom tråden. Låter som att hon är leptin resistent. Goolga på det :)