Till oss som nu är mer än vuxna.

För mig som har barn runt 40 och själv är drygt 60... är jag fallfrukt då?

Jag är snart 40 och jag måste erkänna, jag har aldrig tänkt. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin fantiserat om hur livet "ska bli när jag blir stor". Jag mest bara flyter med i livets skeden och tänker inte på morgondagen. Om det är för att jag är bekymmerslös eller för att jag haft en barndom bestående av ovisshet och trauma är ungefär 50/50 sannolikhet på,

Är jag lycklig? Kanske. Jag har aldrig funderat så noga på det heller. Jag har nog ganska svårt att definiera lycka. 

Skulle jag ha gjort något annorlunda? Som vad? Gjort är gjort, kommer aldrig igen. Det gjorda kan inte göras ogjort och det ogjorda kan inte göras ett ögonblick senare.

Det bästa med fallfrukt är att man vet att den är mogen.

(Snart så)
Nej, absolut inte... menade mer att de kanske är vid min ålder man först kanske börjar fundera, över vad man gjort i livet, sina val, lycka osv. 
Ja vill gärna höra ditt svar med.. 😊

Haha, ja det är sant!

Jag tyckte att det var jobbigare runt 30 än 40 faktiskt, och 50 ska vi inte tala om. Nu har jag slutat räkna. 

Inte tänkt så men alla åldrar har sin tjusning och livet går upp och ner. Allt har sin tid. 

Jag är snart 34 så jag har ju några år kvar till fyrtio, men jag är väldigt nöjd med mitt liv. Jag har haft många olika drömmar i mitt liv och vissa har gått i uppfyllelse, andra visade sig inte vara så viktiga som jag trodde och många drömmar har jag ännu kvar att uppfylla. Jag är både piggare, lyckligare och fysiskt friskare nu än vad jag var för tio år sedan. Jag hoppas att jag kommer vara lika glad och frisk på min fyrtioårsdag.

(Frida) 
Vad roligt att höra. Du känns väldigt positiv, fortsätt så i livet, bara det är lycka i sig. 😊

Jag har ett par år kvar till fyrtio och jag känner mig inte alls vuxen. Vet inte vilka beslut jag ska ta, känner att jag förspiller livet genom att vänta på att det ska börja. 
Jag hade verkligen velat ha villa, Volvo, vovve men det kommer liksom aldrig. Jag var sambo rätt länge men att göra slut i mitten på 30 är ingen bra ålder att börja om i. Alla är redan tagna eller "är färdiga" med barn. Jag ville också ha det. 
Jag är fast i någon typ av tonårsdejtande, kanske för att jag inte gjorde det som tonåring. Haft roligt och så men jag vill ju träffa min för alltid-man snart. 
Jag är jättestressad att inte hinna "bli lycklig" innan det är försent...
Är på väg att byta jobb nu, och det stressar mig också. Till "ett riktigt jobb" med riktigt ansvar. 

Jag vill vara liten igen. Kan jag få börja om? Finns så mycket jag skulle gjort annorlunda. 

Vad skulle du gjort annorlunda menar du? Jag tror att allt man gör i livet har något positivt med sig. Jag studerade flera år i en studentstad , men inte arbetar jag med det nu. har bara ett tråkigt CSN lån kvar..men de åren var ändå den roligaste tiden i mitt liv, så jag ångrar det inte.

Är väl inte riktigt där jag hade hoppats. Ville ha hus med mitt livs kärlek och barn i nån förort, typiskt Svensson liv men det skulle inte göra något för vi var så lyckliga. 
Nu befinner jag mig skild med barn varannan vecka, snart 40 år gammal och varken nöjd med boende eller arbete så det är två tydliga punkter jag kan jobba med. Tycker mycket är en stress som ensam. Ett ex som har en extremt låg lägstanivå med barnen och oro för ekonom.
Antar ofta inte livet blir som man tänkt sig men kanske som det skulle. Hoppas jag med facit i hand sen kan va nöjd över hur mitt liv utvecklade sig och att jag ändå tycker det blev rätt till slut. Många har ju tuffare år under livet men över en hel livstid är de kanske inte så många ändå. 

Jag och alla mina kompisar i samma ålder tänker rätt så lika och jag tror att det är rätt så vanligt att man vid närmare 40 års ålder känner sig själv väldigt bra, man är tryggare, mognare och man kanske är lycklig och glad men man kan ändå se tillbaka på sitt liv och önska att man valt lite andra vägar kanske. Inte haft så brottom fram i livet, inte lagt så mkt tid och tanke på all ytlighet, brytt sig med om vad man själv vill osv. Tror det är just mognaden som gör att man tänker så. När man är yngre gör man inte det, då är annat viktigt. Man förändras ju. Och man kan ju som inte veta hur livet ska bli i framtiden :). Man måste ju också göra misstag längs vägen. 

Men jag tänker nog rätt likt som dig TS. Jag är lycklig, jag har det så bra men hade gjort vissa saker annorlunda, men där och då fanns inte det på kartan. Är väl just det som är livet, det som kallas att man växer och utvecklas som person. Man blir olycklig om man fastnar i det gamla, man kan inte gå tillbaka och ändra. Man kan bara leva här och nu och försöka göra sitt bästa här och nu :)

Jo, jag har också en massa studieskulder och det ångrar jag absolut inte. Mer att jag inte skulle väntat, inte nöjt mig, inte försökt göra andra lyckliga. Stått upp för mig själv tidigare och inte låtit andra ta beslut åt mig. 
Jag har haft ett par år nu, efter jag blev singel som jag verkligen left loppan på. Tonårsrevolt i mitten på 30 😂 jag har haft jätteroligt och nu är jag rädd att sluta, börja ta ansvar igen. Men det måste jag för ja, det är mycket som är försent efter 40. Jag är helt enkelt rädd att sluta ha roligt.
Jag skulle gjort det här mycket tidigare, kastat ut sambon och tagit mitt pick och pack för flera år sedan. Så jag inte behövde ha sån stress nu. Jag ville men det är svårt, eller jag har svårt, att komma till skott och han ville inte bryta så då gnetade vi på några år till. 
Hatar förändringar och avskyr att ta beslut. Nu har jag ett stort beslut framför mig, som jag hoppats skulle komma om ett par år, men kanske måste jag helt enkelt hoppa på tåget när det kommer istället för att vänta och så kommer inte chansen igen? Bli vuxen, ta mina egna beslut. 

Jag skulle helt enkelt gjort det jag gör nu tidigare och inte väntat.