Varför sprang jag inte för livet för?
Och så kom ännu ett kapitel i livet till ett slut. Jag borde insett det för länge sedan, redan när han försummande och förtryckte mig när jag var höggravid. När jag hade gått över tiden och han roade sig med att vara full tjugofyra timmar per dygn, istället för att stå redo att köra de 25 mil vi hade till förlossningen när värkarna kom, så att jag ensam var tvungen åka helikopter till förlossningen. Eller när han tryckte ned mig på golvet i köket i sommarstugan och stampade på min mage när jag var gravid i åttonde månaden med vårt barn. Kanske redan när han slog mig i överarmen så att jag fick ett blåmärke stort som en golfboll som inte gick bort på flera månader när jag var gravid i fjärde månaden med vårt barn. Alla gånger han bröt upp låset till ytterdörren till min lägenhet om nätterna, för att komma in och tala om för mig hur jävla falsk och äcklig jag är. Kanske redan när han höll mig vaken en hel helg, väckte mig varje gång jag lyckats somna till för att tala om för mig vilken äcklig jävla fitta jag är, då det slagit honom att jag haft andra relationer genom åren innan jag träffade honom. Kanske redan då borde jag insett, att det inte skulle bli en engångsföreteelse, att de sömnlösa nätterna av psykisk terror skulle bli många, många fler. Varför sprang jag inte för livet för? Hur kan jag vara så jävla dum i huvudet som fortfarande är kvar? Jag måste vara världens starkaste kvinna som inte låtit mig knäckas. Som fortfarande går med huvudet relativt högt. Som fortfarande kan dansa. Som fortfarande kan skratta ibland. Som fortfarande motionerar och tar hand om mig själv. Som fortfarande lägger hans idioti åt sidan för att prioritera familjen. Som fortfarande mår ganska bra. Som fortfarande är en bra mamma. Som fortfarande inte tar åt mig. Som fortfarande vet att allt han påstår bara är påhitt och växer ur dålig självkänsla, att det inte handlar om mig..