Gnissel och en kärlek som spökar
Jag ska berätta precis som det är, min historia.
Jag är 42 år gammal. När jag var 25 hade jag ett jobbigt uppbrott från min första pojkvän som helt enkelt tappade känslorna för mig och blev kär i en annan. Sörjde honom länge, vi var tillsammans i åtta år. Under slutet av den långa singelperioden som följde träffade jag en äldre man via gemensamma intressen och vi började umgås som vänner, han hade sambo. Efter några år insåg vi att känslor börjat växa fram, han berättade detta för sin sambo och de valde att gå i parterapi och vi bröt. Saknade honom enormt och har gjort det sedan dess egentligen. Jag träffade återigen ingen kille alls på väldigt länge, tills en kollega föll för mig och efter några år föll jag också. Kanske inte lika hårt som jag brukar, men vi var ganska lika som personer och hade roligt ihop. Vi blev tillsammans och jag flyttade från stan ut till landet där han bodde, eftersom han absolut inte ville flytta från föräldrahemmet.
Nu har vi varit tillsammans i 5 år och jag märker att jag börjar sakna livet jag hade i stan med mina vänner (som nästan aldrig hälsar på eftersom det är nästan 30 mil bort). Svärmor och hans övriga familj är lite svåra mot mig, det är svårt att ?passa in? eftersom de nästan uteslutande pratar om deras värld med grannar och folk de är uppväxta med (de har aldrig flyttat och reser aldrig). Min sambo har ett barn sedan tidigare, hon verkar inte längre vilja komma på middag när jag är hemma utan passar på att träffa sin pappa när jag är iväg på jobb eller hälsar på min familj, jag märker att min sambo tycker det är jobbigt. Hans ex och mamman till barnet har dessutom fått en svår sjukdom och behöver hjälp i hemmet. Jag märker på sambon att han är mer negativ numera och lite ?tar mig för givet?, han kan vara kort i tonen och nedlåtande mot mig när vi pratar, och närheten är som bortblåst. Inga spontana kramar eller smekningar om jag inte ber om det. Jag har bett honom berätta om det är något som tynger honom, om han mår bra, men jo, han mår så bra så. Han har aldrig kunnat prata om känslor, aldrig. Känns som vi har ett lite ?platt? förhållande på det viset.
Hur det nu blev så ärvde jag en lägenhet i stan i våras där jag har börjat tillbringa en del tid, träffar mina gamla vänner, går på bio och umgås med mina föräldrar mer. Har saknat det! Mina föräldrar som älskar min sambo frågar hur vi har det, och ?Du är väl snäll mot honom? Ni har det väl bra?? Och verkar väldigt måna om oss, de vet att jag haft det tufft i kärlek och vill väl mitt bästa.
MEN.
Den äldre mannen spökar (som han gjort ända sedan vi skildes åt). Han satt plötsligt på en restaurang med en kompis när jag kom in, vi blev ganska paffa båda två, har inte setts på kanske tio år eller något. Detta var i våras. Har inte kunnat sluta tänka på honom sedan dess och vi har haft lite sms-kontakt som bekräftar att han tänkt väldigt mycket på mig också och tycker det är sorgligt att vi inte kunnat ha kontakt med varann. Inget mer än så.
Givetvis kommer känslorna för honom tillbaks som ett brev på posten. Jag drömmer om att få träffa honom, ja rent av leva med honom, trots att han är nybliven pensionär nu. Jag bryr mig inte om det. Jag känner mig helt tossig trots att det gått 8 månader.
Ska jag berätta för min sambo om mina känslor för den äldre mannen? Hur ska jag tackla allt detta? Inser ju att allt beror på att jag kanske inte trivs så bra som jag trodde ute på landet? Min sambo är fantastisk på sitt sätt och vi har det fint, bråkar nästan aldrig. med ett fint hus och dyra prylar - men? Det känns som det saknas nånting oss emellan nu de senaste två åren eller så. Sedan förälskelsen lade sig kanske? Några goda råd?
