Emetofobi

Jag hade inte så svår variant som du verkar ha men jag insåg att mitt lidande genom oron var värre än vad det skulle vara att kräkas några dagar så jag accepterade att jag kunde bli sjuk och slutade med mitt säkerhetsbeteende. 

Tack för svar! 
Det är väl så jag måste göra, att acceptera det. Men det är himla svårt. 
Har du varit sjuk och/eller kräkts sen dess? Jag ill ju tro att det inte är så illa som jag föreställer mig det. Har inte kräkts på 20 år nu så minns ju knappt. 

Jag tycker det är en fantastisk hjälpmekanism i min kropp att kunna kräkas.

Får jag i mig för mycket sprit per tidsenhet så kräks jag, och det hindrar mig från att bli förgiftad.

När mannen är sjuk som en hund i minst två dygn av matförgiftning (och vid två tillfällen har blivit inlagd i upp till en vecka!) så går jag bara och sätter fingrarna i svalget så fort tecknen kommer och tänker på äckliga saker tills jag kräks upp det mesta av maten som inte var bra.

Då blir jag frisk mycket fortare än han, oftast inom 8 h.

Att kämpa emot när kroppen visar att den vill bli av med något är det dummaste man kan göra- det bara förlänger plågan och gör att du riskerar att bli riktigt sjuk.

Nej jag tror inte jag varit det. 

Jag vet att jag fick det efter en svår omgång vinterkräksjuka. Så mycket möjligt att det kommer tillbaka om jag drabbas igen. Men det är nog minst 5 år sen ja bestämde mig för att släppa det. Ungarna har varit sjuka under denna tid men jag har, peppar peppar, klarat mig.

Försök släppa det. När du tanken kommer, tänk om jag spyr, då kontrar du med ?jaha, då får jag göra det, rädslan ska inte få styra mitt liv?.

Vad fick du för hjälp av psykiatrin? Kan det vara så att du inte jobbade själv med problemet utan la det i knät på din terapeut. Ovillig att ta in vad som sägs osv. 
Trots allt får du skylla dig själv som valt att leva ett så svårt och jobbigt liv. Det är bara du som kan ta dig ur det. Bara du som kan ta hjälp av de verktyg vården erbjuder dig. Ingen annan kommer att göra jobbet åt dig. Ja det är tufft som fasen och känner med dig. Ge dig själv chansen. Våga förändring. Det är svinjobbigt och gör ont men det går. 

Jag led svårt som barn och ung vuxen av kräkfobi! Förstörde MYCKET av min tillvaro!  Min fobi gav inte med sig förrän jag fick barn! Lyckligtvis så hände ngt då och jag har utan problem kunnat hantera mina barns kräkningar och mina egna förstås! jag fick barn vid 32 så det blev många år av kräkångest! Finns det hjälp att få? Inget hade kunnat hjälpa mig

Hjälpen jag fick var att terapeuten kom in och sa "idag ska vi kräkas ihop!" 
Jag vet inte alls om du är införstådd med vad en fobi verkligen är, eller om du ens har känslan för psykisk ohälsa. Inte skulle du väl säga till någon att den får skylla sig själv om personen har cancer? 

Men för all del, berätta gärna för mig hur jag kan jobba med vad terapeuten sa till mig.

Vad skönt att du har lyckats komma över fobin på det viset. Jag har inga barn och tänker inte skaffa några heller så jag får hitta någon annan väg. 
Som sagt, psykiatrin erbjuder inget mer och hade jag haft ekonomin till det så hade jag sökt privat. 

Skulle inte tro att terapeuten vid första mötet säger att ni ska kräkas ihop. Exponering ja men i små doser. En fobi sitter i amygdala och är nedärvd sedan länge. Från den tiden vi levde på savannen och verkligen behövde bli rädd för olika saker. Fobi Idag är oftast ett feltänk som med rätt terapi kan botas. Cancerformer kan du inte själv göra något åt rent tankemässigt. Dålig jämförelse. 

Glömde säga att du kan kika på Emetephobia questionnare, EmetQ-13 där du besvarar 23 frågor med flera svarsalternativ och som då visar graden av din kräkfobi. Sedan KBT med psykoedukation. 

Inte 23 utan 13 frågor. Därav namnet. Sorry 

Det är ju ändå bättre idag för den med kräkfobi för man vet att man inte är ensam! Det trodde jag att jag var i alla år! Berättade bara för mamma och hon hade ingen hjälp att erbjuda! 

Det jobbiga svaret är att ingen terapeut i världen kan få dig fri från detta. Bara du själv. Terapeuter kan hjälpa och vägleda dig, men det är du som måste göra jobbet. Om du har varit hos en enda person och den sa att ni skulle kräkas ihop och sen har du inte sökt mer vård på ett kvarts sekel. Då har du gjort extremt lite för att bli av med din fobi. 

Men nu har du gjort något! Du har bett om hjälp här. Skitbra. Du har tagit ett steg. 

Nästa steg är att kontakta vårdcentralen. Be om KBT. 

KBT genom exponeringsträning kan du också göra på dig själv. Börja med att skriva ner allt du är rädd för och sätt en siffra, 1-10, hur rädd du är för det. Ordna sedan listan så att det minst otäcka kommer först. Låt säga att det är att läsa ordet kräkas. Då börjar du med att göra det, varje dag. Skriv och läs ordet i typ 10 min varje dag tills du inte längre mår jättedåligt när du gör det. Sen går du vidare till nästa punkt på listan. 

Ett steg kan vara att titta på filmer på folk som kräks. Det finns en jättebra på youtube att börja med. En programledare som kräks i livesänd tv. Hon går utanför bild, så man ser inte. En bra start. Den går att söka fram. En svensk film är det. 

Redan nu kan du läsa på om hur ångest funkar, om du inte redan har gjort det. Lär dig vad som händer i hjärnan och kroppen. 1177.se har bra info. Både text och film. När man vet vad som händer blir ångesten lite mindre skrämmande. Själva ångesten är ju inte farlig, bara förjävlig. 

Läs vidare om sätt att dämpa ångest. Andas i fyrkant tex.

Det finns också livsstilsförändringar som på sikt kan minska ångest. Träning, utomhusvistelse - gärna i naturen, regelbunden mat och sömn är sånt som hjälper. Träning har i forskningsstudier visat sig ha lika god effekt som medicinering. En del blir hjälpta av meditation/mindfulness.

Tips på träning om du är ovan att röra dig är Sofiagympan på SVT.  https://www.svtplay.se/hemmagympa-med-sofia

Du kan alltså både göra justeringar i dina vardagsvanor och hitta verktyg för att dämpa ångesten när den ändå kommer. 

Sök vård via nätet. Finns info på 1177.se. Det låter som att det är det minst svåra för dig i ditt läge. 

Hej!

Jag har också emetofobi.
Jag har sökt hjälp men det har inte hjälpt mig. Inser att det är jag som måste utsätta mig för kräkningar av olika slag men jag klarar det inte.
Jag har tittat på otäcka filmer i perioder men har inte kommit över det.
En psykolog har rekommenderat mig dricka mycket alkohol så jag blir riktigt sjuk men det vågar jag inte.
Jag ser inget slut på det här:(

Om psykiatrin säger att de inte kan göra något mer, skulle TS bara ha försökt en gång? Lär varit en KBT-terapeut om än lite märklig. Är man nekad av psykiatrin som är steget efter VC brukar man inte få komma tillbaka just för psykiska problem. Knappt ens att man kan få träffa en psykolog på vissa ens från början.

Jag förstår vad du menar. Min emetofobi var som värst när jag var 15-25 år men har dämpats mycket med åren. Jag får fortfarande ångest av att flyga flygplan eller andra situationer där jag vet att jag inte kan ?dra mig undan? som ett skadeskjutet djur om jag skulle må dåligt. Förr kunde jag inte ens gå på middagar, det kan jag idag men sover helst inte borta ifall ?tänk om jag blir dålig?. Jag har varit snäll mot mig själv, accepterat det samtidigt som jag intalar mig själv att ?skärp dig nu, det är bara en middag?. Jag dricker sällan alkohol pga emetofobin och tar gärna bilen så att jag lätt kan dra mig undan. Jag är nu gravid med mitt första barn och har mått illa i 10 veckors tid. Ångesten har varit stor men jag har klarat av det genom att acceptera mina begränsningar, sjukskrivit mig för att inte riskera att hamna i situationer jag blir allt för obekväm i men utmanar mig ändå med att gå och handla i matbutiken. Jag kanske inte går när det är som mest folk då det ger mig panik men mitt på dagen när det är lugnare. Det som också har hjälpt mig är att när jag kräkts som gravid har det faktiskt känts bra. Det har inte varit bakisångest när man egentligen gör allt för att inte kräkas. Som gravid ?kommer det bara? och jag behöver inte anstränga mig, det känns konstigt nog helt okej dom tillfällena det händer. 

Har du testat KBT? KBT har genom åren hjälpt mig mycket med ångest och depression, rena psykologtimmar där jag ?bara pratar? har aldrig gett mig någonting.

Vet du det är bara skitsnack och undanflykter. 

Du får ju svar lite som du ropar också. Det är ditt engagemang och vilja som avgör. 

Eller är det vanliga diy kitet. Sätter diagnos och behandlingsplan själv. Tycker inte psykiatrin som du är de skit. Effektivt tacka nej men inställningen att det funkar inte, får ingen hjälp och alla är idioter som inte fattar vad du behöver. 

Fobier är ett påhitt av den moderna människan, släpp det och gå vidare!