Vilken väg för samtalskontakt för sonen?

För mig låter han som en rätt vanlig 15-åring. Han är nöjd glad och frisk, han idrottar, verkar sköta skolan. Min son var ungefär sådär i åldern 14-18 år, men nu när han gått ut gymnasiet är det som att hjärnan börja komma på plats igen. med mer driv, mer eget ansvar, mer öppen, mindre ego. 

Han hade svårt med kompisar fram tills han började gymnasiet och träffade då lite mer likasinnade. Och började hänga alltmer med vänner. Jag antar att din son började gymnasiet nu i höst? Så förhoppningsvis kan han börja hitta nån att umgås med på nya skolan?

Men, som svar på din fråga om samtalskontakt.

I min region (Stockholm) finns möjlighet till samtalskontakt via ungdomsmottagningen eller skolkurator eller via vissa vårdcentraler. Eftersom han inte verkar ha stora besvär med nedstämdhet eller liknande så kanske ungdomsmottagningen är ett bra alternativ. Om ni har misstankar om nåt inom NPF (ADD eller liknande) så brukar man börja inom skolhälsovården som skriver remiss för utredning. 

Sen tror jag att vi föräldrar har en väldigt viktig roll i att samtala med våra barn. Det är lätt att tappa bort det under tonåren när barnen blir mer föräldrafrånvända och stänger in sig. Men jag tror att de flesta tonåringar ändå vill att föräldern ska fortsätta att försöka även om de är avvisande. Kan du eller pappan försöka hitta nån aktivitet som ni kan göra tillsammans, och där inte syftet är att prata, utan att det kan komma lite mer som en bieffekt? 

Att åka bil kan ibland öppna upp för samtal, man sitter bredvid varandra vilket känns mindre laddat. man kan ha ett syfte mer själva resan, och sen kanske öppna samtalet med nåt mindre känslig som musikval i bilen eller liknande. Eller om det finns nåt annat intresse som ni kan dela lite grann, och då passa på att prata en stund i samband med att man gör nåt tillsammans.

Du kan kontakta vårdcentralen (här har de knappval för barnpsykolog), det gjorde jag. Eller så kan han själv söka genom elevhälsan eller ungdomsmottagningen.

Ungdomsmottagningen brukar vara enklast. Men annars så kanske han kan testa via en sk appläkare, dagens ungdomar är ju lite mer vana med videosamtal :)

Jo lite svårt säga om det bara är normalt tonår eller nåt mer. Dock är det ju grejer som hängt med honom hela livet. Men du ger mig iaf hopp om att det kan komma på plats när han blir lite äldre (börjat första året på gymnasiet nu i höst). Tänker att de flesta tonåringar, även om de är lite knöliga/trumpna mot föräldrar under en period, och lite segtänkta, ofta ändå brukar vilja hänga med vänner. Men han har som sagt under hela sitt liv inte tagit såna initiativ till kompisar. Brukar dock funka helt okej, vad jag vet, när de väl umgås.

Mot vuxna skulle jag säga att han ofta har lättare, även om han sällan visar intresse för och ställer frågor till någon annan utan mer svarar om någon pratar med honom. Vi föräldrar är separerade, men jag och sonen hittar ofta på saker ihop, olika sporter, som slalom, golf osv. Och då är han alltid på, är glad och positiv osv. Och ofta är nån en eller flera av mina vänner med (både av manligt och kvinnligt kön) och med dem han träffat lite mer kan han absolut vara avslappnad och interagera, skämta osv.
Men i sin idrottsgrupp, som han ändå gått tillsammans med i säkert 4 år, så vill han knappt prata alls. Eller ens fråga om praktiska saker som rör tävling osv.

Jag och sonen pratar ofta och mycket med varandra, tex under bilresor och middagar. Roliga givande konversationer, ofta om hans specialintressen, men även om övriga saker. När vi pratar om lite svårare ämnen, som tex om kompisar är det ändå inte så att han fräser, går iväg, stänger in sig på sitt rum osv. Utan mer så att han svarar "allt är ok" eller "jag vet inte" "det är så svårt" och rycker lite uppgivet på axlarna och vet inte vad han ska svara.

Jag har funderat i banor om det skulle kunna vara ADD, Aspbergers (heter det så fortfarande) eller liknande. Men känns nästan omöjligt att få till någon sådan hjälp. Dels är inte pappan intresserad av att sonen ska genomgå någon utredning. Och dels så bor vi i en mindre stad i norr och det känns som att resurserna är väldigt begränsade. Skrivits om det i lokaltidningen tex. Inte ens barn med kraftiga problem, underkända i skolan, hemmasittare, utåtagerande, deprimerade osv kan få någon hjälp trots att föräldrarna stångar sig blodiga. 

Verkar finnas en ungdomsmottagning i vår stad iaf, kanske kan jag ringa dit och fråga hur de ser på detta och om de kan ta emot för samtal, eller hänvisa nånstans. Tack för engagerat svar 🙏

Tack för svar! Har lite dålig erfarenhet av samtal via vårdcentral. Att de är så överbelastade. Köerna är så långa att det tar flera år innan det finns chans till hjälp och personalen som ska hålla i samtalen blir utbrända, utbytta eller slutar självmant och sen är det tillfälliga vikarier som egentligen inte har rätt utbildning osv. Men absolut, ska ge det ett försök. 

Ja, det är svårt att veta ibland vad som är vanligt tonårstrassel och vad som kräver större insatser. Och om din känsla är att det är lite mer än vanligt så är det kanske så. 

Att orkar prata om det som är jobbigt kan de flesta tycka är svårt. Särskilt om man inte vet hur eller vad man kan göra åt det. Och man har ju lite olika behov av umgänge. Är han nöjd med att vara ensam, eller är han ensam och egentligen vill ha mer sällskap?

Vad gäller utredning så finns det ju en poäng att göra det om svårigheterna är stora. men framför allt så måste ju utredningen ge något, nåt slags hjälp, förståelse, behandling. Och det kanske han inte får även om han får en diagnos, eller att han i viss mån kan få stödet ändå, utan diagnos?

Har inte så mycket mer råd att ge, men vad jag har sett hos många av vänners barn och mina egna är att tonåren är en väldigt jobbig tid. För både barnet och föräldrarna. Oro åt alla håll. 

Lycka till och hoppas att din son får det han behöver.

Det kan ju vara en smidig lösning, tack för tips . Undra vad det är för kostnad som gäller för barn/ungdomar då ?

Varför kan inte du prata med honom? 

Han är ju generellt nöjd med sitt liv som det är. Kan ju vara bara så att han är mer introvert och det är så klart okej. Ibland får jag känslan av att han skulle vilja umgås mer med vänner, men han klarar liksom inte att ta för sig. Lite blyg, vet inte riktigt hur, rädd att bli avvisad, vill inte vara den enda som initierar kontakt, vill få förslag att umgås från de andra också.

Men är nog inte så bra på att visa att han vill det/orkar inte/vill inte ta till sig av de små tips jag kommer med för att visa att han bjuder in till att interagera med andra.

På skolan tror jag det går rätt bra, de spelar pingis, biljard mm på rasterna och inte så att han sitter själv på luncher osv. Men han är inte så intresseras av att tex skriva i snapchat-grupper och att visa intresse för att lära känna andra, fråga tex "Vad har du gjort i helgen", "Hur går din idrott" och inte den som pratar så mycket på raster osv.

Nä utredning känns lite tveksamt också. Ingen lärare som larmat eller uttryckt nån oro. Som sagt betygen är bra och alla lärare tycker att han är gullig, skötsam osv, en drömelev. Så man tänker också "Vad skulle en utredning ge?", "skulle vi verkligen vilja medicinera tex om vi fick det förslaget - tveksamt". Skulle utredning bara göra att han själv kände sig mer avvikande än vad han är, alla behöver ju inte vara extroverta och ha mängder med kompisar.

Går lite upp och ner hur jag känner. Ibland tänker jag att allt är mycket bättre än för andra föräldrar som har stökiga barn som skolkar, börjat dricka alkohol osv.

Och ibland tänker jag att; hur ska det gå när han ska flytta hemifrån, hur ensam kommer han bli, kommer något att bli taget tag i (städning, fixa mat, handla osv)

Jo självklart pratar jag med honom. Gjort under hela hans uppväxt. Vi pratar massor. Både om trevliga lättsamma grejer, och försöker också prata med honom om tex svårigheter med sociala relationer och att ta tag i saker. Men han har väldigt svårt att uttrycka vad han känner. Han rycker mycket på axlarna och säger "jag vet inte" och "jag tycker det är för svårt". Och jag försöker föreslå saker och han säger "Nä det kan jag inte göra, det vågar jag inte".

Så känns som vi kört fast. Och skulle gärna vilja ha någon utomståendes (professionell med mer erfarenhet än jag) syn på det hela. Om det bara är att luta sig tillbaka och vara glad över allt som funkar bra. Eller om vi borde gå vidare och ta tag i något. 

Utifrån din beskrivning så låter det som att han egentligen har det ganska bra. Och han är i en utvecklingsfas som kommer att pågå under flera år framåt. Så det som är nu och kanske även varit bakåt måste inte vara exakt så framöver. Och man är olika, får vara olika. Men i dagens samhälle verkar det finnas ganska lite utrymme för att bara vara som man är, utan man vill gärna kunna sätta en etikett på det och eventuellt även åtgärda det.

Och du låter som en fin och engagerad mamma, med normal oro för ditt barn. För den där oron kommer nog att följa en hela livet. 

Om du fortsätter att finns där för honom, prata med honom, låta honom veta att du finns där, att du har goda råd att ge om han vill. Då kommer han nog också att känna att han kan komma till dig om han upplever att han behöver mer stöd eller hjälp. 

Ibland har jag upplevt med mina barn att jag kommit med nåt gott råd eller förslag, som de irriterat förkasta. Men som jag sen märkt att de tagit till sig, fast lite senare och när de inte tror att jag märker. Så tonåringar kanske lyssnar mer än man tror.

Jag har haft en psykolog som sa att jag slösade hennes tid och var hopplös, för att jag hade svårt att uttrycka mig och öppna mig. Så bara för de är psykologer så betyder det ej att de är bra på att få folk att prata. Hon var extremt stressad, var inom psykiatrin

Tråkigt att höra, här var de snabba med att erbjuda samtalkontakt. Kanske är ungdomsmottagningen ett bättre alternativ för er då!

Om han mår bra så förstår jag inte riktigt varför du tycker att han behöver en samtalskontakt. Han beter sig kanske inte som du tycker att tonåringar ska bete sig, men om han mår bra så tycker jag inte att du ska tjata på honom om hur du tycker att han borde vara. Min mans föräldrar tvingade honom ibland att umgås med jämnåriga, gå på fest etc och han hatade det. 

Håll ett öra öppet och öppna upp för samtal om jobbiga saker utan att tvinga det på honom. Så tror jag att jag hade gjort.