Barnet trotsar nästan bara mig

Du orkar inte bära en treåring? Oavsett hur mycket han kämpar emot så måste du också lyfta bort honom när det behövs.

Även om du påstår att ni gör lika så tror jag att du behöver titta på sånt som tonfall och minspel. Jag misstänker att pappan utstrålar mer av "du kommer ingenvart med att tjafsa", lätt hänt om man egentligen inte har orken att hålla på.

När det vänder? Frågan är felställd. Det här är inte saker som vänder, det går i vågor i olika perioder. Tills de kommit upp i äldre tonåren, plus minus några år.

Så jäkla Familjelivsvar att slänga in lite dryghet i svaret. Påminns varför jag sällan skriver här mer.

Såklart orkar jag lyfta bort en treåring men inte lika många gånger i rad som pappan gör och jag kan inte bära en skrikande treåring en-två kilometer som pappan kan. Har också en ryggskada som blev värre av andra graviditeten och som gör att jag ibland får rejäla hugg i ländryggen vid lyft.

Tom pappan har reagerat på att barnet beger sig väldigt olika trots att vi gör lika. Skillnaden jag vet mellan hur vi varit med barnen är väl att jag ändå varit hemma mer, jag har ett arbete jag jobbar hemma på så jag har ju haft fler timmar hemma och färre från familjen än pappan som aldrig kan vara hemma när han jobbat. Men FL har vi delat rätt av.

Tycker att pappan ska ta det mesta med honom, så sköter du det lilla barnet. 

Sedan är detta en period, det går över. Visst, de trotsar senare också, men det är lättare att bemöta, eftersom de förstår mer och man kan resonera med dom samt att de inte slåss.

Dryghet?? Det finns många med fysiska besvär men med din attityd unnar jag dig en unge som är likadan som du själv!

Du ska ta det som en stor komplimang att ditt barn vågar trotsa mer med dig. Det är ett kvitto på att det är DU som är tryggheten. Med dig vågar han vara sitt galnaste och svagaste jag och ändå vara säker på att du finns kvar där med all din kärlek och värme. 

Härda ut! Om något år är han inne i en riktig mysålder. Men då har ni förstås en till liten trotsåldersunge på gång hehe. Du fixar detta! 

Svar till Anonym(F) eftersom det inte går att citera nu mer på FL tydligen.

Ja, dryghet. Du antar massa saker för att kunna svara baserat på det, istället för att ge ett svar på det jag lyfter. Det är klassisk retorik på det här forumet tyvärr, att hugga på någon del av det en person skriver i sin text för att sen gå på trådstartaren.

Istället för att svara bara på frågan som lyfta så måste du slänga in pikar om att jag inte kan bära mitt barn och hur jag måste kunna det. Istället för att just utgå från att det som jag skriver stämmer, att jag inte kan det på samma vis som min man kan.

Du känner dig också tvingad att lägga in sarkasm i slutet om att det aldrig blir lättare, vilket andra i tråden sen har direkt motsatt.

Dethär är vad jag menar med dryghet i ett svar. Att du sen känner sig nödgad att ta till påhopp om vad du anser att jag förtjänar säger mer om dig själv än någon annan.

Har du hört talesättet att om du inte har något snällt att säga är det bättre att vara tyst? (Och nu gissar jag att du tänker att du kommer skriva att det är ett öppet forum och att du visst har rätt att skriva vad du vill. Och det har du. Men måste du?)

Till Mrs Moneybags, tack, jag ska tänka så med. Det är ju fint att han vet om att han kan skrika och bryta ihop vid mig och det han kommer få i slutändan är en mamma som ger honom en kram om han vill ändå. Det är något jag vill ge mina barn, att de vet om att jag finns där.

Däremot är det väldigt jobbigt när man inte kommer framåt på en dag för att allt är nej, att han vägrar äta, att han blir fysisk och slåss eller bryter ihop då när han blir trött och hungrig. Jag ser ju den logiska följden som kommer men har svårt att bryta det - hur får man i ett barn mat som totalvägrar? Eller som vägrar sova, hur får man någon att komma till ro? Det är inte alltid enkelt helt enkelt.