Om man inte vet om man vill leva mer?

Vill inte ta medicin är väl inget alternativ när man har barn. Så du dör hellre än tar medicin, vad baserar du de tankarna på?

Det finns farmakologisk hjälp att få. Ingenting ursäktar din ovilja.

det låter jobbigt. Men att avsluta är inget alternativ, speciellt inte när man har barn. 

du låter deprimerad. Har du provat medicin innan (antidep) eftersom du inte vill ta det? Annars är det dags att prova för din familjs skull. Har du provat innan så ber du om en annan sort. Det kan även vara så att du är i förklimakteriet och allt blir mörkare pga hormoner, så kanske du ska prata med en gynekolog om hormontillskott.

Är du ovanpå deprission, förklimakterie/klimakteriet dessutom utmattad  pga situationen med ditt barn så behöver du medicin och kanske sjukskrivning för att ta dig igenom detta. Det är inte alltid man inser hur illa det är och hur mycket man påverkas av sånt här så be om hjälp!!

det blir bättre bara man ber om hjälp 

kram
(från en utmattad mamma i samma ålder som dig med npf barn)

Hur länge har du känt så? Jag förstår ditt motstånd till medicinering. Det kanske handlar om hormoner? När hormonnivåerna sjunker runt 50 är det nog inte helt ovanligt att man känner som du gör.

Det låter som depression.Ta hand om dig.

Har nog både en depression, är i klimakteriet, är utbränd, har adhd etc Har haft såhär hela mitt liv. Det blir inte bättre. 

Men såhär behöver du INTE ha det❤️
Du måste prova dig fram tills du finner det som hjälper dig att komma ur den här onda cirkeln.

1) hur mycket ansvar hemma tar din man?
här behöver han steppa upp om det är så att han har orken som du inte har.
2) du behöver sjukskriva dig OCH testa medicinering, det har jag behövt ta då jag behövt komma upp ur kanten  för att orka ta saker och ting ett steg i taget.
3) hur bra är du på att ta hjälp av vänner och familj?
vet de andra hur du har det? 
jag lärde mig att be om hjälp och vara öppen om mitt mående.
4) Be din man om han orkar att ta tag i dotterns problematik. det är inte rimligt att du ska orka nu i ditt tillstånd. Eller ( och) ta hjälp av anhöriga om ni har.

Glöm inte DET FINNS HJÄLP och förneka inte hjälpen du KAN få.
Jag var pga min sjukdom nära döden ( helt ensamstående på 100% med ett litet barn när sjukdomen bröt ut ) och trodde A L D R I G att jag skulle må så som jag gör idag.
Rätt läkare hittade mig! 
Rätt läkare ( och medicin) kan nå dig likaväl.
Ge inte upp, du har så mycket bra i ditt liv ( ytligt) och nu är det på tiden att din insida får samma omtanke, stöd och hjälp.
Glöm inte, du ÄR VIKTIG❤️❤️❤️❤️

Styrkekramar❤️❤️❤️❤️

Tack, så fint skrivet!
Min man gör så gott han kan, men det kommer inte göra nån skillnad. Han är inte förmögen att ta hand om hela situationen, han är en typisk man som löser situationer genom att inte lösa dem och inte inse problemet.

Ingen vet exakt hur jag känner men min syster och en vän vet att jag har det svårt. Det har gjort mig ännu mer ensam eftersom ingen egentligen har nåt stöd att ge på riktigt. Inte för mig eller dottern. Min syster är ändå terapeut. Men jag kan ju inte säga bara sådär att jag inte vill leva längre. Till vem säger man det?

Det är faktiskt den enda tröstande tanken efter alla, alla år av ångest och inre lidande. Och nu med min dotters svårigheter. Att slippa allt en dag.

Våga säga det högt till någon utanför familjen om du inte vill tynga dem i familjen. Ring till din vårdcentral eller jourhavande medmänniska. ring ikväll eller ring imorgon 

kan du prata mer med din vän och öppna upp mer?
kan de på barnmottagning eller dit dottern utreds stödja er mer? De har ofta väldigt bra team som kan ge stöd. 

kommunen har ofta också tex familjestöd bara man orkar öppna upp och berätta att man behöver stödet 

är din man och du på samma våglängd, tänker om han också tycker det är kämpigt med dottern nu. Annars kanske han även om han inte är drivande i utredning mm kan axla vissa bitar. Pratar ni med varandra om detta?

du har rätt att få må bra! Hjälp finns! 

du är viktig och därför ska du våga och orka be om hjälp för din egen skull. Ring din vårdcentral/ hälsocentral 

Om det är någon tröst så känner jag igen mig i din situation och besvärsbild TS.  Har inget bra svar. Kontakta vårdcentralen för undersökning och provtagning. . Om du behöver prata ut ordentligtbmed någon kanske kyrkans diakoni är lättast att först få kontakt med. 

Även om du och din man behöver prata med varandra tror jag inte man ska tynga ned varandra. Det är jobbigt för er båda. Att prata ut med någon annan om hur du mår kan fungera bättre.

Kram och lycka till.

Jag kan inte förstå denna ovilja mot medicin.

Medicinering mot depression och ångest är inget humbug, det är väldokumenterat och för miljontals människor har det bokstavligt talat utgjort skillnaden mellan liv och död. En del behöver det hela livet, för andra är det bara konstgjord andning ett kort tag. Men effekt har det, det kan miljoner vittna om. Varför skulle man vägra medicin mot psykiska besvär? Ingen ifrågasätter medicin mot fysiska.

Om det inte väger tillräckligt tungt att prova allt för din egen skull, så har du ett ansvar gentemot dina tre barn att göra allt du kan för må bättre.

Hej,
Jag har varit i dina skor och hade det så i många år. I vintras hade jag också tankar på att få slippa allting. Kunde inte relatera till någon, ville ingenting, bara sova, vara ensam, slippa allting. Tankar på att få slippa genom att inte finnas längre kom. Vid nyår bestämde jag mig för att ta tag i min hälsa. Jag har ju en familj att ta hand om. Gick till vårdcentralen och fick antidepp (venlafaxin) och till min chef och fick samtal med en psykolog. Jag kan ärligt säga att jag är som en ny människa. Äntligen uppskattar jag min fina familj, har lyckats att göra en massa saker som har hängt över mig i åratal, börjat träna, gått ner i vikt och ser fram
emot saker och tycker att saker är kul! Jag har alltid älskat att resa men jag orkade inte ens göra det förra året, i år njöt jag av varje sekund. Ångesten jag haft i decennier är borta. Det känns nästan för bra för att vara sant. Jag drog mig för att äta medicin i många år för att så många säger att det inte fungerar. För mig har medicin och samtal gjort stor skillnad och jag kan känna nu att jag förlorat flera år som kunde ha varit bättre. Hoppas kunna trappa ner så klart men nu vet jag att hjälp finns att få och det kommer jag aldrig att glömma. Du är inte ensam och det finns hjälp. Kramar

Ring 90101, självmordslinjen. Där finns personer som kan hjälpa dig. Gör det nu

Tack! du har övertygat mig! Ska göra det! Tack!

Ta medicin. 

Stort lycka till! Kramar <3

Exakt min tanke. 

Östrogen och SSRI fick mig själv åter på banan.