Kan man backa från bonusfamilj?

Först skaffar man barn, men sen håller man inte ihop det. Sen skaffar man en ny, som har barn, och skaffar en till med denne. Sen håller man inte ihop det. Jag förstår att ibland kan det spricka, men efter första vändan, varför är alla så jävla slarviga med sitt val av ny partner? Egosism är det i många fall, man skiter i hur det drabbar barnen.

Oftast är anledningen att den andra är en grinig jävel, eller det knullas för lite, det är ständigt dålig stämning etc. Väldigt sällan har man legitima skäl till att splittra en familj, väldigt sällan verkar det som att den som lämnat har gjort allt först. Man är trött på skiten och vill ha något nytt bara, skit i ungarna 🤷🏼?♂️Lev ihop med människan länge innan du skaffar barn, speciellt när du bygger din ANDRA familj. 

Ursäkta tonen, men ibland blir jag så jävla trött på att läsa skiten. Nu loggar jag ut, hej

Det är inte verklighetsfrånvänt att knulla ihop ungar lite här och där för att sedan splittra familjen när det är tungrott?

Visst kan man vara lite slentrianmässig med sina relationer, men skaffa inte barn då för helvete. Unga vuxna mår sämre än någonsin, självmord är inte längre en sällsynt frukt. Det är för att vi som föräldrageneration och den föregående tar oss själva i första rummet, trots beslutet att skaffa barn.

Så du tycker också att man ska hålla ihop oavsett allt?
Ok, då vet jag.

Snudd på barnmisshandel att låta barn uppleva tre olika familjekonstellationer på typ lika många år...

Men nu är det ju så att ert gemensamma barn har två systrar sedan era tidigare relationer. Hur hade du då tänkt dig bryta banden mellan "bonusarna"?

Man kan såklart separera från partners, men man "backar inte" ur en bonusfamilj, lika lite som man kan backa och få en kärnfamilj ogjord. Nu finns de här människorna i varandras liv tack vare ert egoistiska beslut att föra samman dem. Nu får ni också ta ansvar för det. Oavsett om ni separerar eller inte är det vansinnigt att tro att man bara kan släppa den familj man faktiskt valt att skapa.

Vart skriver jag det?

Har man varit tvungen att bryta upp ett liv för sina barn tidigare, kan man dock tycka att ett litet jävla ljus borde gå upp i skallen 

jaha, ett förhållande kommer förändras efter barn

Och ha med det i beräkningen inför nästa, ha en strategi och vara jävligt omsorgsfull i sitt val av partner.

"Man behöver inte alltid sätta barnet först"?!

Sjukaste jag hört, men det förklarar väl å andra sidan varför såna här destruktiva situationer uppstår.

Alla normala, vettiga föräldrar vet att barnens bästa alltid går först. Så länge de behöver ens omsorg och beskydd, är det så. Är man inte beredd att låta en annans behov gå före ens egna, ja då skaffar man faktiskt inte barn. För det är det föräldraskap handlar om.

Nä, men man kan ju lära känna personen en längre tid i varje steg (bli tillsammans, hopflytt, äktenskap, gemensamt barn), innan man tar nästa steg. Har han redan barn, så kan man ju också studera hans pappastil innan man bestämmer sig för att sätta fast sig med honom med ett gemensamt barn. 

Folk som skiljer sig/separerar har ofta för bråttom nuförtiden. De tror att de ska kunna återskapa kärnfamiljen de saknar, om de snabbt skaffar en ny partner och så ett nytt barn med honom. Men så funkar det ju inte. 

Ibland blir det en slags tävling med den förre karl'n också - ja jag har faktiskt hört sådant från väninnor! Exet har redan ny sambo, och denna är gravid, och då måste hon (min väninna) visa honom att hon också kan skaffa ny familj, att hon inte är beroende av honom eller sörjer...

Din åsikt. 
Jag sa min och den är fortfarande att man inte alltid måste sätta barnen först.

Det inneebär inte att man kan göra precis vad som helst som skadar ungarna. Annars får de faktiskt anpassa sig.

Det är inte mycket att diskutera, men visst såga på du.

Nej man kan skita i att sätta ungarna först, absolut. Men kom inte sen och dela med dig av hur dåliga BUP är på att rädda ditt barn som har blivit en missanpassad ungdom som skär sig, eller halkar in i drogträsket. ÄG det då om det blir så.

Men VAD är det som är felet i den befintliga situationen då? Har ni pratat om det med varandra? Har ni tagit hjälp av parterapi eller familjeterapi? Det är jäkligt svårt att de råd när man inte får veta vad det är som är problemet. 

Vill du riva upp familjen och separera, gör det då. Sen hur det påverkar barnen spelar ingen roll *ironisk*

Jag säger inte att man ska hålla ihop till varje pris men när det gått så fort som det gjort i ert fall kanske man ska dra i handbromsen lite och inte ta förhastade beslut ytterligare en gång. Använd det stöd och den hjälp som finns till hands, ge det ett ärligt försök att ändra situationen. 

Självklart gäller detta om det är en normal relation och inte en med fysiskt eller psykiskt våld.

Ibland är det bästa att stanna kvar och försöka lösa problemet, småbarnsåren är tuffa även utan bonusfamilj. Försök se och tänka mer långsiktigt, hur kan utgången bli om ni separerar? Trivs ni att leva själva med barn, kommer ni att kunna ha ett bra samarbete?

Separerar ni och tänkt skaffa nya partners så blir det 2 nya bonusfamiljer som ert/era barn ska pendla mellan, med ännu fler olika föräldrar som har olika möjligheter/brister/ekonomi och resurser som ska tas hänsyn till. Mitt tips är att rida ut stormen, försök ta tag i det som är problemet och sök samtalsstöd. Förhasta er inte igen. Det kan vara lättare att lösa problem i den lilla konstellation ni har nu än efter en separation med ännu fler eventuella bonusföräldrar och syskon som blandas in med tiden. 

Du är dålig på att tolka skriven text du...

Det som är skrivet pekar för mig på en lättvindighet i frågan att lämna sin partner vid motgångar när man har barn. Har jag tolkat det fel?

Japp, du har helt rätt. Barnen först. Allt annat är idioti. Mår man såååå dåligt av att sätta barnen först så kanske man har problem man skulle söka för.

...och definitivt inte sätta nya ungar till världen det första man gör i en sprillans ny relation. Särskilt inte när det redan finns 2 väldigt små barn i relationen som inte hinner med alls i svängarna. Helt nytt boende, ny s.k "bonusförälder", ny "bonussyskon" och hur f*n ska de ens hinna uppnå trygghet efter föräldrarnas separation?

Nu blir det nytt hem och nya vuxna, förhoppningsvis aldrig mer nya "syskon", stackars alla 3 barn i denna dysfunktionella soppa. 

Galet och fruktansvärt tragiskt!

Tragiskt att så snabbt skaffa en till unge utan något som helst framhållning eller konsekvenstänk -"hur kommer detta att funka om 2-3 år".. utan vi vill ha ett barn och nu hittade jag någon att skaffa med så då kör vi. Naivt. 

Tycker inte du ska ge upp så lätt utan försöka hålla ihop för barnens skull så de inte ska bli splittrade.