Hade ni försökt på en trea eller stannat vid 2?

Well well vad vet du om mitt yrke?
Vi är i samma bransch och gissar att vi båda är disputerade?

A lie is a lie due to the pretender?s belief, and yet by the end game of the one he trusts. 

Har ingen erfarenhet av tre barn, då jag bara har två - numera vuxna. Ifrån vänner har jag hört allt ifrån "det blir faktiskt inte mer jobbigt med en trea, för då är man så inne i småbarnsköret att den tredje hänger med av bara farten" till "vi hade en perfekt familj innan, men det tredje barnet knäckte oss och förstörde vårt äktenskap".

Så jag kan inte svara. Men det som först och främst talar för ett trejde barn är väl chansen att det kan bli en dotter den här gången. Det är ju roligt att ha barn av båda könen, det är delvis två olika världar. Men det som talar emot är din ålder. Om du ska föda tredje barnet vid 42 eller 43 (det kan ta många månader att bli gravid i din ålder, man kan inte räkna med att det tar sig på första försöket som i 20-årsåldern), så är riskerna redan rejält förhöjda både för Downs syndrom och andra kromosmrubbningar, intrauterin fosterdöd och moderns död under graviditeten eller förlossningen.

OBS: även om riskerna är "rejält förhöjda" som jag skrev, så är de det från en mycket låg nivå från början. Och i alla fall Downs syndrom går att testa för - om man är beredd att göra en abort förstås, annars är det ju ingen idé. 

Eftersom skillnaden mellan 36 och 41 för mannen är så gott som helt utan relevans, medan den för kvinnan är mycket relevant, när det gäller risken för down's etc och olika komplikationer både under graviditeten och vid förlossningen så gissar jag att de flesta inte hade sagt samma sak om åldersskillnaden var den omvända, nej.

Jag hör nog också till kategorin som skulle säga att du är (snudd på) för gammal, om jag ska vara ärlig... jag förstår er längtan och det där pirret man känner vid blotta tanken på ett barn till, men där är så många aspekter här som väger in:

1. Den kraftigt ökade risken både för olika typer av komplikationer och olika typer av missbildningar och sjukdomar. Bortsett från att ni måste veta att ni skulle klara av att hantera det (se punkt 3 nedan) så är ju frågan om ni vill riskera detta för barnets skull.

2. Du säger att ni kan klara det praktiska (ekonomi etc) även om ni skaffar ett tredje barn, men att det kommer att kräva anpassningar och planering. Det är ju upp till er om ni anser att det är värt det, men det är också upp till de barn ni redan har. Har ni tänkt igenom allting från deras perspektiv? Alltså hur ett tredje barn skulle påverka dem, och vilka anpassningar de skulle behöva "stå ut" med? Kanske kommer ni fram till att de skulle ha mer att vinna än att förlora på det, men det är viktigt att ni faktiskt tänker igenom det, och inte bara utgår från vilka anpassningar och kompromisser ni måste göra för egen del. Jag säger inte att ni inte redan har tänkt på detta; jag säger bara att det är viktigt ifall ni inte har tänkt på det :)

3. Knyter an till föregående punkt: du säger att ni skulle klara ett tredje barn med viss ansträngning - vad händer om ni får tvillingar? Eller om ni får ett (svårt) sjukt barn? Eller ett barn med påtagliga funktionsnedsättningar av något slag? Denna risk finns så klart alltid, men det ändrar inte det faktum att man måste ha marginaler nog att kunna hantera det (både känslomässigt och praktiskt), oavsett om det gäller första eller femte barnet.

4.  Bortsett från den ökade risken för komplikationer, missbildningar etc så påverkar din ålder även hur du kommer att vara som mamma när barnet växer upp. Jag har själv fyra barn (så jag förstår som sagt helt din/er längtan), och jag kan ju säga att jag hade aldrig orkat om jag fått min yngste när jag var 42 år gammal... Alltså, inte att jag inte hade orkat med honom då, men att ha en tioåring nu, när jag är 52 - för att inte tala om en tonåring när jag är ännu äldre - jag hade verkligen aldrig i livet orkat det. Och då har jag ändå alltid varit frisk, vältränad, lite av en superkvinna enligt omgivningen. Med det händer nåt när man kommer i klimakteriet och därefter. Plötsligt orkar man inte alls som förr... Nu är detta ju naturligtvis också olika från person till person - jag bara menar att bara för att du känner dig full av energi och som att du orkar allt nu, så har du ingen aning om hur din ork kommer att vara om tio år, och ännu längre fram. 

Nu känner jag mig jättenegativ - jag förstår som sagt sååå väl din längtan, men om ni bestämmer er för att köra är det ju viktigt att ni verkligen, verkligen har tänkt igenom allt. Nu kanske du inte tycker att 6 år är så mycket enbart sett till antalet år, men orkesmässigt är det en enorm skillnad. Inte nu (antagligen), men om 10 år.
 Haha, förlåt, men kunde inte låta bli att skratta när jag läste dessa inlägg! Snacka om att leva upp till fördomarna om socialt inte helt kompetenta vetenskapsnördar 😆

Tack för ditt svar! Nu kommer jag ju ändå vara runt 50 när yngsta är 10 så den delen är ju vad den är. Jag träffade mannen sent i livet, annars hade barnen kommit tidigare.

Där hoppas jag på genetiken, både mamma och farmor iaf har varit pigga och aktiva långt upp i åren, och fysiskt starka kvinnor.

Men det du skriver är ju skälet att vi tvekar - just hur det skulle påverka de barn som finns. Och det hade nog gällt även om vi varit yngre. Två barn kan vi ge "allt" till utan att egentligen reflektera. Tre barn kan fortfarande få det riktigt bra men det blir ändå en skillnad både i boende och aktiviteter, också pga hur tiden inte räcker till. Dock får de ju också ett syskon till att leka med. Så det är väl där jag/vi funderar mest, hur det skulle bli både nu och långsiktigt.

Jo, jag har också hört alla varianter. Det som blir den uppenbara skillnaden är ju att tre barn blir fler än två föräldrar. Nu kan vi ju ta varsitt och fokusera helt på. Med tre blir det ju en annan sak. 

Att få en dotter är ju en möjlighet men ingen garanti (pappa har många syskon men bara en syster, mamma har bara bröder och på mannens sida är det också fler män, så det verkar finnas en tendens i bägge släkter att få mer pojkar). Visst vore det kul, och det är ju en nyfikenhet hos mig, det kan jag inte ljuga om, men det känns som fel argument att kanske helt hänga upp det på.

Just fertiliteten är ju en sak med såklart, där blev jag. Dock snabbare gravid med andra än första barnet och har äldre mammor i släkten i flera led. Men det är ju såklart inte heller en garanti för något.

Den största funderingen vi har är nog just om det är något vi skulle göra för oss eftersom vi gillar barn, men som skulle riskera att ta mer än det ger för barnen vi har. Det vore ju fel liksom.

Ska tillägga att de just beslutat att tvillingarna får börja förskolan direkt när de fyller ett år för att paret inte orkar med att en förälder är hemma med fyra barn under 6 år. Pappan klarade två månader som föräldraledig innan det beslutet kom, och då har de ändå support inom räckhåll i form av föräldrar.

Jag har fyra barn, först 2 killar och sedan kom 2 tjejer. Jag fick dem när jag var 28, 30, 36 och 39 år. Det jag upplevde väldigt positivt var att tjejerna kom senare, vilket gjorde att det inte blev så intensivt då alla barnen inte var så små samtidigt. Jag tror att 4 barn tätt, hade blivit för mycket för mig

Vi har många barn, fem stycken, och jag kan helt klart konstatera att det finns inget enkelt svar på din fråga. Det jag kan säga däremot är att vi har varit betydligt yngre än er. Vi båda läste vidare direkt efter gymnasiet, fick jobb direkt efter examen (vid 21 års ålder) och så snart vi var fastanställda blev det barn.

Mina fem barn är många i antal, men så otroligt lugna och artiga jämfört med många andra barn, så jag ser familjer där ett av deras barn är värre än mina fem kombinerat. Hade jag fått den varianten av barn - då hade jag ALDRIG orkat med ens tre barn. Hur är era barn? Lite svårt att avgöra när de bara är 1 och 3 år såklart - å andra sidan brukar man kunna se struliga ADHD-tendenser och liknande rätt tidigt har jag uppfattat det som.

När vårt tredje barn kom var storasyskonen 3 och 4 år gamla. De kunde klä på/av sig själva, var torra, åt utan att kladda ner halva köket och sig själva, lekte jättefint tillsammans och allt vad det var. Att få en bebis i den ekvationen var inga problem alls, bara mysigt. Våra bebisar brukar sova bra från start, så det var inte några större svårigheter som så heller.

Ekonomiskt har vi inte behövt tänka på att anpassa oss, så den aspekten har inte behövt vägas in, men det är ändå en stor grej. Vi hade aldrig skaffat fler barn än två om det inneburit att de fått en försämring kring boende, aktiviteter, resor, nöjen och allt annat vi hittar på. Hur pass illa är det för er med ett tredje barn? Du säger att ni behöver anpassa er - hur pass mycket då?

Så är det också aspekten med din ålder. Ni har två friska (?) barn och du verkar ha klarat graviditeter och förlossningar hyfsat väl (utgår jag ifrån, annars hade du väl inte övervägt fler barn?). Tänk om denna graviditet är jättejobbig för dig, du får allvarliga förlossningsskador, barnet föds sjukt ... Dessa bitar behöver såklart vägas in. Från ert håll. Barnets håll. Syskones håll.

Du har missat hela poängen. Om du förstod engelska tillräckligt bra skulle du även få fram svaret. 

Har haft två väldigt enkla graviditeter där jag varit väldigt rörlig fram till BF. 

Försämringen skulle alltså mer bli i form av att tiden ju minskar. Två vuxna och två barn medför ju att vi alltid kan välja aktiviteter fritt åt barnen, en vuxen per barn. Med tre barn blir det ju en annan anpassning. Och huset vi har är byggt med 2 barn i grundtanke med två tydliga barnrum. Det går att planera om såklart dock.

Jag är 31 idag med tre barn där yngsta är 2. Jag tyckte det var en enorm omställning att gå från 2-3 och har faktiskt inte riktigt vant mig än. Den tid och ork jag hade med 2 finns inte alls längre. Kanske hade fungerat bättre med tillgång till barnvakter. Alla är olika. Delar med mig om min erfarenhet iaf.

😊 Njae - det är nog inte riktigt jag som har missat poängen här 😆 Jag har inga större problem med engelska (är tvåspråkig) och det var inte heller just det jag kommenterade, utan hela konversationen fram och tillbaka.

Tack för din input! Känns som det verkar finnas två läger, en del som du där det är en enorm omställning, andra där tredje bara flöt med. Det är ju en sak att ta med oss, att det kan bli väldigt kämpigt.

Inte lätt när beslutet måste tas så fort. Hade jag varit 10 år yngre hade vi nog skaffat en trea efter typ 3-4 år till eftersom vi just gillar barn så mkt och vi ser fördelarna med att ha flera syskon. Så sett att vi skulle vilja ha fler barn är det nog så, men däremot är det ju en helt annan fråga om man skulle orka med tre tätt.

Ja det har du rätt i. Tror du får diskutera vidare med din man, det kan ju även påverka er relation. Om ni båda är med på det och vet om vilka konsekvenserna kan bli så kör på. Om ni är osäkra är det väl bättre att vänta och så får ni hoppas på att det går längre fram.