Kan inte se någon framtid
Den enda anledningen jag har att leva vidare är min son, han är det bästa som har hänt mig, men jag vet inte hur jag ska orka leva vidare.
De senaste 20 åren har varit en enda lång kamp, Jag lämnade pappan när han blev våldsam mot mig och därefter har det varit många turer i familje- och tingsrätten. Pappan har hotat och trakasserat mig och sonen under många år.
Jag var med om en olycka, sonen blev svårt sjuk, min nära anhörig blev också svårt sjuk. Det har aldrig tagit slut, problemen har bara fortsatt.
Jag gav upp min karriär och hade varken tid eller ork för relationer. Jag kämpade bara på, ofta på ren autopilot, jag drev allt framåt ensam.
Idag har jag ett helt ok jobb med medellön och bor i en trevlig hyresrätt men det är som om jag har tacklat av fullständigt.
Sonen fyller snart 19 och ju mer självständig han blir desto mer släpper jag taget om allt. Jag orkar inte mer, jag är så fruktansvärt trött.
Hemmet förfaller. Jag städar men orkar inte hålla efter. Jag förfaller. Jag tränar och försöker äta nyttigt men orkar inte upprätthålla det. Jag försöker men hittar inte motivationen.
Jag har en helt ok lön men lyckas inte spara pengar för jag orkar inte planera inköp och mat. Allt är från dag till dag.
Jag har drömmar son ändå är realistiska men att komma dit känns helt oöverstigligt. När sonen flyttar hemifrån vill jag flytta längre från stan men jag orkar ju inte ens städa så jag kommer inte härifrån. Ugnen är trasig men jag vill inte ringa värden när det ser ut så här.
Jag vet, det är bara att rycka upp sig men jag har ryckt upp mig under så många år att jag inte orkar mer nu. Jag har jobbat och slitit för att sonen ska få ett bra liv. När jag ser tillbaka fattar jag inte hur jag klarade av allt, hur tiden räckte till.
Bara tanken på att det är jag som måste styra upp min framtid får mig att ge upp. Jag vill inte mer nu. Alla säger jämt att jag är så stark och tuff men det är bara för att jag har varit tvungen.
Jag önskar att någon kom och styrde upp mitt liv, städade och hjälpte mig att göra en plan, men det kommer ju inte att hända.
Om det inte vore för sonen skulle jag kunna somna in nu men det går ju inte. Jag står inte ut med tanken på att åren kommer att släpa sig fram så här, bara jobba, däcka i soffan, gråta, panikstäda, däcka i soffan, gråta och misslyckas med allt.
Jag håller masken inför sonen. Jag finns där för honom, stöttar och peppar. Det är det enda jag ser någon mening i. Samtidigt undrar jag hur länge han kommer att behöva mig, när det är ok att somna in.
Jag skulle älska att få barnbarn men att hålla ut så länge när sonen har flyttat hemifrån och jag har ännu färre anledningar att kliva ur sängen känns omöjligt.
Jag skulle vilja träffa någon men vem vill ha det här, en människa som har gett upp. Det skulle vara fantastiskt att ha någon att planera med, någon som bryter tystnaden när sonen inte är här men det är ju helt orealistiskt.
Jag avskyr att vara till besvär, jag har så svårt att be om hjälp och vill inte utsätta någon för mig själv.
Livet gick så fort och jag tog så många dåliga beslut utan att förstå det själv.
Jag vet inte vad jag vill med tråden, kanske bara ta mig genom dagen, kanske få något råd. Tack om du orkade läsa mitt svamlande ända hit.