Hur ska jag göra för att få en tryggare tillvaro?

Och då kan jag nästan garantera att TS dessutom får göra allt i hemmet. 

Familjerådgivning?  Jag uppfattar det som att TS redan har bestämt sig för att lämna! Jag kan utläsa det emellan hennes rader! 

Du skriver att ni skrev kontrakt på att du äger 25%. Menar du att ni skrev i kontraktet på huset, köpeavtalet, att du äger 25%, eller skrev ni ett samboavtal som säger att du bara har rätt till 25%?

 

Ja ska jag gå upp i tid behöver vi ha en noga plan för vad som ska göras i hemmet varje vecka och dela på det 100% rättvist. 

Jag har inte bestämt mig. Vet inte hur man ens bestämmer sig. Kan känna att jag vill lämna när vi är mitt i konflikten men vi har det väldigt fint i perioder med och att leva med min medförälder gör att jag kan stå ut med mycket. Det som känns hopplöst är att jag känner maktlöshet och det jag upplever som hot. Han har ett väldigt hårt och enligt mig konstigt sätt att uttrycka sig på. Självklart beter jag mig dåligt ibland och måste han få utrycka sitt missnöje, men det blir så stressande när han tar upp det som ett ultimatum typ "du måste sluta med det här beteendet, annars kommer jag lämna dig!" Beteendet kan då vara lite luddigt att jag blir arg och har svårt att komma ur ilskan på kommando. Jag behöver tid att lugna ner mig. Det kan också vara att jag är nere och inte hälsar tillräckligt glatt på honom, då har jag varit sur och det är ett enormt problem. Så får man inte behandla sin partner enligt honom. Jag säger då att jag var lite nere men då säger han att det var jag inte alls. Mycket blir ju attack som jag försvarar mig mot och då är mitt försvar och att jag inte kan stå för hur fel jag agerat det stora problemet. Och ja nu när jag skriver så känner jag ju att det är ohållbart igen...Men fan. Jag önskar så att vi kunde lösa det. Hans berättelse om situationen är såklart helt annorlunda. 
Det blev långt här men ja...det är ju aldrig så svart och vitt som att en part är elak och en är god utan vi gör ju båda fel och tyvärr triggar varandra något enormt. Jag kommer nog dock ge upp om han fortsätter med sin demonisering av mig. Han måste ju se sig som ansvarig till att det blir såhär med. Det är liksom som att han vill att vi är jämlikar ibland, när det passar honom, som att det ska förväntas att jag ska kunna lugna ner mig lika snabbt som han, be om ursäkt lika snabbt som han men ändå vill han ha ett ekonomiskt, intellektuellt övertag mot mig där han ofta behandlar mig som ett barn. 

Jag står som ägare på köpekontraktet på 25%, sedan har vi ett samboavtal med. Har pratat lite med honom nu i veckan och han var inte helt omöjlig för att ändra så att jag i alla fall får 50% på värdeökningen av huset. Sen håller han på med massa tjafs om att han lagt in massa mer sparpengar i huset och betalat för sin egen utbildning (?!). Jag var ju hemma med barn i flera år men eftersom jag ville det räknas inte det på något konstigt vis. Att dela 50% på huset nu vill ha inte eftersom vi har det så ostabilt, och det kan jag ju fatta. Han säger att vi om det blir bättre mellan oss så kan vi gifta oss i framtiden, något jag gärna velat. Men för varje snedsteg där jag blir arg, ledsen, inte ar lust att ha sex lika ofta som han vill eller något annat så börjar ju allt om på något vis, och det blir som en evig strävan mot ett liv som jag aldrig kommer få. Och så en dag är jag gammal, har mindre ork med heltidsjobb (fysiskt krävande arbete) och ingen ekonomi och då har han i bästa fall bara än mer makt över mig och i värsta fall lämnar han mig bara för någon annan och så står jag där. Jag vill inte skiljas men åren går liksom och det blir inte bättre. 

Han går inte med på det. Inte nu i alla fall när vi har det skakigt. 

Jag tror att du måste tänka om här. Enligt hans sätt att bete sig mot dig kommer han nog aldrig ge dig halva huset då allting tycks bottna i att du aldrig är bra nog. Han kommer alltid flytta fram det där med ursäkten att ni har det skakigt - eftersom han ser till att det blir skakigt hela tiden.  

Han kommer aldrig gå med på dina krav frivilligt. 

Självklart ska du inte gifta dig med denna man för då kommer du aldrig därifrån. 

Precis så tänker jag också. Du gör inget fel, det är ju han som utövar psykisk misshandel mot dig! Förstår du att du är offer för psykisk misshandel? Oftast i såna fall har misshandeln pågått så länge och offret har konstant fått höra hur värdelös hen är, att hen inte kan se klart och tror tillslut att det är helt normalt och att hen är så dålig som partnern (eller vem som än utövar psykisk misshandel mot en) säger och har sagt i månader och år. 

Gift dig för Guds skull inte med honom, han är ett egoistiskt svin att döma av hur du beskriver honom! Det är så sorgligt att gården, djuren och människorna där är ditt allt, men du bör ta dig därifrån så fort som möjligt för som tidigare sagts så kommer han inte att ändra sitt beteende utan det kanske till och med eskalerar med tiden! Livet är bra sorgligt ibland, och det finns saker som finns kvar som en sorg man alltid kommer att ha med sig, resten av livet. Jag förstår precis hur du känner för jag har upplevt just detta, att tvingas lämna ett hus, en gård, ett liv där.. Jag grät floder och sörjde, och det kommer alltid att vara en stor sorg för mig, men jag sörjer inte på det sättet längre då detta hände för många år sen, det är mer som att sorgen sitter kvar som ett minne, om det låter begripligt? 

Hon kan låta bli.

Ja det känns ju så. Vi har ju hållit på såhär i 9 år och det har aldrig varit lugnt i mer än 6 månader i sträck. Sen kommer en dipp. Nu sista dippen då han hotade om att lämna kände jag verkligen att det liksom rann över, jag fick nog. Ska jag leva med de här kraven ska jag fan h a egen ekonomi och ett sparkonto för att va förberedd. Kommer fortsätta förhandlingarna och vill helst ha med en parterapeut när vi gör det. Vill på något vis fortsätta försöka för självklart har han fina sidor med och jag är verkligen inte sugen på att leva själv eller börja om med någon ny...Känns som att alla alternativ är rätt kassa. Men mest måste jag börja förbereda mig på att skiljas rent ekonomiskt, så kan han inte ha den makten. Vet han att jag klarar mig fint utan honom tror jag inte han kommer hota lika frekvent, för jag har en stark känsla av att han egentligen vill vara med mig men hotar för att få som han vill.  

Vet inte...känns komplext. Tror som sagt inte det är så enkelt som att han är förövare och jag offer. Vi har dåliga sidor båda två som tyvärr tar ut det sämsta ur varandra. Han hade beskrivit mig på ett sätt som gjort att ni sagt att jag verkar helt rubbad. Men jag funderar ju ibland på om jag har blivit hjärntvättad och avtrubbad. Mår ju inte bra liksom. Jag tänker att jag nog skulle må bra av att slå mig fri i alla fall lite. Ta ett steg ifrån honom och skapa mig en egen tillvaro med mina egna pengar. Lägga tid på mitt jobb och låta honom ta mer ansvar hemma. Tror det är ett bra första steg. Han kan ju vara snäll och säga saker som att han tycker jag förtjänar att va hemma, greja med gården och sånt jag tycker är roligt. Då blir jag ju varm och glad men så inser jag att det bara ger honom mer makt. Har svårt att veta vem han är på riktigt liksom. Alla är väl både bra och dåliga på något vis men det blir så oerhört smärtsamt att kastas fram och tillbaka såhär. 

Du resonerar ändå väldigt klokt och nyanserat och är förberedd på alla sorters utgångar.. Det är positivt och jag tror att du kommer att ha stor nytta av det den dagen du vet hur du vill göra! 
Önskar dig all lycka och jag är säker på att det kommer att gå bra för dig ❣️ Jag vet inte varför men sättet du skriver på berör mig på något sätt och det känns som att du har tänkt igenom och kollat upp vad alla alternativ innebär och har koll liksom!

Jo men om du står som ägare av 25% kan han ju inte förvänta sig att du ska betala mer än 25% av kostnaderna, både för ev lån och renoveringar.
men försök få till en ändring av ägarandelarna, kan ju hjälpa lite att räkna in 50% av ökningen.
Sen tänker jag att det finns ju en risk att han vill ha äktenskapsförord vid ev framtida giftermål, så att gifta sig är kanske inte lösningen.

Jobbar du heltid nu? Annars får du börja göra det, alternativt att han ersätter dig för förlorad inkomst.

Det är ju också en bra poäng. Tack! Men ja, det här behöver helt klart ses över! 
Och helt ärligt tror jag inte vi någonsin kommer till giftemål ändå. Vi kommer alltid fucka ur innan vi kommer dit. Jag har liksom förlikat mig med att vi är ett sånt par. Vi älskar varandra djupt men är så fruktansvärt olika att det blir bergochdalbana. Jag tror att jag har en lite mer accepterande inställning till att det är så här än han har. Jag tänker att väljer man någon är det ju även med dennes dåliga sidor. Mitt stora problem är ju att han inte kan acceptera mina dåliga sidor och då kanske han inte förtjänar de bra heller. Jag kan liksom ta att han aldrig diskar, städar eller fixar något, men jag kan inte ta när han gör mig till problemet. 

Nej jag har jobbat 50% länge nu. Men tänker att jag vill öka upp och skapa mig en egen ekonomi. 

Har han kompenserat dig ekonomiskt för ditt ekonomiska tapp under alla år som du varit föräldraledig och jobbat deltid?

Tack, det var fint sagt. Jag hoppas det.

Han tycker ju att det är något jag valt själv. 

Herregud.. Du behöver verkligen planera för att lämna om han inte ändrar inställning. Han försätter dig i skiten rent ut sagt.

Och delvis är det väl så om du är ärlig. Du kunde satt ned foten tidigare. Att enbart skylla det på barnen rimmar illa med det du säger om att vara hemma och 'greja med gården och sånt du tycker är roligt'.