Stress av att inte hinna.
Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Att ha en egen familj är min högsta dröm och har alltid varit det. Kände mig redo för barn i tidiga 20års åldern. Vid 26 år började min barnlängtan. Sedan när åren gått har varje födelsedag gett mig ångest om att jag snart är för gammal för att hinna. Min barnlängtan har blivit värre och värre. Nu är jag 33år och känner att min dröm krossats. Hur ska jag ens hinna få flera barn? Rädslor som att det kanske kommer ta långt tid innan jag lyckats bli gravid och om jag ens kan det. Min avundsjuka för vänner som skaffar barn... men för mig står det stilla. Jag har haft otur i kärleken. Träffat skitstövel efter skitstövel. Nu har jag äntligen träffat någon bra. Vi har varit ihop i 6 månader och barn finns inte på kartan än. Han har en son och allt måste liksom kännas säkert och fungera innan vi planerar något syskon. Min ångest, längtan och stress ökar. Känner hur tiden försvinner. Känner ibland att jag kan vara avundsjuk på min partner. Han får uppleva kärleken till ett barn. Jag har svårt att leva i nuet för min längtan är så stor. Jag känner mig bitter på människor jag ej känner som jag ser på sociala medier för att de har barn. Känner mig bitter på min otur i livet som gjort att jag ännu inte har en egen familj. Hur ska man hantera detta?
Min partner kan inte förstå min stress. Jag är även orolig att han kommer känna sig för gammal att skaffa barn när det skulle bli dags för oss. Han har ett år kvar till 40. Han har sagt att han vill ha syskon till sin son. Men även att han är nöjd med sitt liv som det är. Jag mår inget bra. Känner även skam och skuld över mina avundsjuka känslor inför när min partner pratar om sitt barn. Han är väldigt kärleksfull till sin son och pratar gärna om känslorna. Jag vill också få känna de känslorna. Känner en stor sorg.