Är i vecka 16 nu och funderar på abort då jag mår riktigt dåligt psysiskt och känner mig inte helt redo. Livrädd dock för folks kommentarer och vårdens bemötande. Gjort ett sent avbrytande i vecka 20 men de fick jag godkänt för av socialstyrelsen då bebisen var sjukt och hade allvarliga fel. Det var hemskt men fick stöd. Nu verkar barnet vara friskt och känner mig så elak och dum som vill avsluta allt :(
Man blir aldrig helt redo för en bebis, det är iaf sant för 99 % av alla vuxna. Så om det är ditt enda skäl får du fundera på om du ska ha barn alls.
Vården kommer inte bemöta dig på något särskilt sätt. Du behöver inte ens uppge varför du gör det. Andra personer behöver du inte diskutera med alls.
Ett varningens ord. Du har inte mycket tid på dig. Tveksamt om du hinner inom två veckor.
Du kan ju även adoptera bort barnet om du känner att du inte är tillräknelig och stabil nog att ta hand om det.
Ring direkt till mvc och be om att få prata med psykolog.
Jag är gravid nu i vecka 40.
Jag vill absolut inte tvinga dig att behålla barnet om du inte vill, man ska inte ha barn om man inte vill, det blir inte bra för barnet.
Med det sagt vill jag poängtera att ALLA känner sig osäkra på att bli förälder, det är en del av processen och kommer att gå över med tiden, man måste vänja sig vid tanken och ladda upp. Det ingår också att man blir deppig, det är så mycket hormoner som går upp och ner. Man känner inte igen sig själv och blir lätt förvirrad.
Vill du ha barn? Tycker du om barn? Har du stabil inkomst? Har du ett tryggt hem osv?
Vänd på det: varför skulle just du bli en dålig förälder? Är du instabil? Har du diagnoser? Finns inget stöd runt omkring dig?
/Kram
Det är normalt att känna att man inte är redo fullt ut och hormonerna i kroppen gör sin beskärda del. under en av mina graviditer hade jag gråt bakom ögonlocken i 20 veckor tills det vände och blev bättre. Även om jag inte vet anledningen till varför den första graviditeten slutade i en sådan sen abort befinner du dig på samma väg igen. Det är inte en liten ärta vi pratar om, varken nu eller tidigare. Jag vet att det kanske låter hårt men livet suger ibland och då gäller det att härda ut och hålla i och kämpa framåt. Att försöka göra saker annorlunda och bättre. det finns hjälp att få. Prata med din familj, din partner?och ta hjälp för att komma vidare istället för att bara kapitulera och ge upp. jag har också lidit av psykisk ohälsa och mått fruktansvärt dåligt i perioder men är på en plats i livet nu som ger mig sinnesro. Du kan komma dit också. Men det kräver arbete.
Har inte magen börja växa?Tänker på allt hormonellt som påverkar en.Jag hade inte gjort så sen abort särskilt när fostret är frisk.