Prestationsångest , sliten

Kände mig likadan tills en person jag litade på sa "Varför oroa sig någonting som inte hänt?  Vem vill du imponera på? Du är redan jättebra i det du gör och som person"

Jag tänkte mycke på det han sa och insåg att jag kommer förmodligen aldrig att bli världsmästare, vilket inte heller var mitt mål. Misstag och fel kommer jag att göra många, många gånger i livet ändå men då har jag ork att ta det.

Kände mig likadan tills en person jag litade på sa "Varför oroa sig någonting som inte hänt?  Vem vill du imponera på? Du är redan jättebra i det du gör och som person"

Jag tänkte mycke på det han sa och insåg att jag kommer förmodligen aldrig att bli världsmästare, vilket inte heller var mitt mål. Misstag och fel kommer jag att göra många, många gånger i livet ändå men då har jag ork att ta det.

Klarar inte av min prestationsångest.
Den gör att jag oroar mig över allt. Att jag gör fel, och energin som går åt till oron gör också att jag sedan presterar sämre.

Grubblar på kvällar/nätter. Kan knappt sova.
Jag glömmer att äta och göra annat, för att mina tankar är helt ockuperade vid misstag jag gjort, rädslan för kommande "misstag", oro för att misslyckas med allt jag tar mig för.

Det är säkert så att jag tyvärr presterar sämre just för att jag OROAR mig för att prestera dåligt, vilket är så olyckligt. Det blir som en ond spiral.
Jag oroar mig tills jag blir så utsliten att det i sig gör att jag presterar dåligt, och så blir jag trött av att jag misslyckats (känslorna av att misslyckas gör att jag blir extremt trött, och liksom "ger upp" till viss del, vilket gör att jag presterar dåligt på grund av det.
Det är som en ond nedåtgående spiral.

Jag vågar knappt se mig själv i spegeln längre, känner inte igen det jag ser. Jag ser så sliten ut. 
Varför kan jag inte känna någon glädje och tillit till mig själv? Den glädje jag känner är snarare tillfällig "distraktion" från den jag är, min verklighet liksom.

HJÄLP.