När livet vänder.

En riktigt traumatisk händelse i mitt liv skedde på mitt badrumsgolv för 2 år sedan. Hade släckt ner allt, låg ensam på golvet och hade en sån där sorglig låt som spelades om och om igen i säkert två timmar. blundade och kände, ?inget kommer bli bättre, åt helvete med det här livet, det är inte värt längre.? Där och då hade jag bestämt mig - att avsluta mitt liv, jag visste inte riktigt när men det var ett faktum att det skulle ske inom snar framtid. Den praktiska delen hade jag redan planerat klart. Trots dessa mörka tankar, fortsatte mitt liv att ticka på. Jag ville inte att någon skulle misstänka något - därför försökte jag att leva på exakt som jag tidigare gjort. I efterhand ser jag detta som något väldigt farligt att göra, att på något sätt dämpa känslorna tills man tillslut inte står ut mer. 

En sak som jag minns tydligt var att jag hade svårt att gråta under perioden jag mådde dåligt. Jag var helt apatisk, tom och känslolös. Tror det enda som gjorde att jag kunde gråta var de sekunderna jag gjorde mig själv illa, det var som att fysiska smärtan fanns där men jag kunde inte reagera på psykisk smärta längre. Helt och hållet avtrubbad. 

Jag är inte den personen idag som jag var för 2-3 år sedan, inte ens i närheten till det. Jag lyckades vända mitt liv, känna lycka och hitta mening i livet. Den personen jag var förr känner jag inte, jag vet inte vem jag var och jag är så långt ifrån det idag. Inte för att jag skäms över det, men jag hade gjort allt annorlunda om jag hade kunnat, trots att jag vet att erfarenheter formar oss.. Men ett riktigt dåligt mående önskar jag ingen. Det var verkligen ett helvete. 

På min gamla dator finns det där avskedsbrevet kvar, surrealistisk att sitta och läsa det nu flera år senare. Det var ett stort steg att ens öppna den filen, men det var ännu svårare att läsa det. Jag förstår den personen som verkligen ville få någon att förstå mina komplexa känslor, att hitta något slags svar. Samtidigt är jag arg att jag ?slösade? bort flera år på att må som jag gjorde. Jag missade så helvetes mycket. 

Jag är glad att jag kommit ifrån den djupa svackan jag var i, den var mörk och läskig. Tror det som höll kvar mig var det lilla barnet i mig som ville att jag skulle fortsätta leva. Göra sånt jag tycker är kul, sånna oförglömliga saker och händelser som gör att livet är värt att leva. 

Att få bort smärta genom att ta sitt liv är ingen lösning, inte ens en tanke man borde fundera över. Om någon känner igen sig, se detta som en uppmaning att försöka lite till. Var inte för hård mot dig själv, livet är trots allt väldigt vackert. Livet har gett mig en andra chans, men då måste även du ta den chansen!

Jag kommer aldrig ångra att jag stannade kvar, jag är tacksam att jag valde att stanna en dag till och jag hoppas fler väljer att göra det.