Har ni lyckats laga en trasig vänskap?

Har nog lyckas göra mig osams med en gammal barndomsvän. Lackade egentligen ur på hans bror som vräkte ur sig oförskämdheter en gång när vi sågs. Och den här kompisen har alltid bara hört av sig när det passade honom. Tog bort hans bror o fam på soc.medier tänkte lite uppgivet att det är ju honom jag alltid varit vän med. Och så mycket som jag alltid stått upp för honom. Men jag har också märkt på senare tid kanske att vi växte ifrån varandra under åren. Fast vi va bästa kompisar en gång. Åtminstone kände jag mig som en. Men samtidigt har nog jag varit lite mer inbunden o skulle nog vart mer bjussig genom åren med. Har känt såhär i efterhand att jag skulle ta intiativ o hitta på grejer ihop mer än vad jag gjorde. Men svårt med då han aldrig hade några pengar osv.Vi har nog båda Vår del i det här. Förlåt grabben men du är även skyldig .Mig en ursäkt. Dessutom så gled du alltid bara iväg jämt när vi va ute o parta tror jag hängde upp mig för mycket på dig jämt hade nog varit en lyckligare person om vi hade strukigt vänskapen tidigare vem vet.
Men jag saknar dig ibland för visst hade vi kul många gånger med?

Jag har också förlorat en av mina två ENDA vänner. Jag vet inte heller vad som hände men med tiden fick jag ingen kontakt med henne. Hon svarade aldrig på sms eller telefonsamtal, ibland kunde det gå tre veckor tills man fick svar, OM jag hade tur. Tillslut blev jag så jävla sårad och arg att jag skrev ett sms till henne och sa att hon gör mig ledsen och att jag inte orkar lägga ner tid på någon som skiter i mig. 

Har ångrar mig så många gånger men samtidigt inte för jag tycker hon borde veta. Så beter man sig inte! Jag har till och med frågat om jag gjort något fel eller om hon helt enkelt inte vill vara vän med mig längre men då sa hon nej innan det eskalerade. 

Sen har ju funderat på om det är hennes kille som styr sen han flyttade in hos henne. För det var efter det som det blev värre och värre. 

Jag tror din första vän tröttnade på att alltid dra iväg dig på saker om du vill väcka liv i den vänskapen föreslå en aktivitet och fråga om hon vill följa med. 

Den andra situationen kan du inte göra något åt nu bara lära till nästa gång. 

Det är livet, helt enkelt. Jag tror detta drabbar många av oss och vi vet inte alltid vad det beror på. Jag hade en kompis i nästan 40 år som plötsligt bara drog sig undan utan förklaring.                                                                                                                                                            Om jag ska vara lite självrannsakande fanns det nog tecken på att en brytning var förestående; det såg jag efteråt. Där fanns även saker och ting som skavde sett ur min synvinkel, så jag avstod från att kontakta henne. Trist i alla fall, det tog ett bra tag innan jag förträngde det. Jag tror dock inte att det hade gått att reparera relationen; jag tror rent allmänt inte att det går; oftast är det är för många negativa känslor som ligger och skvalpar. Under relationens sista år levde vi helt olika liv. Jag arbetade mycket och reste ofta i tjänsten och hon gick i väldigt tidig avtalspension. Jag var ofta upptagen och det påverkade förstås kamratskapet.

Tack för svaren. Skönt att inte vara ensam i det här. Det känns verkligen hemskt att förlora personer som funnits där för en genom livet, vare sig det rört sig om uppbrott från kärleksförhållanden, släktingar som gått bort eller perioder av psykisk ohälsa. Jag känner ett stort behov av att ha konstanter som finns där i vardagen (och som jag själv kan finnas för). Tidigare nämnda vänner fyllde just den funktionen, som emotionella stöttepelare och trygga punkter att bolla tankar med. Känner mig inte hel utan dem, men vet att jag måste acceptera läget och hitta en egen väg framöver. Det är för mycket känslor och låsningar i omlopp just nu för att det ska gå att försonas.

Jag har förlorat mängder av "vänner" genom åren. Jag har trott att vi varit vänner och jag har stöttat, peppat, uppmuntrat, funnits där, lyssnat, varit generös och bjudit på träffar, fester, aktiviteter med mat och dryck osv. Alltid gett en hjälpande hand.
Den enda gemensamma nämnaren är att när jag tröttnar på att vara den drivande så dör det liksom ut. 
När jag efter 4-5 år kanske tycker att det är "vännens" tur att kanske vara glad för min skull, men nej det går inte.

"Bäst" var ändå en väninna som jag i 6-7 år stöttade genom vårdnadstvister, psykisk ohälsa, sjukdom, graviditet m.m. och när jag sedan skilde mig så tänkte jag väl att nu kanske hon kunde visa lite intresse för min situation, men nej det gick inte. Och det roliga i det hela är att hon hälsar inte ens om vi möts. Jag kan möta henne och typ vråla hej och hon bara tittar åt andra hållet och går vidare.
Allt jag gjorde var att sluta ringa henne flera gånger i veckan och fråga hur det var med henne och alla saker i hennes liv...

Det är ju omöjligt att veta vad som rör sig i andra människors huvuden. Och det är inte säkert att man hade VELAT veta vad orsaken till uppbrottet eller undandragandet var heller, då hade man kanske blivit ännu mer sårad...

Jag träffade en brevvän för första gången i somras, vi har skrivit snigelpost-brev till varandra i närmare 20 år. Han har alltid besvarat mina brev typ med vändande post (vilket har stressat mig!), och till jul och födelsedag har jag alltid fått fina kort. Själv tyckte jag att träffen gick bra, även om man alltid (i min erfarenhet) blir LITE besviken på människor man känner från nätet, när man träffar dem IRL...

Men han måste ha blivit MYCKET besviken, eller så var det något annat som hände som jag inte uppfattade, för det går längre tid mellan hans brev nu och de är mer formella. Och till jul fick jag ett enkelt julkort (kanske ett gratiskort han plockat upp någonstans till och med) och till miin födelsedag fick jag - inget. Inte ens en e-mail-hälsning...

Du är inte ensam. Folk är konstiga!