Vår bebis dog…

Först vill jag säga vad ledsen jag är över att ni har förlorat ert barn. Ni har levt alla föräldrars värsta mardröm! 

Nu har jag själv ingen erfarenhet av IUFD, men har en kollega som miste sitt barn och de fick mycket stöd via Spädbarnsfondens föräldragrupp på Facebook. Gruppen var bara öppen för föräldrar som förlorat ett litet barn.
Spädbarnsfonden har också lokal verksamhet med träffar och familjehelger.

Nu har jag varit förskonad från sorgen av ett förlorat barn, men jag varit tyngd av annan sorg periodvis. Då har Pia Erikssons ord "som det är nu kommer det inte alltid att vara" gett mig stöd och tröst.

Varma kramar och hoppas att länkarna nedan kan vara till hjälp.

www.spadbarnsfonden.se/slutet-forum-pa-facebook/

www.spadbarnsfonden.se/distrikt/

Beklagar verkligen. all styrka till er.
har inte själv gått igenom men en bekant gjorde det för massa år sedan. Minns att hon sa att den förlossningen var värst, de andra sen med hennes barn som sen kom var mycket enklare, eftersom det fanns något positivt efter smärtan.

Jag har bara haft ma, ett som upptäcktes på ultraljudet för kub och sen ett i graviditeten som blev till bara nån månad efter det första ma?t. Jag kände att jag fick mycket stöd av min bm. Jag fick tidigt ultraljud för att se så hjärtat slog. Du kan säkert få fler kontroller vid nästa graviditet så du får hjälp att känna dig lugn. Helt lugn kommer man dock aldrig bli. Även nu när jag sitter här med mitt barn så översköljs jag ibland av oro för saker som kan hända, tänk om han slutar andas, tänk om jag tappar honom, tänk om han blir nerslagen på stan när han är 15, tänk om han krockar när han tagit körkort(han är alltså ett par månader nu och dessa tankar kommer över mig ibland). Att ha barn är att oroa sig, det är normalt. Men du ska passa på att ta det stöd du erbjuds, samtalsstöd och liknande, och prata med din bm om tätare kontroller.
Finns det anledning till tidigare igångsättning nästa graviditet, det kan du ju prata med bm om.