Livet passerar förbi

Jag kan känna igen den känslan lite. Jag känner också hur livet passerar förbi. Jag har redan gått miste om så mycket. Tiden går allt fortare. Innan nån blir sur nu, så jämför jag mig inte med dig. Jag bara säger att jag vet hur det känns, att livet passerar. Jag blir ledsen när jag tänker på hur jag har fastnat. Jag gillar inte att se min blick i spegeln. Den är tom, uppgiven, ingen gnista. Jag mår nog inte riktigt lika dåligt som du gör. Jag har god nattsömn t ex. Jag grubblar desto mer på dagarna dock. Och skriver mycket här, ältar. Jag har mycket arbetslivserfarenhet, men varit långtidsarbetslös de senaste åren. Jag tycker synd om mig själv, som aldrig haft ett förhållande. Jag har inte direkt några värre fysiska åkommor, även om jag inte är i toppform, man börjar märka av åldern. Har utvecklat en del tvångstankar också, som är jobbiga.

Jag vet inte om jag har några tips direkt. Man är så olika. Jag är nog i grunden ganska positiv. Jag brukar ofta hitta nåt nytt att se fram emot. Jag är nöjd med de små, enkla sakerna. Nåt som är viktigt för MITT välmående är att jag motionerar regelbundet. Det är inte jättehård träning, men jag gör det varje vecka. Och att komma ut i naturen ger mig så mycket. Där kan jag andas, känna mig fri, få ro.
Och så gör jag andra saker som jag tycker är roliga.

Inget direkt tips, men glöm inte bort att se att du ju med dina studier är på väg uppåt (!) på en mer "framgångsrik" väg. Kanske fokusera på att se det och ge dig själv lite extra cred när det känns extra motigt. Hoppas det går bra för dig.

Kan känna igen mej i det du skriver. Ja, du ska vara snäll mot dej själv och se dina framgångar. Sen är det bra att träna hårt på gymmet, gympapass, springa; vad som helst som innebär fysisk träning och något du tycker om att göra eller i varje fall inte avskyr... Sen är det bra att släppa det förflutna för att komma vidare. Du fick en dålig barndom men du behöver inte få ett dåligt liv för det. Du behöver inte förlåta men du behöver acceptera det som hänt och släppa det. Det här är det svåraste. Men du behöver begrava det som varit och fokusera framåt för att komma framåt. Jag hoppas du lyckas. 

Tack för era svar... Träning sägs ju hjälpa, och jag har provat, men jag är så klumpig att jag bara gör illa mig på gym, klämmer mig tappar saker osv, så gym känns inte rätt för mig.

Däremot kan yogaövningar och styrka med bara kroppen som redskap vara en idé. 
Jag kanske ska försöka komma igång med enkla övningar hemma som inte innebär maskiner och vikter. 

Just det. Att komma igång med mer promenader och jogging är en bra idé också.... :)

Jag kan känna igen mig i det d skriver TS. Jag lider bland annat av ångest. Såpass att jag mår fysiskt illa. Jag har också obehandlade trauman, men går hos en terapeut sen några månader tillbaka. Vet inte om det hjälper så mycket, men det kan vara skönt att prata av sig lite.

You hang in there! 

Promander är absolut bra, det är en naturlig rörelse, med mycket mindre skaderisk än jogga tyvärr har. Man får se saker också, får nya intryck, frisk luft. Gå gärna i skogen nån gång. Varierande terräng, mjukare underlag, man kan hitta nya stigar man inte gått på tidigare, och så får man njuta av naturen.  Jag kör armhävningar, och gör dom låångsamt. I alla fall när jag sänker ner mig, och då blir det tuffare.