43 och inga barn, hur förlika sig?

Verkligen! Bioföräldrarna har alltså skrivit under? För i Sverige har vi inga tvångsadoptioner av omhändertagna barn. Eller var föräldrarna avlidna?

Den senaste var bara för två månader sedan, då var mamman ensam i bilden och hade missbruksproblem, hon skrev under. Den andra kan jag inte svara för hur det gick till, det var ett gäng år sedan, fick bara veta att de adopterat flickan som bott med dom under några år!

Du har ett eget liv att leva, utan barn kan du göra oändligt mycket, utvecklas professionellt, resa  studera, du har kvällar och nattsömn till eget förfogande! Du skulle alltså bli ensamstående mor med allt det innebär; ingen att dela bekymmer, oro och heller inte glädje förstås.                                                                                                                                               Adoption är inget alternativ längre, och allvarligt  talat finns ju risken att barnet inte föds helt friskt om du skulle skaffa det på egen hand. Möjligheten att bli gravid har minskat också i din ålder för övrigt.                                                                                                                       Varför romantisera moderskapet, varför inte njuta av friheten? Att läsa till klockan tre på morgonen, att göra en spontanresa till en europeisk storstad eller anmäla intresse till någon grupp som företar arkeologiska utgrävningar någonstans i världen? En operaföreställning eller en pjäs på Shakespeares teater i London? Det finns så mycket att företa sig så det finns inte tid att grubbla över barnlöshet.

Det här var lite kul, för det var PRECIS så här jag levde, inklusive exakt dom grejerna alltså, innan jag fick barn!  Men sedan en dag... började det att bli tomt och ensamt. Nu är mina barn stora och nu börjar jag bli lite kulturtant igen. Men jag hade aldrig velat vara utan tryggheten och närheten i min familj. För att inte tala om när man blir gammal och horisonterna krymper... och man kommer dit fortare än man tror, åren går allt fortare efter 40. Då är det bara barnen (och förhoppningsvis barnbarnen) man har kvar. 

Vad hjälper den här kommentaren i min tråd? Så för de som inte har barn är livet efter 40 värdelöst?

Du kan fortfarande bli med barn. Det är idag vanligare att kvinnor över 45 blir mamma än att tonåringar blir det. Men det är individuellt.

Vi fick vår yngsta när vi var 43 år. 

På många sätt är det också tvärtom. Världen krymper när man får barn, för man har inte längre tid och energi att vara spontan och följa med folk på olika saker. Och infektioner gör att man inte har fulla lönen väldigt många månader.

Sen som tonåringar äter de en ur köket, smutsar ner och stör en på nätterna. Dessutom får man en oro för de små liven. Är de dessutom i behov av extra stöd av någon anledning så är det tämligen ensamt om man inte riktigt hittar ett bra socialt sammanhang. 

Hur det än blir så får man leva med konsekvenserna. Barn innebär minskad frihet, massor av hushållsarbete och trötthet.

TS - om du vill ha barn så kör på, vad väntar du på? Nu är det hög tid att välja om du faktiskt vill ha barn på riktigt eller om du känner dig osäker och hellre vill avstå. Om du inte vill ha barn så är det såklart helt okej, då väljer du att avstå barn.
Vill du skaffa barn så är det dags att ta tag i saken nu! Det är många som får barn vid 44 eller 45 års ålder, det är absolut inte för sent, men du behöver fatta ditt beslut nu.

Fantastiskt vilka råd du får ts. Spring iväg och bli gravid på ivf- klinik så fort det bara går. Eller träffa en änkling och ta hand om hans barn. Bli bonusmamma eller familjehem. Osv. Eller lev livet för det är mycket bättre utan barn. 
Många människor förstår inte vad det innebär att vara ofrivilligt barnlös. Att det är en sorg och kan bli en existentiell kris precis som du beskriver. Den kan inte botas med att ta hand om andras barn. Varför tror folk det? Jag tror du behöver bearbeta det, sörja och sedan komma till en acceptans. Att såhär blev det men det är ok ändå. Livet kan få annan mening och innehåll. Du kan fylla det med vad du vill, behöver absolut inte innebära att ta hand om andras barn. Ta hand om dig själv. Var snäll mot dig själv. När du kommit vidare så kommer det bli lättare och förmodligen är det jobbigast just nu när det blir ett faktum att det inte blir de barn eller familj du kanske hoppats. Det är många som är i din situation, finns både böcker och poddar osv om det som kan vara en hjälp. Om du känner du behöver så kan man få god hjälp av psykolog på VC eller online att bearbeta och hitta acceptans. Om du verkligen såg att bli mamma på egen hand som ett alternativ gissar jag att du redan hade tagit tag i det. Det är verkligen inte för alla. Men utgå från din egen inre vilja.

Om du skriver på din tinderprofil "jag letar efter en man att skaffa barn med". Så lovar jag dig att du kommer minst ha 100 svar i din inkorg på ett par timmar. Finns många män som gärna skaffar barn.
Inte direkt traditionellt men är man desperat så är man :) kärlek kanske växer fram till spermadonatern eller så gör den inte det och då kan ni leva som föräldrar på varsitt håll.

vad är det för fel att peppa henne och att skriva att det inte är försent än med egna barn via en fertilitetsklinik? Vill hon ha barn så går det ju?

hon skriver ju i trådstarten hur man kan förlika sig med att man inte blev mamma pga passivitet. så behöver det ju inte bli? 

Hur vet du att det går?

Hade jag varit i din situation hade jag satsat på att bli familjehem eller ha jourbarn. Ärligt talat hade jag inte försökt att bli gravid eftersom det hade gjort mig stressad och besviken varje månad som det inte blir ett plus. 

Nu vet jag inte om du vill umgås med barn eller ha en familj, men du kanske kan fundera på att vara dagmamma? Jag har ingen aning om det fortfarande finns dock. Vet inte vad du jobbar med heller, men kanske volontärarbeta/jobba på öppna förskolan om det finns en sådan i närheten? 

Nu är jag en barnslig person och hade jag varit du hade jag försökt hitta någonting där jag hade fått leka med barn hela dagarna. Som förskollärare är det mycket planeringsmöten och annat tjafs som jag inte hade velat göra. 

Ingen vet givetvis hur framtiden blir men det finns möjlighet att det fungerar.

Hur stor möjlighet tror du det är?  För det första är det lång väntetid, sedan medicinsk utredning, psykologsamtal, tuff behandling om det ens är möjligt, stor risk för missfall och ts lär bli både 45 och 46 innan det kan bli något barn och då är möjligheterna ännu mindre. Folk är så naiva, som att det bara är att kliva in på en klinik och bli gravid imorgon. Så funkar det inte. Det är att lura folk. Dessutom ska hon betala allt själv. Ville ts göra detta hade hon väl redan gjort det, inte nu i tolfte timmen 

Ja, de första åren blir man såklart mycket begränsad. Men sedan växer världen med barnen igen, man kan resa tillsamans med dem och se gamla saker på nytt - för första gången igen genom barnens ögon!

Dagis-infektionerna kan man välja bort, om man lever i ett äktenskap med en hyfsat driven man, och kan vara hemmafru några år.

Hon kan fortfarande göra det på privatklinik, där är det inte alls långa väntetider. Eftersom hon ändå måste betala själv hos sin region nu på grund av sin ålder, så kan hon precis lika gärna göra det privat. Eventuellt i Danmark eller något östeuropeiskt land, där utreds det heller inte på samma sätt som i Sverige; kvinnan ska vara extremt olämplig vid första ögonkastet om hon ska få nej - bara hon har kosing. 

Fast jag tycker i princip att den lösningen är fel mot barnet. Det blir väldigt sårbart med bara en mamma (som dessutom redan är gammal och statistiskt har färre levnadsår kvar än en normalgammal mamma), ingen pappa och inga syskon. TS skriver inget om hon har syskon, har hon det - och de bor nära och hon har god kontakt med dem - så blir det förstås lite bättre, om kusinerna kan lära känna varandra och få lite syskonkänsla. Och om TS' syskon är villig att ta hand om barnet, ifall TS skulle avlida. Man måste även vara medveten om, att vid en graviditet och en förlossning i hennes ålder, så finns det en viss risk för dödsfall (havandeskapsförgiftning, graviditetsdiabetes, hjärtinfarkt, stroke...). 

 

Fast är man strax över 40, singel och bearbetar att det kanske inte blir några barn, så är det bara löjligt att måla upp en drömbild om hur livet med barn blir. Precis som att man faktiskt helt bra kan beställa den familj man vill ha. 

Inte träffat en enda förälder som beskrivit första tiden som en tid men är utvilad.... Likaså är föräldraskap en del av livet då pengar behöver gå till hela familjen. Och vilka infektioner, sjukdomar och skador barnet/barnen drar sig på är inget "val", utan faktiskt en del av livet. 

Visst har föräldrarskapet fördelar OCKSÅ! Men som förälder har man också ett oerhört ansvar som man inte kan backa ifrån. Och att sälja in att sömnlöshet bara är några år, och att världen sen åter växer är att missa att de små liven har olika intressen och personlighet. Visst öppnar sig en "ny" värld, men lika så blir de ju tonåringar som har den perioden i livet då de på många sätt lämnar en, och "vet allt". 

Det är rätt intressant när föräldrar INNAN någon fått barn beskriver att man minsann inte behöver bo stort, barn kostar inte så mycket, de sover ju på nätterna och får inga diagnoser.... Men sedan när folk har barn så beskriver folk på detta forum, att "man får skylla sig själv", barn förtjänar tydligen att man går hemma tills barnet är 3, de ska ha bra mat, få simundervisning, körkort,  mobil och total nykterhet. Vidare behöver man ordna fram ett nätverk och goda relationer till släkt, och pappan skulle man valt supernoga! I princip allt man gör som förälder är idiotiskt. 

Finns så många barn i alla åldrar som behöver ett tryggt och kärleksfull hem. Här i Sverige, i nästan varje kommun. Bristen på familjehem är stor och bristen på vuxna som kan älska ett barn som inte är deras eget är ännu större. Ensamstående är inget problem om du har tid och förmåga att knyta ann till ett barn som inte är ditt biologiskt. Om barnet har bott hos dig i minst två år övervägs möjligheten att flytta över vårdnaden till dig som familjehem, förutsatt att vissa kriterier är uppfyllda.