Blir galen

Det är rätt vanligt att folk skriver att -Står du inte ut med särkullen så skaffa aldrig egna barn.
Det är korkat att skriva så eftersom en särkulle inte kan jämföras med ett eget barn. De står så långt från varann att det är som att jämföra elefanter med päron.
En särkulle är något som kommer på köpet, och som man får stå ut med tills den flyttar ut. Det är som att ha en gäst som inte har vett att gå hem, därför får man heller ingen egentid och kan slappna av när de är på umgänge.

Må så vara, jag har ändå full förståelse för att han inte orkar med dem.
Och deras uppfostran, de bodde hos sin mamma på heltid förutom vh. De kom inte riktigt varannan helg heller för det var så "jobbigt" hos oss. Tror fan det, när man inte få härja som man vill.

De var ett, två och tre när jag kom in i bilden och som sagt, deras morsa "uppfostrade" dem.

Jag, och min lillpojk (25 idag) skiter fullständigt i dem. Det finns inget som skulle ändra på det.
De är lite som aktivister som limmar fast sig i gatan så att inte trafiken kan komma fram.
Idioter.

Precis. Det är därför jag väljer att kalla dem för malusungar.

Precis. Det är därför jag väljer att kalla dem för malusungar

Nyfiken fråga, är era män medvetna om er syn på deras barn? Lite laddat ämne tänker jag när man bor ihop.

Jag har inte en man med barn idag.
Han vet att jag inte tyckte om dem.

Min partner idag är lyckligt barnfri och mina ungar är utflugna sedan länge.
Skulle inte på några villkor bli ihop med en man med omyndiga barn idag.

Självklart. Hade man inte kunnat prata om elefanten i rummet, så hade det inte funkat att bo ihop.

Ok. Tack för svar.

Förstår att det är otroligt jobbigt!!
Tycker det låter som att föräldrarna till pojken borde ta mer ansvar och prata med honom om hur man beter sig och hitta lösningar så att pojken får utlopp för sin energi. Han kanske behöver en aktivitet som lugnar honom eller ger stimulans och mening? Min bror har adhd så jag vet precis hur sjukt krävande det är att vistas med honom när man själv inte är så.
Hoppas ni löser det och får lugn och ro..

Jo, skaffa barn - men inte med den mannen. Det är det vi menar.

Om du avskyr bonusbarnen så skaffa barn med någon annan. Dessa bonusbarn kommer inte gå upp i rök bara för att man önskar det. Dessutom kommer din mans gener gå igen i ditt eget barn, för att inte tala om hans uppfostringsmetoder. Hur knasigt är det inte att vilja ha ett barn med någon som har misslyckats totalt med att uppfostra sina tidigare barn? 

Men varför flytta ihop med någon om man inte gillar den andras barn? det är ju en anledning att vänta eller stanna som särbo.
man behöver inte ta en föräldraroll men barnen behöver kännas som bra vänner som man kan och vill spendera tid med, att flytta ihop och tro att allt ordnar sig utan att känna tycke för barnen är ojust och egoistiskt beteende.skrämmande hur många som bara ser till sina egna behov.

ps. du lär aldrig kunna få vila på det sätt du vill efter du har fått din egen bebis, så är det att vara förälder, man försöker så gott man kan. Bästa du kan göra är att anpassa dig och sluta störa dig på saker som är en del av ert liv.

Tja, för min del var de tonåringar, så jag behövde inte stå ut så länge. Men för ts är det värre, särkullen är ju rätt liten ännu.

Hans gener har jag inte haft problem med. Sen uppfostran är ju helt annorlunda när man bor ihop, barnen Har inte samma makt då. Dessutom är det inte han ensam som uppfostrar våra barn. Men jag kan säga att han ställer större krav på våra än vad han gjorde med särkullarna, de skulle passas upp som småbarn trots sin ålder.

Intressant hur TS som bonusmamma blir dömd och attackerat i forumet när hon skriver att hon behöver en paus. Samtidigt reagerar ingen på att barnets faktiska mamma verkar kasta över sitt verkliga föräldraansvar på TS, med er mentalitet kanske mamman borde ha tänkt till innan hon skaffade barn. 

Självklart borde ts diskutera det här med sin sambo, samt lägga ansvaret där det hör hemma, kan inte den biologiska mamman eller pappan hantera barnet så är det upp till dom att lösa situationen i stället för att kolla åt sidan och låta andra bli utsatta för barnets uppvisade symptom.

Tycker det är sjukt nu i efterhand när jag läst alla kommentarer om de som tycker jag är dum som skaffar barn med denna man, eller att jag är självisk etc. 

när vi blev ihop så berättade han om sina barn som verkar vara som vilka andra barn som helst. Jag litade på min man att pojken enbart har en liten svår period som 5 åring pga separationen med hans mamma. Varför skulle inte jag ge det en chans? Att flytta ihop med min man och få hans barn på köpet var inget jag hade några som helst negativa tankar om. Tvärtom så trodde jag att barnet behöver tid att komma in i detta och alla förändringar som sker. Vid det tillfället visste varken pappan eller mamman att barnet förmodligen har en diagnos. 

allt gick bra i början, och jag gav det tid, knöt ett band med sonen och han tycker om mig. Pratade gott om mig till sin mamma etc. vi är 30-35+ det känns ju ganska svårt att hitta en partner i den ålder som inte haft ett liv eller barn sen innan. Man måste ju vara realistisk och öppen. 

tiden gick och skälvklart vill jag ha ett eget barn eller 2. påbörjade IVF samtisigt som hans barn blev alltmer ?jobbigare? osv.. vet ej hur jag ska uttrycka mig. Men vi behöver inte filtrera. 

till slut lyckades jag bli gravid naturligt, och med alla dessa hormoner så tappar jag mer tålamod. Och klart att jag inte ska bära ansvaret för hans son, dvs jag har ingen som helst makt över att ta kontakt med BUP eller något liknande. Ja kan bara vara ett stöd för min man i sådana saker. 

jag blev extremt arg över att båda föräldrarna inte riktigt velat ?inse? att detta ej är en ?period? utan att de behöver kontakta vården för hjälp, utredning, avlastningen eller vad fan som helst. Och jag är bara en människa klart jag kan tappa det känslomässigt ibland och tycka att det är extremt jobbigt att vara den 3:e parten som inte har någon kontroll över situationen. Känt mig som en åskådare typ. 

nu Är det som det är jag vöntar barn och är extremt glad för det. Förhoppningsvis blir allt bra till slut med tiden. Pojken blir större, förhoppningsvis får hjälp osv, försöker tänka positivt nu. 

tack till er som kommit med vettiga råd och stöd. 

stänger ämnet nu.