Endometrios från mannens sida

Intressant perspektiv. Menar du utifrån barnfrågan eller i vardagen med begränsningar utifrån smärta etc?

Både och egentligen från tiden/tid med frustration med ivf och barnlöshet när mannen är ?frisk? samt även hantera leva med någon med smärta och den oftast minskade ork som kommer från det. Som självklart tar ut sin rätt i vardagen.

Nu ställde Du ju frågan till männen här inne och tyvärr så är inte min här inne, men han har levt med mig genom detta, så jag tar mig friheten att tala för honom. Det han gjort är att "vänta ut det", velat fortsätta det vanliga livet i det mån det går.

Han blev ruskigt förbannad en gång efter jag fått besöka en sexolog (när jag ville träffa en läkare, men blev nekad), där jag skulle bli itutad att det jag hade var psykiskt, inte fysiskt, jag var nog lite rådvill, knäckt efter det där. Han var arg för att han fattade vad det gjorde med mig. Han sa han inte var nån våldtäktsman och tänkte inte gå med på att göra något som skulle göra ont och jag då finna mig i det, och tro det var mitt psyke. Han visste det var fysiskt. Jag tror nog jag aldrig sett honom så arg innan. När jag fick träffa läkaren, blev det konstaterat och operationsdatum satt. Men om igen han tyckte det var helt fel att bara kvinnan, bara patienten, gick till en sexolog, när man är ett par, och han hade velat hjälpa mig där. Han sa nåt om att Vad tror hon (sexologen) att jag är då, en dildo bara? 

Det nog inte alla vet är att endometrios kan verkligen ställa till det med magen, magbesvär, kosten, och också, tyvärr, hjärtat. Organen påverkar varandra på sätt man vet idag som man inte alls tittade på förr och såg ett samband. Männen i min familj har problem med magen, kvinnorna blandat, inte alla har endometrios, men också besvär med magen. Min mamma önskade att jag inte skulle få det så svårt som hon hade det. Hon sa till min partner att jag var mycket smärttålig, och om jag sa jag hade ont, vad det än var, så ta mig på allvar. Han sa det långt senare till mig, så när jag sa något: då tog han det på allvar. Han blandade aldrig ihop det fysiska med det psykiska eller trodde att det inte var fysiskt utan bara psykiskt, svepskäl, gnällighet från mig. Det kan jag säga har betytt mycket för mig, att han valde att se det så.

Jag hade problem sedan puberteten och då van vid att bli psykad av kvinnliga tränare, lärare osv att jag överdrev smärtorna tills det att jag då låg avsvimmad eller spydde om vartannat, jag var dålig i dagar, inte timmar, dagar, så då satte det sig på huvudet att jag inte skulle säga något. Så skönt med en man som bara fattade, sa det inte var mitt fel. 

När det kom till barnfrågan så förstod man inte förr att där var ett samband mellan endometrios och svårigheten att bli med barn och den ökade risken för missfall. Jag vill inte gå in på vår resa där, men det jag kan säga är att han sa till mig så här: Inte alla får sån tur i livet att de får gifta sig med sin livs kärlek, jag har hittat min. Han sa fördelarna med ett liv utan barn, han satte aldrig någon press på mig. Jag vet i den mörkaste stund att jag sa åt honom att det var okej att lämna mig, att jag förstod, (om han lämnat för att hitta en annan kvinna som kunde ge honom barn), men han sa glöm det, jag går ingenstans, det är du och jag. Men för honom har han alltid tyckt så själv att det viktigaste var att hitta den rätta, kärleken, och vad som än kom därefter var bara en bonus, men inget måste. Det var mer jag som tog det mycket hårdare, att det var fel på min kropp.