Min pojk upplever sig som "annorlunda" - känner sig enbart som en i gänget på scouterna

Som flera andra i tråden påpekar så skulle jag också utreda för autism.  Skulle förvåna mig om det inte är det. 
Men får han rätt hjälp och stöd och dom föräldrar faktiskt tar tag i saken så kan han använda det till något positivt 

Han har definitivt lite udda intessen mot den typiske lågstadiegrabben, och jag kan förstå att han har svårt att hitta kompisar i en vanlig lågstadieklass. Några i tråden är väldigt snabba på att sätta en autismdiagnos, vilket det visserligen kan vara, men inte behöver vara. Att inte förså vinsten med att lära sig simma och cykla kan vara lite av ett försvar för att man inte vill misslyckas på något som faktiskt är svårt för en, särskillt om han är perfektionist. 

Han låter inte riktigt som den typiske fotbollskillen, men just att inte riktigt förstå vitsen av att anpassa sig till andra för att passa in när man är 9 år är inte jättekonstigt. Läs gärna böcker och prata om sociala koder och att folk är väldigt olika. Prata med fritidspersonalen om hur han interagerar med andra barn på fritids och om de kan hjälpa honom med det sociala. 
Hitta aktiviteter som är mindre fysiska och som kan ge honom en social krets. Schack, robotbyggarkurs, bokklubb,  programmeringskurs, rollspel är exempel på saker som ofta funkar bra för killar som inte är sportintresserade. 

När det gäller cykling och simning så prata om att det är viktigt att lära sig sådant,  och att det är svårt och jobbigt att göra något som känns läskigt eller svårt. Små mål med fokus på att träna på att försöka och många lekmoment. 

Mer åt " scenario=autism" än en riktig beskrivning så kan folk bygga på sina fördomar

Ni som skriker efter en utredning, vad tänker ni att en eventuell diagnos skulle göra för nytta? Alltså, jag förstår varför man utreder ADHD, för det finns läkemedel mot det, men det finns inget läkemedel mot autism. 
Så det är ju helt meningslöst.

Hab ser jag inte att denna pojke är i behov av. Eller LSS. 

Skulle gissa att ni kanske har regler som föräldrar men viker ner er när han klagar tillräckligt mycket. Ni kanske också prisar hur duktig han är i stället för resan och arbetet för att nå dit. Han verkar ha lite tendenser till narcissism. Försök lära honom empati och förståelse för andra och berätta hur viktigt det är med att se och uppskatta andra, även om de har andra intressen än honom. Lär honom att det är fel att döma andra.

Enligt FL-normen ska alla killar gilla bollsporter och sport överhuvud taget, inte sticka ut och nåde dig om du tror att ditt barn t.ex. är särbegåvat. 

Har själv en ung man hemma som definitivt hade en del annorlunda intressen när han var liten. Teknikintresserad, lite lillgammal, älskade att pyssla och föredrog schack framför bolljakt. Föredrog ofta att umgås med äldre barn än med jämnåriga. Han gillade att röra på sig, men avskydde att tävla. Periodvis tyckte han att en del personer var rätt så fåniga och korkade (inklusive en och annan lärare), men vi pratade kring olika perspektiv och hur man hanterade sådant på ett smidigt sätt, även om han fick klaga av sig lite hemma. 
Han fick prova på simning, orientering, parkour m.m, spelade instrumment, gick på scouterna och på teknikkurser. Han gick tack och lov på en skola där sport inte var enda intresset för killar, där det var ok att inte följa strömmen och där alla fick vara med. 

Hade jag följt FLs bedömningar hade jag kunna oroa mig för hans begränsade matrepertoar, hans specialintressen, svårigheten att göra sådan som han såg som meningslöst  m.m.

Idag är han en väldig ansvarsfull 15-åring med utmärkta betyg, har en grupp skötsamma kompisar, har haft ett deltidsjobb i två år, spelar i ett band med lite ovanlig musik och tränar på gym. Han är fortfarande helt ointresserad av bollsporter och idrottsnyheter och tycker att Ticktock och influensers bara är fånigt. Numera äter han i praktiken allt och lagar gärna mat hemma och med kompisar.  Snart börjar han på gymnasiet och kan välja fritt mellan alla gymnasieskolor i Stockholm. 

Jag känner igen lite av TS sons beteende i min äldsta.

Han är särbegåvad på vissa områden och omogen på andra. Tidigt intresserad av sådant ingen annan gillade. Dock ingen tävlingsinstinkt. 
Han hittade hem med scouterna tidigt, och är fortfarande kvar trots att han är en bit över 20. En väldigt fostrande och utvecklande miljö. 

Jag vill säga något om dynamiken i en klass. Min son hade svårt att passa in bland de normalstörda fotbollskillarna. Både när det gällde sporten och jargongen. De gillade att störa i skolan. Min son ville ha lugn och ro, läsa och lyssna på lektionerna. Dessa fotbollskillar hade svårt att acceptera min son för den han var och han blev inte inkluderad. Han stod upp för den han var och sina intressen och backade från gruppen. Uppfattades som mer och mer konstig.

På gymnasiet vände allt. Han hamnade i en miljö där där alla andra var som han och hade liknande intressen. Han fick vänner, gick på fester och blommade ut. Det fanns någon fotbollskille som hade ett udda bollsportsintresse och därför inte kom in i gruppen.

Med detta vill jag säga att det är viktigt att hitta sin flock, med personer av samma skrot och korn. Hamnar man i en grupp med personer som man inte klickar med är det lätt att utveckla strategier som gör en konstig och där omgivningen förstärker den upplevda konstigheten med kommentarer som "saknar social förmåga" och "autism".

Mitt råd till TS skulle vara att fundera  över dynamiken i klassen, om det är läge att hitta en annan skola. Eller hitta fler fritidsaktiviteter där han kan få uppleva att passa in. 

Precis, se till att sonen får möjlighet att hitta "sin flock". Min son passade mycket bättre på matteklubben än i en fotbollsklubb, och har turen att gå på en skola där kultur, musik och studier har hög prioritet. 

Ts- vet inte var du bor, men bor du i Stockholmstrakten kan jag tipsa om många bra aktiviteter som skulle kunna funka för din son. 

En tanke är att också kolla på kyrkans aktiviteter. Vet att det tidigare bl.a. ordnats rollspelsträffar för barn. Visserligen med vissa religiösa inslag, men inte överdrivet mycket. Min son är från tidig ålder övertygad ateist, men var både med som deltagare och senare som informell aktivitetsledare på en rollspelskurs som en kyrka ordnade. Under pandemien körde de Minecraftbyggen och rollspel i Minecraftvärldar under överinseende av en vuxen ledare. 

Knappast något man kan veta för en 9åring, behoven med stöd brukar öka med åldern.

Att förstå sig själv bättre är inte heller fel. Att kunna eliminera/minska saker som påverkar ens mående men som ingen tänkt på.

 

Jag tror inte direkt på detta med tanke på språket men.. en diagnos är inte bara negativt att få på papper

Din fråga du ställer verlar du inte få så mycket svar på, ser det ut som.

Fortsätt med scouterna i den utsträckning det går. Kanske även annan liknande fritidsaktivitet kan läggas till med tiden, som judo eller karate (värderingar av lika värde, respekt och kamratskap). Scouterna ger honom andrum och även förmågan att samarbeta och fungera i en grupp, så där kan han betrakta barngruppen som en representation av sin omvärld. Att komma till insikt med att vi alla är olika på vår jord, har olika intressen, vanor, humor mm är på så vis betryggande i längden. Både jag själv och ett av mina fem barn har inte känt oss bekväma i skolan eller i vissa sammanhang, jag känner igen din situation. Mitt barn har vi stöttat i sin unika personlighet, vilket visat sig idag varit gynnsamt då barnet går på gymnasiet med likasinnade. Fortsätt att visa att er son är ett älskat och uppskattat barn, ägna tid med honom och visa uppmuntran och intresse för honom, det gör honom till en trygg människa. Alla är inte likadana och unika personlighetsdrag måste inte slätas ut eller diagnosticeras, utan snarare stärkas med ödmjukhet. I en skola och skolklass blir alla möjljga kategorier av barn, människor, "ihopfösta" och det kan vara bra att försiktigt förklara för er son att det är så tillvaron KAN se ut - vi är en mångfald. Och vem vet, er son kanske är ett intelligentare eller mer moget barn för sin ålder, kanske ni ska slå en signal till någon på Mensa (barn med högt IQ har ofta svårt att trivas med jämnåriga), som har bra stöd för barn med högt iq. Hur som helst så är min övertygelse att om du skulle vara orolig eller bekymrad för sonen, så prata hellre med elevhälsan, en barnpsykolog, terapeut eller få samtal med en kurator på skolan, hellre än att söka stöd online där alla häver ur sig sina åsikter. Det är helt okej att ha sina egenheter när man bara är 9 år och jag tycker din son verkar som en fin kille som på ett ganska sunt sätt reflekterar, analyserar och iakttar sina skolkamrater och omgivning. Ni föräldrar gör ett bra jobb och tack och lov är det ni som får fostra er son som ni önskar. Var goda förebilder, agera som ni önskar att han ska göra, och fortsätt ert fina föräldrajobb!

Bra sagt. Vad är FL?

Man utreder människor som har lidande och behov av stöd och självklart finns det anledningar till att faktiskt också upptäcka exempelvis autism.

Jag vet inte om denna pojke har behov av en utredning, men diagnostiserad autism kan faktiskt leda till utbrändhet, eller depression som vuxen och även risken att få andra psykiska problem ökar.

Det finns inte någon medicin mot autism, men folk som fått diagnos som unga får faktiskt ett helt annat stöd och möjlighet att faktiskt slippa gå runt och undra vad som är "fel". 

Eller tänker du att människor med diabetes, som inte är i behov av läkemedelsbehandling inte heller behöver känna till sin sjukdom? Eller att människor som saknar syn, eller hörsel inte heller ska undersökas om det inte går att bota just deras funktionsnedsättning?

Det finns goda anledningar att inte stämpla diagnoser på folk, särskilt eftersom man ju kan ha fel. Däremot är anledningen att låta bli far att det inte finns medicin löjlig.

Sidan som du är inne på.

Stöd och verktyg för att få till sociala koder. Få till det sociala livet mer. Kanske också själv få förståelse för varför andra kan uppleva att man är "annorlunda". 

Även om det inte finns läkemedel mot Autism så kan det i många fall vara bra att få diagnosen på papper. 

Tråkig inställning, men barnet kan få hjälp med att förstå sig själv och föräldrarna kan få föräldrastödjande samtal för att få tips och råd om hur man skall agera i vardagen för att hjälpa barnet.