Ni som separerat med barn..

Fast nu var det inte det du sa utan att just den åldersgruppen skulle ha större risk för ohälsa, underförstått jämfört med andra grupper. Självklart kan barn må dåligt av skilsmässor, det tror jag de flesta förstår, men det verkar som att yngre barn klarar sig bättre än skolbarn.

Är du osäker så gå och prata med någon. Terapeut eller liknande. Eller som någon föreslog, gå båda två till en familjeterapeut.
Och visst är det jobbigt att säga de magiska orden. Men dess mer som är färdigt och tydligt, dess bättre är det. Viktigt för barnet att förstå hur det ska bli och vad som förhoppningsvis är fördelar. Men på barnets nivå då såklart.
När det gäller uppdelningen. Var inte slaviskt exakta och gör som alla andra. Anpassa det så som det blir bäst för er och barnen. Få inte stresspåslag för att det inte är på millimetern 50/50. Det viktiga är att det fungerar.
Sedan är det ju en fördel om båda kan bo i ungefär samma område och gärna att det är samma som innan.

Men man får skilja på barn som mår dåligt för stunden och barn som får påverkan som visar sig i form av problem främst vid vuxen ålder.

Många studier tittar bara på hur barnen påverkas kortsiktigt men missar hur det påverkar dem som vuxna. 

Ja, men problemet här är att du kommer med påståenden som du inte kan ge grund för samtidigt som du inte verkar ha läst den länk som jag skickade. Du kan inte sitta och hitta på hur en studie är gjord när du inte ens läser om den.

Har separerat från 2 olika pappor. Mina barn lever och mår bra. De är anpassningsbara och livet behöver inte vara på ett specifikt sätt för att ett barn ska må bra. Det viktigaste är att de får kärlek, blir sedda och hörda.
Visst, det är en sorg, men livet är fullt av sorger. Ge honom verktyg att kunna hantera det och tid att reagera.

Jag har läst studien. Det är denna de hänvisar till i artikeln du länkat till:

srcd.onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1467-8624.2011.01597.x

De har bara tittat 2 efter separationen. Således vet de inget om hur det påverkade det undermedvetna hos barnen senare i livet. De tittar bara på hur barnet minns händelsen (och den tidigare studien hur barnet upplevde händelsen). Man behöver tänka på att det sker saker hos barnet som det inte kan återberätta för det inte är tillräckligt utvecklat. Det missar man i denna studie.

Det finns flera andra studier som tittar på hur en separation påverkar barnen som vuxna. Och då kan man se ett samband mellan separation och anknytningsstil.

Det finns en hypotes som kallas för Bowlby?s hypotes som menar att när det blir ett avbrott mellan mammans  och barnets anknytning så stör det barnets utveckling. Och ju tidigare detta sker desto större påverkan.

 

Du vet ju dock inte hur det kommer att påverka dem senare i livet. Det finns ett samband mellan problem som vuxen och separation när man var barn.

De frågade inte bara små barn utan barn i åldrarna 4-13 år. Studien du länkar till representerar bara en del av artikelns innehåll. Om du tar en titt på deras källor som ligger till grund för artikeln så har du mycket mer läsning:

Bernet W. (2016). Child affected by parental relationship distress.

http://www.herverbinden.nl/images/pub-rap/Bernet%20et%20al.%20-%20CAPRD%20-%202016-07.pdf

Brand JE, et al. (2019). Parental divorce is not uniformly disruptive to children?s educational attainment.

https://www.pnas.org/content/116/15/7266?fbclid=IwAR0CEngQFM5QxsCEz6CW4USfYMl6mhKnDVdfDHwdVWpNOUCAIRk0aTkuR7I

Cohen GJ, et al. (2016). Helping children and families deal with divorce and separation.
http://pediatrics.aappublications.org/content/138/6/e20163020

D?Onofrio B. (2019). Parental divorce and separation and children?s mental health.
https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1002/wps.20590

Marriage and divorce. (2020).
https://www.cdc.gov/nchs/fastats/marriage-divorce.htm

McIntosh JE, et al. (2017). Young children in divorce and separation: Pilot study of a mediation?based co?parenting intervention.
https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/fcre.12291

Peterson C, et al. (2011). Infantile amnesia across the years: A 2?year follow?up of children?s earliest memories.
https://srcd.onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1111/j.1467-8624.2011.01597.x

Vill dock påpeka att ja, det finns säkert kopplingar mellan separationer och anknytningsstil, men även där borde det finns mönster utifrån ålder, plus att man måste ta hänsyn till helhetsbilden, dvs hur dåligt mår ett barn eller en ungdom av att leva i ett hem där föräldrarna har en destruktiv relation, eller som i ts fall där ena föräldern mår så fruktansvärt dåligt? Även där finns god grund för ohälsosamma anknytningsmönster. Det går alltså inte att säga att man borde hålla fast vid kärnfamiljen bara för att det KAN leda till anknytningsproblem, man måste se till helheten. Dessutom skulle jag gissa att anknytningsproblemen mellan barn och förälder, apropå ditt sista stycke, snarare gäller pappan eftersom många mindre barn har mer tid hemma hos mamman efter en separation och att det är först när barnet blir äldre som man har vv-upplägg.

Nej. Men de kommer överleva. Det finns nog inte en enda människa som inte har någon form av trauma. Tycker att det är bättre att separera än att tvinga sig kvar och hata varandra, ha vidriga bråk och iskall tystnad som gör barnen jätteledsna. 

Separation är en sak. Att överge sina barn är inte samma sak.

Hur fungerar du och pappan i vardagen? Det låter som ni inte trivs ihop öht. Då har barnet säkert märkt av det. Mycket bråk är också skadligt. Betydligt skadligare än en välhanterat skilsmässa.

Men du och pappan måste ju kunna kommunicera och samarbeta även i framtiden, så familjerådgivning är ändå bra. Det är inte bara till för att försöka lappa ihop relationen. 

Bråk är givetvis sämre men bråkar man ofta så har man nog mycket att arbeta på själv. Oftast handlar det om att man själv är känslomässigt omogen och behöver arbeta på sig själv. Då bör man nog börja med att reflektera över vad man själv gör för att bidra till bråk.

Separerar man pga bråk så har man ju egentligen inte löst grundproblemet som är ens egna brister. Dessa kommer nästan alltid att återupprepas förr eller senare i nya relationer.

Sen kan det ju även vara så att det främst är en part som inte sköter sig. Exempelvis kommer med personangrepp, passiv aggressivitet, stonewalling, drar upp gamla saker, osv. 

Givetvis ska man inte leva kvar i en dålig relation men det sägs att om man har barn så ska man försöka allt innan man separerar.

Detta för att separation har en negativ inverkan på barn. En dålig relation har det också men den kan gå att fixa. Men det krävs att båda föräldrarna förstår det och vad de behöver göra.

Oftast grundar det sig på bristande kommunikation. Att man inte delar med sig av tankar, att man inte lyssnar, att man angriper och kritiserar den andra, att det blir pajkastning, att man pratar med andra istället för sin partner, osv.

Man får ta en lista på saker man inte ska göra och sen själv försöka sluta med dessa saker. Sen får man kommunicera det man tycker är dåligt ur ett "jag perspektiv" och inte anklaga den andra. Och den andra behöver arbeta på att lyssna. En del tycker detta är fjantigt men att tycka det är faktiskt ett tecken på känslomässig omogna. Man får helt enkelt agera vuxet och göra det ändå för hela familjens skull. 

Det är en fin tanke, men parrelationer baseras på att det är fler än en inblandad. En person kan sluta agera på ett visst sätt, lyssna bättre och resonera utifrån ett jag-perspektiv i all oändlighet, men är motparten inte med på tåget kommer man ingenstans. 

Ja, jag tror att många inte tänker så tyvärr, att man ska prova "allt". Jag håller med till viss del, man ska prova detta "allt" rätt så tidigt när man märker att relationen har problem som inte verkar gå över eller lösas av de metoder paret redan har. Då kan det vara läge att ta in lite professionell samtalshjälp.

Bra tips där om hur man kan tänka efter före, så att säga. Vad är ok i relationen och inte? Även där något som många inte tänker på! Eller åtminstone att sätta gränser när oönskat beteende visar sig, hur man tilltalar varandra t ex. Väldigt kloka tankar som du listar där i de två senare styckena.

Givetvis är det så. Då blir det som att stångas med en vägg. Den personen som inte är med på tåget behöver inse att dennes beteende inte är bra. Men det kan sitta långt inne för det kan grunda sig på saker som hände i barndomen och som man aldrig bearbetat. Eller att man under sitt liv lärt sig och förstärkt strategier som inte är bra. Min sambo har en kronisk sjukdom sedan förskoleåldern. Hon har hanterat det genom att förtränga symtomen. Men det var även så hon hanterade de flesta andra problem i livet. Inte alls bra och det tar tid att lära om.

Är man bara en som anstränger sig kan det vara svårt. Professionell hjälp är bra att ha men räcker inte heller jämt. Man får sätta en tidsgräns och sen separera.