Helt slut ensamstående mamma till barn med autism
Alltså jag vet inte ens var jag ska börja..
Jag känner mig bara så trött och sliten, ledsen, ensam, som att ingen förstår.
Jag har en son som blir 4 i vår, han fick diagnos autism nivå 3 för ett år sen, vilket är den "svåraste" nivån för de som inte vet.
Misstankar fanns redan när han var ca 1 år, han var sen med det mesta, väldigt sen.
Alla sa hela tiden "det är så olika, vissa barn är sena" men jag kände hela tiden att det var något.
Diagnosen innebär att han har stora svårigheter på många områden, speciellt socialt samspel.
När han var 3 exploderade språkutvecklingen från att bara ha sagt mamma tidigare till att börja kunna säga massa ord.
Men han använder de inte direkt för att kommunicera.
Han är väldigt sensorisk av sig och fastnar lätt i att snurra på saker, titta nära, känna på saker med munnen. Det är upprepning hela hela tiden.
Det där med att stoppa allt i munnen har resulterat i att han vid ett tillfälle satte en liten kula i halsen och fick ingen luft, tack och lov så kom den upp med ryggdunk!!
Så han kräver ständig tillsyn. Han har börjat bita på sladdar så jag försöker gömma.
Tar bort allt som han kan sätta i halsen!
Han kan hela alfabetet och alla siffror på både svenska och engelska.
Han börjat lära sig på spanska, ryska och japanska så det är verkligen hans specialintresse och det är imponerande vad han lär sig när intresse finns.
Men hela hans liv handlar om bokstäver och siffror så jag hör på det hela dagarna och man blir trött i huvudet.
Han behöver fortfarande hjälp med allt som på och avklädning, blöjbyte, matas, bäras då han är på en 1.5 årings nivå motoriskt.
Han börjar bli riktigt tung att bära på nu då han är så selektiv i maten och bara äter smörgås och pannkaka, väger 25 kilo så idag har jag skadat ryggen.
Sedan ca ett år tillbaka har han börjat vakna på nätterna helt pigg som att det vore morgon och det går inte få honom att somna om på hela natten, först framåt 8 på morgonen blir han trött och detta sliter nåt fruktansvärt på mig!
Tack och lov så är detta bara i perioder men det blir säkert 2 nätter per vecka om man slår ut det per månad.
Allt kräver så mycket av mig hela tiden med sonen, försäkringskassan, barnhab, sjukvård.
Och att dessutom försöka sköta ett jobb och se till att hemmet inte förfaller, försöka vårda relationer känns omöjligt. Det finns ingen ork kvar helt enkelt.
Och det här med att aldrig få en kram eller få höra "jag älskar dig mamma", eller att bara ligga och läsa en bok tillsammans.
Det gör så ont i mitt hjärta.
Det har kommit över mig som en stor tung sorg att det inte blev som jag hade trott med att få barn, att inte kunna "umgås" med sitt barn och göra "normala" saker.
Ni som har erfarenhet förstår säkert vad jag pratar om.
Men hur gör man för att orka?
Dessutom som ensamstående utan nåt speciellt socialt nätverk.
I dagsläget har jag avlösarservice beviljat med 15 timmar per månad men det är ju som en droppe i havet när jag är såhär slut!
Ojoj det blev långt det här, ber om ursäkt.
Jag känner mig bara så trött och sliten, ledsen, ensam, som att ingen förstår.
Jag har en son som blir 4 i vår, han fick diagnos autism nivå 3 för ett år sen, vilket är den "svåraste" nivån för de som inte vet.
Misstankar fanns redan när han var ca 1 år, han var sen med det mesta, väldigt sen.
Alla sa hela tiden "det är så olika, vissa barn är sena" men jag kände hela tiden att det var något.
Diagnosen innebär att han har stora svårigheter på många områden, speciellt socialt samspel.
När han var 3 exploderade språkutvecklingen från att bara ha sagt mamma tidigare till att börja kunna säga massa ord.
Men han använder de inte direkt för att kommunicera.
Han är väldigt sensorisk av sig och fastnar lätt i att snurra på saker, titta nära, känna på saker med munnen. Det är upprepning hela hela tiden.
Det där med att stoppa allt i munnen har resulterat i att han vid ett tillfälle satte en liten kula i halsen och fick ingen luft, tack och lov så kom den upp med ryggdunk!!
Så han kräver ständig tillsyn. Han har börjat bita på sladdar så jag försöker gömma.
Tar bort allt som han kan sätta i halsen!
Han kan hela alfabetet och alla siffror på både svenska och engelska.
Han börjat lära sig på spanska, ryska och japanska så det är verkligen hans specialintresse och det är imponerande vad han lär sig när intresse finns.
Men hela hans liv handlar om bokstäver och siffror så jag hör på det hela dagarna och man blir trött i huvudet.
Han behöver fortfarande hjälp med allt som på och avklädning, blöjbyte, matas, bäras då han är på en 1.5 årings nivå motoriskt.
Han börjar bli riktigt tung att bära på nu då han är så selektiv i maten och bara äter smörgås och pannkaka, väger 25 kilo så idag har jag skadat ryggen.
Sedan ca ett år tillbaka har han börjat vakna på nätterna helt pigg som att det vore morgon och det går inte få honom att somna om på hela natten, först framåt 8 på morgonen blir han trött och detta sliter nåt fruktansvärt på mig!
Tack och lov så är detta bara i perioder men det blir säkert 2 nätter per vecka om man slår ut det per månad.
Allt kräver så mycket av mig hela tiden med sonen, försäkringskassan, barnhab, sjukvård.
Och att dessutom försöka sköta ett jobb och se till att hemmet inte förfaller, försöka vårda relationer känns omöjligt. Det finns ingen ork kvar helt enkelt.
Och det här med att aldrig få en kram eller få höra "jag älskar dig mamma", eller att bara ligga och läsa en bok tillsammans.
Det gör så ont i mitt hjärta.
Det har kommit över mig som en stor tung sorg att det inte blev som jag hade trott med att få barn, att inte kunna "umgås" med sitt barn och göra "normala" saker.
Ni som har erfarenhet förstår säkert vad jag pratar om.
Men hur gör man för att orka?
Dessutom som ensamstående utan nåt speciellt socialt nätverk.
I dagsläget har jag avlösarservice beviljat med 15 timmar per månad men det är ju som en droppe i havet när jag är såhär slut!
Ojoj det blev långt det här, ber om ursäkt.