Skulle vilja ha många svar. Själv har jag 3 barn o tycker det är gränsfall. Jag har lite dåligt samvete över att jag inte ge alla den tiden jag skulle vilja även om de är lite utspridda i åldrarna. Jag har inte fixar 4 barn. Hur känner ni?
Klarar av som i att hålla ungarna levande gör man ju. Däremot så kan du aldrig ge 4 barn lika mycket tid som du kan ge ex. 2 barn.
Min personliga åsikt och spaning är att de som skaffar fler än 2 barn oftast saknar något i sitt egna liv, ex. en vettig karriär, och vill istället leva genom sina barn. Jag och min man värderar vår tid alldeles för mycket då vi åker iväg på saker själva flera gånger per år och det skulle inte funka med fler än 2 barn.
Eller är det folk som satsar på karriären och resor som saknar ett givande och kärleksfullt familjeliv? Jobb o äventyr för att fylla ett känslomässigt tomrum.
Jag tror knappast det. Men jag tror att du behöver bli lite mer öppen och ödmjuk inför olika människors intressen och prioriteringar.
Nej, skulle inte orka fler än de två jag har. Men då är det barn med särskilda behov. När man väljer att få ett barn till måste man alltid ta i beräkningen att det kan bli ett barn som är mycket krävande. Hinner man med de barn man har plus ett med stort behov av sjukhusvård, uppmärksamhet, att man lär sig teckenspråk etc?
Har 4 döttrar. Visst det var tufft när barnen var mindre för då jobbade min man borta på veckorna.
Det har funnits mycket glädje så man har orkat.
Vi hade väl orkat om vi var tvungna. Men det hade troligen inte blivit bra, och vi hade aldrig frivilligt satt oss i den situationen. Räcker med två.
För mig handlar det också om att jag vill hinna med annat än att jobba och vara förälder. Nu när barnen börjar bli större har jag mer tid för mitt skrivande t ex. Maken har mer tid för sina hobbys och vi har mer tid för varandra.
Eller är det folk som satsar på karriären och resor som saknar ett givande och kärleksfullt familjeliv? Jobb o äventyr för att fylla ett känslomässigt tomrum.
Jag tror knappast det. Men jag tror att du behöver bli lite mer öppen och ödmjuk inför olika människors intressen och prioriteringar.
Som någon skrev, man kan ju också få extra krävande barn, med särskilda behov. Det vet man ju inte på förhand.
Vi fick inte det. Småbarnsåren var ibland tuffa, men sen har det blivit lättare och lättare. Men man hör och märker ju hur mycket föräldrar med npf-barn sliter.
Har fem barn, ja, jag orkar. 0-1 var största omställningen, 1-2 var också tufft eftersom barnen kom tätt. 2-3 var jättelätt, för de äldre två kunde då gå på toa själv, klä på och av sig själva, äta utan att hela köket smutsades ner, och lekte fint med varandra. 3-4 barn var heller ingen större omställning, snarare logistiskt i så fall, men även det kom vi in i relativt snabbt - 1,5 månader ungefär så var det som om hon alltid varit med oss. Femte barnet - samma där - logistiskt utmanande i början, men vi kom snabbt in i det nya. Nu känner vi oss väldigt nöjda. Alla våra barn var högst planerade - barn 3-5 kom till via IVF.
Läste att någon skrev att personer med många barn inte har karriärer och allt vad det var - men min upplevelse är något annat. Det finns absolut personer som skaffar barn på barn och verkar ha det som karriär, tänker på vissa i Familjen annorlunda - eller personer från vissa länder där det enda som gäller är att skaffa barn på löpande band och leva på bidrag. MEN jag skulle våga påstå att "vi" som är rätt "normala" och vill ha stora familjer ser till att skapa ett liv som är förenligt med det:
- Har välbetalda och hyfsat flexibla arbeten som gör att barnen kan försörjas på ett vettigt sätt och ha det som "alla andra har" (i form av prylar och aktiviteter utefter det specifika barnes intressen).
- Bor nog stort för att få plats med barnen.
- Kör vettiga, nog stora bilar som alla barnen får plats i och kan åka bakåtvänt så länge som möjligt.
- Genuint tycker om barn och ungdomar och VILL umgås med dem och leva familjeliv MER ÄN de vill ha egentid.
- Har ekonomi att köpa in hjälp där det behövs (vi har exempelvis städ en gång/vecka, matkasse, robotdammsugare, betald barnvakt som tar barnen någon kväll/månad när vi har date samt hämtar på förskola/skola någon dag varannan vecka vid behov).
Alla barn är dessutom olika. Vi har haft "tur" och fått barn av en lugnare modell och utan NPF eller andra funktionsnedsättningar - vilket kanske inte är helt konstigt ändå eftersom vi föräldrar är ganska lugna och utan NPF (det är väl relativt hög ärftlighet på det..?). Ser jag på exempelvis svågern och svägerskan och deras tre barn så förstår jag inte hur de orkar - de vuxna bråkar och gnabbas hela tiden med varandra (inför folk - hur låter det då när paret är själva..?) och deras tre barn är sjövilda. Ett av deras barn är mer krävande än våra fem tillsammans. Har man barn som är som deras - då förstår jag att man absolut inte orkar med fler än 1-2 barn.
Precis nybliven fler barns förälder. Det räcker, riktig chock från en till två.
Så en eloge till dig och er som klarar tre och mer.
Men shit vad trevlig du är, Gullefjun!