Gå tillbaka till min fru efter separation?

Det har ju nu gått ungefär den tiden som jag gett mig själv, men jag känner mig fortfarande ambivalent till relation med min fru. Överlag tycker jag det har funnits saker som gått framåt. Jag har märkt att min fru anstränger sig i att möta det jag önskar, samtidigt så är det väldigt svårt. 

 

Svartsjukan hos min fru har minskat men finns fortfarande kvar. Hon har inte kollat min mobil på ett par veckor men har innan dess haft en tendens att snoka igenom. Jag har inte haft kontakt med andra alls egentligen men det har hänt att gamla dejter hört av sig. Jag har då bara svarat trevligt och sagt att jag försöker med min fru igen. Men hon känner sig ändå misstänksam.

 

Häromveckan fick hon för sig att jag stuckit in till stan mitt i natten och bara lämnat allt med lampor och dator på etc. I själva verket hade jag somnat i vår sons säng när jag nattade honom och det hade hon inte märkt. Så hon trodde att jag bara stuckit. Hon ringde flera gånger och skickade sms och frågade vad fan jag höll på med och att hon inte kan se en framtid med mig i detta läge. Hon märkte på morgonen att jag somnat i sonens säng och inte alls stuckit och blev så klart skamsen och bad om ursäkt. 

 

Hon kan ofta bli väldigt arg över vad jag anser är småsaker. Förra veckan behövde jag hoppa in för att hålla i träning med min sons fotbollslag. Han provtränar egentligen med ett annat lag och jag har sagt att jag vill avveckla mitt engangemang som tränare och att jag inte vill fortsätta träna hans nuvarande lag om inte han är med. Detta har jag tagit upp med klubben och allt med. Men min fru blir sur att jag ändå ställer upp eftersom det går ut över henne anser hon. Hon hade möte på jobbet förra veckan och jag sa att jag kunde ta med alla ungarna till träningen om det är så. Men hon tyckte det var oschysst av mig mot våra andra barn om dom ska behöva hänga med och jag hade redan förstört hela hennes dag sa hon. Så hon kom och hämtade dom ändå. Hon skriver då i affekt saker som ?fuck you?, att jag är självisk, känslokall mot våra andra barn osv. 

 

Det är mycket liknande saker som det med träningen som vi hamnar i tjafs om. Idag frågade jag vem skulle ta hunden på morgonen och då hamnar vi i tjafs kring det eftersom hon anser det bestämt att jag ska ta honom på onsdagar. Mycket småsaker som detta leder till frustration.

 

Jag förstår att jag kan framstå som opålitlig och att det kan vara jobbigt för henne om jag ändrar info eller liknande. Men jag uppskattar verkligen inte att hon blir så upprörd och det känns som att om vi flyttar ihop så kommer det bara blir mer sådana saker. 

 

Jag irriterar mig mycket på saker med, små kommentarer som när jag kom med ungarna häromdagen. Vår yngsta hade jag tagit på hans fodrade regnjacks o mössa och han satt i vagnen med filt över sig. Mellan mitt och min frus hus är det kanske 30 sekunder att gå. Ändå är det första hon säger ?oj vad lite kläder du har satt på honom?. Det sades i förbifarten och säkert inget min fru la större vikt vid. Men för mig skapar det frustration för att jag återigen känner mig anklagad.

 

I dom bra stunderna så är det bra. Jag älskar att se ungarna glada, det är lättare att ta hand om dom om man är två, jag och min fru har bra sex, vi kommer överens för det mesta och jag kan uthärda även dom dåliga stunderna. Samtidigt så finns hela tiden känslan att det kanske finns något annat, att jag och min fru är för olika i personlighet och att jag inte vill tillbaka till något där jag känner mig ifrågasatt och anklagad för saker. 

 

Hur är det för er? Hur ofta tjafsar man i ett förhållande? Jag har hellre ett förhållande där det finns både positiva och negativa känslor mer än inga känslor alls. Men samtidigt så tänker jag ibland att jag vill ha det förhållande som vi har nu när det är bra fast att vi bara är föräldrar och att vi inte har en kärlekshistoria. Känns som det skulle vara lättare. Samtidigt vad är det jag vill ha? Skulle gräset vara grönare liksom?

Hon framstår bitvis som ett psykfall i mina ögon.

Tror ni tyvärr förvirrar barnen med detta. Inte OK att vela som du gör.

Tycker inte heller det låter som nån framtid för er. Ni har nog försökt, då räcker det. Tro på att det finns ett bättre liv. Detdär dränerar ju en på energi. Den mening jag genast reagerade på var i första stycket..."hon anstränger sig i att möta mig"...??? DÅ blir det fel, man skall inte behöva anstränga sig, det ska vara äkta. Annars håller det inte. På din fråga hur ofta man tjafsar vill jag säga, det behövs inte ens tjafs, det känns i luften utan tjafs. O barnen känner det. Att ni har sex behöver vi inte gå in på ens, det förstår jag öht inte, i ert läge.

Hallå Dearest,
Tack för att du delar med dej och uppdaterar oss. Jag håller inte med övriga respondenter. Jag tror det finns en framtid för dej och din fru. Ni har en kärlekshistoria oavsett om du tycker det är lätt eller inte. Ni har bra sex och där blir jag lite avundsjuk. Min mans och mitt sex fungerar men är det bra? Nej, men nu skulle jag prata om er. Det är ansträngande med ett förhållande. Det kommer du inte ifrån. Men sen är det väl inte så kul att va själv heller. Inte så enkelt det heller egentligen. Så fort du har med människor att göra måste du ibland ta kritik. Inte så kul kanske men utvecklande. Jag tänker lite som din fru att du får släppa att va tränare i ett lag ditt barn inte ens spelar i. Men du vill kanske inte kännas vid lagets missnöje? Lättare att bara tacka ja. Men då blir frun ledsen och arg. Du behöver prioritera familj och jobb, i det här fallet fruns jobb? För det var ett jobbmöte hon hade inplanerat? Sen behöver hunden också tas om hand. Uppdelningen bör vara tydlig även där. 

Sen ledsamt med hennes vredesutbrott när du är helt oskyldig, som när du somnade i sonens säng och hon trodde du dragit. Men hon bad om ursäkt och den behöver du nog acceptera. 

Tjafs förekommer i alla förhållanden. Jag blev rasande på min man igår. Han bad om ursäkt. Det är bra idag. Luften behöver rensas ibland. Man behöver sätta gränser. Personligen förstår jag inte att du ger frun möjligheten att snoka i din mobil. Där behöver du sätta en gräns, tänker jag.

Jag tycker du besvarar din egen fråga. Nej, gräset är inte grönare när du trots allt landar på plus i vad er relation ger dej. Du vill komma undan kritik säger du. Men du kommer garanterat bli kritiserad om du lämnar någon du älskar. Jag läser in att du trots allt älskar henne. Inte sant?

Ni dansar fortfarande er destruktiva dans utan viljan att ta er därifrån.  

Ni vill inte vara där ni är någon av er men samtidigt är Ni inte varken intresserad eller villig att göra vad som krävs av er för att bryta mönstret. Alla försök är fortfarande inom ramen för det destruktiva ni har försökt med i flera år. 

Ni kommer inte vidare om ni inte är villig att ta konsekvenserna av er dans.  Där är ni uppenbarligen inte.  

Gå inte tillbaka.
Åtminstone inte i det läge som nu råder. 
Om dina beskrivningar stämmer så är det enligt min erfarenhet troligen dömt att misslyckas. Igen.

Jag har haft tre olika långa förhållanden i mitt liv, ett äktenskap och två samboförhållanden under äktenskapslika förhållanden.
Jag har upplevt såväl relationer, med så småningom de klassiska problemen, med separationer, och alla problem som följer av att bryta upp familj med barn, och att försöka gå tillbaka men misslyckats, och också gå tillbaka med lyckat resultat.
Inget av allt detta har varit fel, utan det blev rätt till slut.

Allt är individuellt och vi är alla individer. Det finns inget generellt rätt eller fel och framförallt finns ingen quick fix. 

Gemensamma nämnare är att det alltid har varit kvinnorna som varit drivande till separationerna och att alla tre senare har ångrat sig. Dessa gemensamma nämnare verkar vara mycket vanliga och det normala, även bland de allra flesta jag känner.

I ditt fall borde det vara hon som skriver i ett forum, hon som kommit till insikter och ställer massor av frågor, hon som ångrar sig, lägger sig platt, har en stark önskan och superstark drivkraft att villkorslöst försöka få er relation att fungera på nytt.
Det borde vara hon som berättar för dig och beskriver alla sina nya insikter om alla hennes egna personliga problem, vad som varit orsakerna hos henne för att hon har försatt er i denna situationen och hon borde berätta vilken plan hon har för att komma tillrätta med allt detta och framförallt då med alla hennes egna personliga problem.
Det skulle krävas en konkret plan från henne som innehåller massor av konstruktiva förslag och massor av löften.
Hennes egna villkorslösa löften till dig.

Sedan, i nästa steg, efter att hon klart och tydligt lagt sin grund för allt detta, så skulle det självfallet krävas en hel del motsvarande saker från dig, för att ni tillsammans skulle kunna börja bygga en ömsesidig grund för er gemensamma kärleks-relation.

Men jag anser att den enda möjliga vägen för er att gå tillbaka skulle kräva att hon inser sitt ansvar och att hon har den starka drivkraften att starta processen. Och att hon har en egen personlig stor insikt om att hon har ett eget ansvar för det första stora steget,
innan hon börjar ställa något som helst krav på dig.

Sedan, i nästa steg, när hon mycket tydligt har visat att verkligen tänker ta ansvar för att bygga en grund för er att bygga vidare på, kommer det självfallet krävas mycket av dig, och av er tillsammans.
Men i första steget måste hon bevisa att hon vill ta sitt ansvar för att se till att det finns en grund för detta!

I dina beskrivningar är det otroligt stort fokus på henne.
Var är DU i allt detta?
Det var hon som valde att separera.
Det verkar vara hon som har problem, åtminstone till 80%.

I det läge ni nu befinner er så är mitt intryck att hon framförallt drivs av att hindra dig från att vara med någon annan och kanske att hon är rädd att gå miste om dig.
Det kan vara en stark underliggande drivkraft, någon typ av ursprunglig nedärvd kvinnlig kraft och strävan, som är mer eller mindre omedveten, denna drivkraft att hindra någon annan.
Men denna kvinnliga underliggande ursprungliga drivkraften ska absolut inte misstolkas för, sammanblandas med, äkta, djup, villkorslös kärlek.

Men oavsett vilka krafter som i verkligheten driver henne så måste det väl vara tydligt också för dig att hon med allra största sannolikhet inte drivs av sin starka villkorslösa kärlek till dig?

Sett ur ditt eget perspektiv borde du helt vända ditt fokus i den här situationen. Vad vill du själv med ditt liv?
Vilken människa vill du vara och hur vill du att ditt liv ska se ut och fungera, nu och i framtiden?

Är ditt stora mål i livet att styras av en annan människas nycker, humör, önskemål och de krav hon ställer på dig?

Eller anser du att du som person har både en vilja, skyldighet och en rättighet att fatta dina egna beslut, göra dina egna val, och sätta upp dina egna mål i livet? Att du själv har rätt till ditt eget liv, att du har ett eget människovärde. Anser du att du  har du rätt att ha egna drömmar och mål?
Eller handlar hela din person, du som människa, enbart om henne och din relation till henne?

Efter att du djupt inom dig själv har fått svar på dessa och liknande frågor, alltså helt individuellt bara för din egen skull (utan påverkan eller ens tanke på henne) har skaffat dig själv insikter om allt detta,
på allvar verkligt djupa insikter,
först då, alltså ganska långt fram i din egen individuella process, är det dags att ens börja fundera på var du vill att hon ska komma in i detta, hur vill du att dina egna val och beslut i livet ska styra hur din relation till henne ska se ut?
T ex ska din relation till henne enbart som var i form av mor till era barn eller eventuellt en kärleks-relation tillsammans med henne?
Vad är dina egna val och dina egna beslut?

Om du inte gör dina egna val och inte fattar dina egna beslut, utan du låter henne styra över detta, så kommer du inte att känna dig som en hel och bra människa, du kommer inte kunna bli vare sig den bästa kärleks-partnern eller en bra pappa till dina barn.

TS, jag har fullt förståelse för ert uppvaknade sexliv.
Jag känner igen det och har liknande erfarenheter från alla mina tidigare relationer.

Sexdriften och lusten är stark. Kanske särskilt när den är nyvaknad och återuppväckt. Sex är underbart och fantastiskt och också närheten är en stark upplevelse när den kanske hade "dött ut" lite under äktenskapet.
Sex, och närhet, är grundläggande mänskliga behov. Och underbart.

Även om det kanske skulle vara klokare i vissa situationer att avhålla sig så förstår jag, har själv upplevt det, att man gör allt annat än avhåller sig.
Detta tycker jag är fullt förståeligt och det är något man bara får hantera så bra det går, för det är både omänskligt och nästan omöjligt att bara välja vara klok och avhålla sig.
Den sexuella drivkraften och njutningen är allt annat än intelligent, det är bara att tugga i sig.

Jag har bl a en gång för 20 år sedan upplevt stark drivkraft att återerövra "min" kvinna (hon som är mor till våra barn). Jag lyckades. Så till den grad att hon ångrade sig och ville gå tillbaka, trots att skilsmässan var klar och prövotiden gått ut. Men jag insåg att jag mest ville återerövra och visa henne vad hon hade gått miste om. Och visa för mig själv, värde, förmåga och en massa annat... Hon ville hindra någon annan från att få "hennes man", med detta underbara sex, och hon hade insett att gräset inte var grönare...

Hon blev återigen förälskad i mig, men mest då så där blixtförälskad som många kvinnor ofta blir vid upprepat bra sex.

Men det handlade inte om ömsesidig djup och äkta kärlek. Detta insåg jag i kvalificerad terapi så jag valde att avsluta (och tyvärr sårade jag henne djupt).
Hon finns i mitt liv, finns i utkanten av min nuvarande relation, som mor till våra barn. Vid vissa tidigare tillfällen har hon funnits som typ KK.
Hon ångrar sig fortfarande djupt och hon har tyvärr aldrig mer lyckats få till en hållbar relation, vilket jag skulle önska och verkligen unna henne.

Mina separationer, mina exempel och erfarenheter, har så småningom visat sig bli rätt.

Att försöka gå tillbaka men misslyckas var också rätt att det inte gick i det fallet. En av orsakerna var att hennes drivkrafter mest var att hon ville hindra mig från att vara med någon annan och hon lyckades nog tack vare att jag vid tillfället tillät mig själv känna mig rädd att bli ensam.

Att gå tillbaka med lyckat resultat, min nuvarande relation, har också visat sig vara rätt.
Kanske har detta lyckats mest tack vare att vi båda är mogna och livserfarna individer med numera mycket stor insikt, erfarenhet, tolerans, förståelse för oss själva på ett individuellt plan och både ökad förståelse och kunskap om mänskliga relationer och om kärleksrelationer.
Det var hon (som vanligt) som tog initiativet till separationen den gången. Men i det här fallet kom hon verkligen till insikt och hon tog initiativ till att lägga en mycket stark grund som så småningom ledde till att vi kunde gå tillbaka.

Jag har tidigare i livet trott, då varit helt säker på, att jag varit kär och älskat mina partners.
Men nu först nu, i mycket mogen ålder, vet jag vad djup äkta kärlek är och vad det innebär.

I min nuvarande relation, som krisade som vanligt i de flesta relationer efter 6-7 år.., lyckades vi hitta tillbaka. Och det fungerar utmärkt, helt fantastiskt på alla plan, och har gjort det nu i snart 10 år. 

Tack för ditt engagemang! Har läst alla dina svar och det kändes relaterbart. 

Jag kan ju också tycka att det är hon som ska visa för mig att hon ångrar sig och det har hon delvis gjort. Hon har sagt att hon ångrar separationen samtidigt som hon inte vill känna så, för hon vill tänka att det kommer något positivt utav det om vi hittar tillbaka och kan förändra saker till det bättre. Hon har gått i lite terapi och visar ansträngning att försöka jobba med sig själv. Samtidigt är det hon som faktiskt var den som bröt relationen från början och det har liksom förändrat så mycket. Jag tänkte aldrig innan det att jag skulle vilja ha något annat, jag var ok med saker även om det inte alltid var toppen. Tänkte att det är som livet generellt och att allt går upp och ner liksom. Men hon ville inte försöka mer. Efter det så har jag ju känt att jag kanske kan få något annat och mer börjat undra om just våran relation är den rätta. Medan hon säger att hon inte kan hitta någon som hon känner samma sak för. 

Det fanns nog en revanschlusta hos mig i början efter separationen som du beskriver med. Visa henne att jag duger, att jag är eftertraktad och att hon går miste om något. Jag har också tänkt ifall hennes drivkraft varit att hon vill ha mig för att ingen annan ska få ha mig, utifrån hur hon agerat i en del situationen, och hur hon agerat utifrån sin svartsjuka. Samtidigt så älskar vi genuint varandra. Jag tycker min fru är vacker och att hon bara blir vackrare ju äldre hon blir. Det klär henne att åldras. Vi delar så mycket historia ihop och vi kommer överens för det mesta. Sexet är som sagt toppen och vi har legat mer detta år efter separationen än vad vi gjorde dom sista två åren innan. Men jag kan känna att det saknas något och att våra olika personligheter och att frustrationen som det medför är dränerande.

Jag kan också gå runt och fantiserar kring att bli förälskad igen och den tjejen jag träffade i höstas finns fortfarande i mina tankar många gånger. Samtidigt så är jag nog mer kär i tanken på att bli kär mer än något annat och jag vet att det finns saker med alla som är negativa och att varje relation kräver jobb. 

Jag vill tänka att som du säger att det oavsett blir rätt. Klarar vi det så toppen och gör vi inte det så har vi iallafall testat och då slipper jag leva med tanken på vad som hade hänt. Jag älskar ju känslan av att vara en familj, det är så fint att ungarna är glada, att vi kan hjälpas åt, att få komma hem till min fru efter jobbet och mötas av att ungarna kommer ropandes 'HEJ PAPPA'. Inte missa halva deras uppväxt. Det är en stark drivkraft hos mig just det att få vara en familj och en helhet på något sätt. Men jag vet inte. Barnen har inte verkat så påverkade av separationen som jag trodde innan det skedd. Det värsta senario här som jag kan tänka mig nu är att jag och min fru flyttar ihop igen men sen måste gå igenom ännu en separation. 

När visste du att du inte ville tillbaka till dina barns mamma? Vad fick dig till den insikten?

Ja, jag känner igen mig i det. Ju mer vardag saker blir desto mer känns relationen som den var innan separationen. Men hur ska vi göra? Vilka konsekvenser syftar du på?

Tack för ditt svar! Jag vill ju också se en framtid med min fru. Men jag vill framförallt känna mig lycklig och där vet jag inte vilken väg som i slutändan blir bäst. Som att någon här kan ge mig svaret, men ändå. 

Jag är fine med kritik. Det är en sak jag faktiskt uppskattar med min fru, just att hennes sätt att tänka får mig att reflektera och utvecklas. Jag tycker det är jobbigt att känna mig anklagad och i min personlighet ligger det att jag är undvikande och lätt kan bli defensiv. Men min fru har oftast vettiga anledningar och förklaringar till varför hon känner på sitt sätt. Det är bara det att vi ofta ser på saker på olika sätt.

Med träningen exempelvis så ja, det handlar för min fru helt om att den information jag ger är opålitlig när jag tidigare sagt att jag ska avveckla mitt engagemang men sen ändå hoppar in och täcker träningar när ingen annan förälder ställer upp. Att hon då känner sig tvingad att planera om i sin dag för annars så måste dom andra två barnen hänga med på träningen och stå och frysa. Hon tycker då att jag är självisk som utsätter dom för det. För mig så är det så klart att jag känner ett ansvar för laget ändå, det finns ingen annan förälder som ställer upp och jag har tränat det laget i ett par år nu och vill inte bara överge killarna innan en lösning är på plats. Min son är inte heller helt hundra på att han vill byta lag, så för hans skull så vill jag att han kan kunna komma tillbaka ifall han bestämmer sig för det, och att jag då finns där som tränare. Helst önskar jag dock få slippa ansvaret att vara tränare då jag inte riktigt orkar och jag önskar att det snart finns en lösning på plats.  

Incidenten där hon trodde jag stuckit iväg mitt i natten kan jag absolut förlåta henne för. Jag tyckte det var väldigt förvirrat men också lite gulligt. Jag vaknade av att hon stod framåtlutad över mig i sonens säng kl 04 på morgonen och fräste 'VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER? DU HAR VARIT BORTA I FLERA TIMMAR!'. Jag blev ju skiträdd först, tänkte jag gått i sömnen eller något. När hon insåg sitt misstag så blev hon väldigt skamsen, bad om ursäkt och sa att hon var rädd att hon förstört saker nu. Jag tyckte som sagt det var knäppt men också gulligt, (hon har någon gång tidigare väckt barnen mitt i natten kl 02 och gjort dom iordning för skolan för hon trodde det var morgon innan hon insett sitt misstag), så det är lugnt. Men det visar också på en bristande tillit som jag hoppas vi kan komma bort ifrån.

Jag tillåter inte att hon läser min mobil. Men vår yngsta har den ofta i samband med sovdags när han dricker välling och kollar på klipp. Sen har hon då i smyg läst igenom när han somnat utan att jag märkt. Jag har upptäckt det efteråt då vissa meddelanden som varit olästa innan istället stått som lästa och jag har då konfronterat henne. Nu var det någon vecka sedan hon gjorde det sist och hon känner att hon inte känner samma svartsjuka längre och att hon förstår att det är en gräns för mig som hon inte ska passera.

Där har du det - bättre svar kan du inte få än han nästan 60 med livserfarenhet++++. Är bara 50+ men det var så perfect skrivet.

Framförallt syftar jag på det faktum att ni aldrig har separerat. Du har bytt adress. Men i övrigt är egentligen ingenting förändrat. Allt är som vanligt. 
Där måste ni börja. 
Självinsikt. Självrannsakan.  Sluta med alla tusen ursäkter. 

Du säger att du vill se en framtid med din fru, att du vill leva med dina barns mor. Ja, gör det då! Vad hindrar dej? Som någon annan också nämnt så går det här med sex i vågor :) Efter ett tag är det lätt att tända till på någon annan. Jag med. Jag ville separera. Sen hade vi den här bra dialogen, där vi istället startade upp ett öppet förhållande. Försiktigt. Kanske ändå även något för dej och din fru längre fram, när ni har förtroendet er emellan och vill hitta på något kul :) För mej var det en dealbreaker. Det är han och jag nu och för evigt som det känns. Annars går det förstås att byta partner efter några år när glöden nästan slocknat och dött. Men har du som jag en fin person vid din sida, som vill dej väl och älskar dej, så känns det trist och omänskligt att liksom bara skita i en sådan person. Och för dej har inte ens glöden falnat. Elden brinner lite starkare än på länge... Är det då inte så att du mest av allt är rädd att fullt ut gå tillbaka till frun med risk för att hon lämnar dej igen? Men du, det krävs grymt mod och passion att göra vad hon gjort. Att ångra sej och förklara för alla att hon hade fel. Låt det bli något bra av det här. Känner hon att du älskar henne utan hämndbegär, så tror jag inte hon lämnar dej.

När jag insåg att risken var stor att vi skulle hamna i samma hjulspår igen.
Jag kände mig inte tillräckligt övertygad att hon hade skaffat sig själv tillräcklig insikt om sina egna personliga problem och att hon inte personligen och djupt inom sig själv var tillräckligt motiverad. Jag bedömde risken stor för att hon snart skulle börja känna sig missnöjd igen. Missnöjd med livet, missnöjd med mig, och framförallt missnöjd med sig själv, och därmed risk att vi skulle falla tillbaka i samma problematik igen.
Det som väckte dessa insikter hos mig kan nog ha varit att hon inom sig själv, icke uttalat, kanske inte ens medvetet, verkade ställa upp vissa förutsättningar och krav för vårt fortsatta liv och krav och önskemål på hur jag skulle vara som person.
Hon hade alltså inte kommit fram till att hon hade ett eget ansvar och hade inte skapat en egen drivkraft att sträva mot att vår grund, vår nya start, skulle bygga på villkorslös kärlek.

Jag kom till insikt delvis med stöd av enskild och mycket bra terapi.
I kombination med att jag övervann min rädsla för att bli ensam, övervann rädslan för att förlora familjelivet och rädslan för att förlora den nära kontakten med mina barn (det visade sig sedan att min egen kontakt med barnen blev mera nära och djupare). Och det hjälpte min självkänsla att jag fick uppleva att jag var betraktad som en bra och faktiskt attraktiv man i andras ögon, fick känna att jag som man hade "ett värde på marknaden".
Jag kom mer till insikt om att det inte var för sent, att det finns massor att uppleva i resten av livet.
Och den känslan har jag alltjämt vid 60, att jag kommer ha roligt, vara lycklig och uppleva massor under resten av livet.

Oj jag kan verkligen känna igen mig i mycket av det du skriver. Min fru säger att hon kommit till insikter och hon går i terapi. Men hennes missnöje och sätt att i förväg associera mig med negativa saker finns kvar. Det är som att jag måste bevisa mig värdig av hennes kärlek många gånger. Hon känner exakt samma sak när jag påpekar detta. Att hennes personlighet och missnöje inte accepteras och att hon måste bevisa för mig att hon är härlig och positiv. Men det är inte så jag ser det. Jag känner att jag alltid accepterat henne och det var inte jag som ville separera.

Innan det kunde jag inte tänka mig något annat alternativ än min fru. Men efter separationen har jag ju också fått känna att det finns andra som tycker jag är attraktiv och min rädsla över att bli ensam försvann med den bekräftelsen. Samtidigt är det svårare att hitta kärlek än sex. 

Jag tror att ny kärlek ofta hindras av ens egna gamla känslor, att man känner känslor av förlust och av att man har misslyckats och gjort dåligt ifrån sig när det man trodde var livslång kärlek visade sig haverera. Man bär på känslor av misslyckande.

Under tiden som kvinnan mentalt förbereder sig på att avsluta relationen (förbereder sig medvetet eller undermedvetet...), under tiden som hon blir alltmer missnöjd, får varje man oftast ta emot massor av kritik, kritik som ges och visas på väldigt många olika sätt och ofta outtalat.
Detta kan vara mycket nedbrytande, kan ge dålig självkänsla, och blir sedan till ett självklart hinder inför att öppna sig för ny äkta kärlek.

Dels tror jag att ny kärlek hindras till dess man på riktigt lämnat det gamla bakom sig, accepterat att det tillhör en tidigare fas i livet, har fått insikt att jag är bra, jag duger och livet kommer med massor av chanser och erbjudanden till mig, nu och  i framtiden,
dels och dessutom måste man komma över sin rädsla att bli sårad igen.
Först då tror jag att man på riktigt kan öppna sitt hjärta och på nytt bli kär igen.

Under tiden kan hända att man av många olika orsaker har tillfälliga förbindelser, eller kanske inleder en ny relation som senare visar sig bli kort. Kanske att man övar sig och övar sitt sinne, och man söker bekräftelse för att få veta att man duger, men man kanske ännu inte är riktigt redo för en ny djup och äkta kärlek.

För att en ny kvinna ska bli kär i en så krävs självfallet att man själv är en person som älskar sig själv, trots misslyckandet i den tidigare fasen i livet.., att man på nytt har lyckats skaffa sig själv förmåga vara helt öppen för hennes kärlek, och att man vågar visa sin kärlek för henne.
Kärlek börjar med förälskelse.
För att få en ny kvinna att bli förälskad i en så behövs det ofta mycket och bra sex, som upprepas.
Och ur en lyckad förälskelse-fas så kan det ofta i nästa steg utvecklas djup och äkta kärlek.

Samhället och sent skapade normer, och kanske många kvinnor (?), har ibland ett starkt behov av att tona ned betydelsen av bra sex.
Men om vi ska vara ärliga och om vi bara tar ett litet kort steg tillbaka i evolutionen, till tiden innan samhället och vissa människor lyckats skapa religiösa hinder och påhittade normer, så var sexet det helt avgörande i relationen mellan man och kvinna.

När jag som man i relationen med en kvinna lyckas få hennes sinne att glömma eller bortse från alla begränsande normer och religiösa hinder etc, så skapas en grund för bra sex och då leder det nästan alltid, eller alltid, till heta känslor och förälskelse hos kvinnan.
Och förälskelse krävs om det ska kunna finnas en förutsättning för att kärlek ska komma i nästa steg.
Utan förälskelse-fas finns knappast någon grund för att äkta kärlek ska kunna uppstå.
Men självfallet leder inte alla förälskelser till äkta kärlek.
Vilket de flesta av oss fått erfara, t ex att enbart förälskelse räcker inte som grund för att inleda en varaktig kärleksrelation. Men då får man ju glädja sig åt det positiva och det fantastiska som förälskelse innebär och när en förälskelse rinner ut i sanden så får man vara öppen för nya förälskelser, som i sin tur kanske kan vara rätt möjlighet för äkta kärlek.