Gå tillbaka till min fru efter separation?

Har du ADHD? Du har säkert nämnt det ovan, hittade just nu ingen information om det. Men det finns ju hjälp att få om du har det. Medicin, hjälpmedel i vardagen.

Gå i terapi.Mindler har väl något billigare på nätet, en session för 100 kr med högkostnadskort

Gå i parterapi.

Släkilj er inte men bo isär ett tag tid så att ni får ordning på relationen.

Jag tycker faktiskt det var väldigt dåligt att inte på eget initiativ (=kärlek, uppskattning, välvilja) göra lite extra för henne när hon jobbat hårt för att du ska kunna åka på en nöjesresa. Hade orken din inte räckt till öht, du var helt slut och verkligen inte orkade något mer, så hade jag inte sagt detta. Men nej, skälet du faktiskt anger är att du inte anser att det är din uppgift. Därför gjorde du inte detta för henne. Ett sånt beteende/inställning får en att undra om du älskar och bryr dig så mycket.

Med det sagt så tycker jag att hennes sätt att diskutera och älta det är under all kritik. Själv hade jag nog inte sagt så mycket alls, dina handlingar där talade för sig självt och jag hade nog inte haft så mycket lust kvar att försöka mer.

Ja precis. Jag växte upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som stundtals kunde bli våldsam och där dom bråkade mycket. Min mamma är en stjärna på att spela offer och ge dåligt samvete medan min pappa mer drog sig undan. Jag blev en mästare på att trycka undan mina egna känslor och istället göra allt jag kunde för att dom skulle vara glada och inte bråka. Jag kunde känna i luften när det var bråk på gång, det var som ett åskoväder som kom in. 

Jag har alltid varit den som velat ställa upp för andra och där jag vill att alla ska tycka om mig. En riktig peoples pleaser på det sättet förutom när det kommer till auktoriteter som fotbollstränare eller chefer, då har jag istället haft en tendens att säga ifrån. 

Jag förstår att det måste vara jobbigt för dig med din skilsmässa. Oavsett vad man gör blir det ju både rätt och fel. Men man vill ju inte såra någon man älskar. Modigt av dig ändå och det känns ju som att du landat i ett definitivt svar vilket förhoppningsvis gör det lättare med det som utgångspunkt. 

Hej! Vad fint att du landat i ett sådant beslut. Var det något speciellt som fick dig att vilja stanna? Hade du hunnit berätta för din man om tankarna på att lämna? Känner du dig pepp på en framtid ihop? 

Det svåra med kärlek och relationer är att massa olika känslor kan vara sanna samtidigt, känner jag. Jag älskar min fru samtidigt som jag ibland bara vill vara själv. Har ändå landat i känslan att ge mig hän relationen med min fru, för jag tänker att man tillslut bara måste bestämma sig. Jag ser det valet som mer positivt än alternativen. Sen kan så klart saker och situationer förändras och jag vill inte att varken jag eller min fru ska behöva bita ihop bara för relationens skull. 

Det har annars varit bra mellan oss senaste tiden men vi har inte setts så mycket. Min fru har varit bortrest och varit på kvinnoläger där dom sysslat med meditation och energier och sådant. Det är en grej hon börjat med efter separationen. Hon uppelever det som väldigt positivt och det är ju så klart något som jag då blir glad av för hennes skull, även om det kanske inte är något jag skulle känna mig bekväm med. Hon har fått insikt i hur mycket hon älskar mig och barnen genom det säger hon och det är ju fint. 

Hej.

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).

Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta. 

Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka. 

Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma. 

Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger. 

Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer. 

Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med. 

Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.   

Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen. 

Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru. 

Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru? 

Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

En uppdatering så här ett drygt år senare. Nu fyller jag 40 år om några dagar. Känns som att det var nyss jag startade denna tråden samtidigt som det också känns som en livstid sedan.

Jag och min fru har fortsatt att hålla ihop och sedan snart tre månader så bor vi också ihop. Jsg hyr ut min lägenhet i andra hand under 2025 så vi får chans att känna efter. Hittills så känns saker faktiskt väldigt bra, känns som att vi har kommit förbi mycket av det som skapade frustration innan och att vi har en annan acceptans för varandra. Självklart kan vi falla tillbaka ibland och det är inte alltid enkelt, men som det känns nu så är det absolut värt att kämpa för. Jag tycker mycket om att få mer tid ihop med barnen och vår ekonomiska situation har förbättrats väldigt mycket. Attraktionen mellan mig och min fru finns kvar även om jag kanske skulle önska ännu mer sex och att vi gör saker ihop på tu man hand. Men överlag så känns allt bra. Svartsjukan hos min fru har lagt sig och hon kollar inte längre igenom min mobil osv. 

Så till alla som känt igen sig och upplever en liknande situation så vill jag säga att det ibland absolut kan vara värt att hålla ut uch kämpa på. Iallafall i vårat fall så blir relationen vad man gör den till och jag är glad att vi fortsätter kämpa.