Hur hantera självmordshot?

Grejen är att då tappar jag mamma med. För hon måste ta parti (hon kommer bli tvungen till det) och då blir det syrrans parti. Jag förstår det, jag är ju den mer stabile (Inte jämfört med en normal person, utan bara relativt). Var även så när vi växte upp trots att jag är yngst...fan pappa var bra på att hålla ihop, medla, kompromissa och göra alla lugna. Det gick aldrig så här långt när han levde. 

Men ja kanske. Jag har ju brutit med dem tidigare en period. Fast väldigt annorlunda då.

Men jag funderar på om det inte vore bäst så. Tex. om jag vart där, syrran får en dålig period där hon kanske skär sig för att hon kanske triggats av mitt utseende så blir det jobbigt även för mamma. Så det hade kanske vart bäst att inte ha kontakt alls. Jag förstör mer än jag hjälper.


Tack, ja, jag håller med. Nu var det min fästmans röst igen även på ditt inlägg:) Det är logiskt och rätt. Men jag har svårt med känslan av det, det känns som det hamnar på mitt ansvar. Jag vill väldigt gärna att både mamma och syrran är med när jag gifter mig (nästa år) men med tanke på hur hon reagerade över att vi förlovade oss (blev suicidal) så är jag rädd för att det skall bli totalt kaos några dagar före. Jag vågar inte heller vädra det och säga snälla du kan väl sköta dig det är som en slags utmaning att spåra ur är jag rädd för. 

 

Jag tycker att du ska vända dig till "hennes mottagning" genom att gå via 1177. Din egen tid med psykolog ska ju handla om dig och psykologen kan ju egentligen inte råda dig om hur du ska göra som anhörig, utan har ju först och främst ansvar för din vård.

Din psykolog kanske bedömer att det är viktigt att du får tid till din egen vård, och att det vore olämpligt att just råda dig som jag nu gör. 

Jag tänker också att det definitivt är så att man faktiskt inte vill och orkar ta tag i att meddela vården om någons mående. Speciellt eftersom man oftast faktiskt inte får någon återkoppling. MEN för min egna del så tycker jag att den minskade stressen i att veta att man faktiskt iallafall gjort något. 

Att hålla på och själv "vara olycklig" för någon annan är orimligt.

Har samtalsterapin med min psykiatriker, inte psykolog. Ok det är kanske oviktigt.

Ja det känns orimligt, är jag lycklig och berättar det triggar jag henne vad det verkar. Jag är rätt lycklig numera, det var nog lättare för oss att funka ihop när jag var miserabel själv.

Men där känns även mamma på samma sätt. Hon och syrran (egentligen vet jag inte vem för syrran skickar ibland sådant från mammas telefon) har en idé om att min fästman är alldeles för bra för mig och att jag förstör hans liv (Ungefär som jag får ibland härifrån) att jag snärjt honom med sex, snärjt honom med mitt utseende,  stackars man, han älskar mig för mycket så han ser inte hur hemsk jag är egentligen osv. Ibland kanske det är fyllesms men hon var liksom aldrig sådan när pappa levde. Jag upplevde aldrig att hon var elak då.     

Stackars tjej. 

Det man iallafall borde sluta me är att påpeka att hon gör det för att få uppmärksamhet. Jäkla trams. Hur kan man tro att nån vill skada sig själv med flit. 

Och jo jag har erfarenhet av psykisk ohälsa själv. Inte EIPS. De trodde iofs att jag hade det också. Men jag hade fårt det utlöst av halsfluss 2007. Så ja, 17 års erfarenhet då. 

Videigt att säga sånt. Jag hoppas iallafall inte du säger det till henne. Utan bara sitter här och snackar skit. 

Ge henne en kram. 

Tänk att du tar en paus, inte att du bryter kontakten.

Gör ingen grej av det men blockera din syster på mobilen / sociala medier. 
Skriv inte till din mamma. Om din mamma kontaktar dig kan du säga typ "Jag märker att det är så jobbigt för lisa att träffa mig / ha kontakt. Det verkar som hon blir sämre av det. Det är för hennes skull"

Dra dig bara undan. Ligg lågt. Ge dig inte in i konflikt.

Jag instämmer med övriga om att du bör bryta kontakten med systern och mamman. Inte för deras skull, inte för att du orsakar dem lidande, utan för ditt eget måendes skull. Du har inte ansvar för deras mående och du bär ingen skuld för att de mår dåligt. Din syster verkar vara en fullkomligt omöjlig person att ha i sin närhet. Vad man än gör blir man skuldbelagd och hotad med självskada eller självmord. Det är inte hennes fel att hon har en personlighetsstörning, men hon har fortfarande ansvar för sitt beteende gentemot andra. Jag gissar att hon har mycket låg självinsikt och därför inte riktigt kan tillgodogöra sig behandlingen från psykiatrin. Att din mamma är helt medberoende är ju olyckligt, men ingenting som ska behöva drabba dig. Med tanke på att du själv har samma diagnos som din syster, så är du också extra sårbar och behöver tänka ännu mer på vad du utsätter dig för. Jag tycker du ska ägna ditt liv åt det som får dig att må bra, som exempelvis din fästman, och ta bort sådant som får dig att må dåligt.

Det här är ju hemskt jobbigt för dig, Borderlina. Jag tror att hon undermedvetet känner någon oerhörd press på sig själv för att ha en partner och gifta sig (hon är avundsjuk till 110% på dig av den anledningen). Samtidigt är hon inte menad för ett förhållande, aldrig i livet att hon är. Det är väldigt vanligt med människor som borde förbli singlar! Jag är inte heller menad för förhållanden! (Av andra orsaker dock)

Att klippa kontakten är ingen dålig idé. Men ännu bättre är att du säger till henne att hon med största sannolikhet kommer må bättre i livet som evig singel, denna info måste in på ett sätt eller annat. Försök linda in det med lämpliga ord och fraser så räddar du livet på henne. Hon måste hitta sina 100 sätt för att må bra som singel. (Varför jag tar upp en annan dimension av det här och skriver inte enbart att hon ska söka psykolog är väl uppenbart, hon har redan psykologkontakt, eller hur?) 

Hon får gärna starta en egen tråd på FL om hon vill och jag skriver gärna flitigt i den tråden till henne, och det gör säkert andra också. Man måste inte ha ett förhållande och hon mår inte bra öht i sitt förhållande. Hennes situation är inte unik, att killen spanar in andra och man mår dåligt som resultat. Killar är dem som ser vackra kvinnor överallt och de har något som de VILL spana in, kvinnor känner inte så om män, det finns inte tillräckligt många hunkar för oss att kolla på.

Jag mådde också dåligt med en man som jag skaffade barn med och gifte mig med, jag hade alltså gått mycket längre med någon annan än vad hon har gjort. Men jag valde att skilja mig för att han kunde inte sluta spana in andra. Förhållanden betyder inte ett minsta dugg om man mår dåligt i dem. Bäst är att kasta bort förhållande-biten i såna fall.

Jag är säker på att psykologer har sagt det här till henne redan (jag har också behandlats av psykologer som yngre, så jag vet), att hon måste fokusera på viktigare saker, stimulera sig själv, tänka logiskt, lära om lära rätt, läsa mycket och tänka på sådant som för en att må bra. Sånt tåls att sägas igen. Hoppas att hon blir bättre snart. Om hon vill kan jag vara hennes vän under villkoret att jag får lära henne all matematik och kemi på gymnasiet (gratis). Då får man en logisk syn på världen, och man är aldrig uttråkad. Men bara om hon vill. Jag tycker oerhört synd om henne. Hoppas att hon blir bättre snart 

Tack, ja, jag håller med. Nu var det min fästmans röst igen även på ditt inlägg:) Det är logiskt och rätt. Men jag har svårt med känslan av det, det känns som det hamnar på mitt ansvar. Jag vill väldigt gärna att både mamma och syrran är med när jag gifter mig (nästa år) men med tanke på hur hon reagerade över att vi förlovade oss (blev suicidal) så är jag rädd för att det skall bli totalt kaos några dagar före. Jag vågar inte heller vädra det och säga snälla du kan väl sköta dig det är som en slags utmaning att spåra ur är jag rädd för. 

 

Men fy, vilka hemska saker din mamma och din syster skriver till dig. Psykisk misshandel. Ännu starkare skäl att bryta med dem. Att systern var snällare när du också mådde dåligt beror nog på att hon nu blir avundsjuk på att du mår bra och har ett bra liv. Vissa människor blir otroligt missunnsamma när de själva mår dåligt. Kanske har hon också svårt att hantera att hon inte längre är mittpunkten i ditt liv, att någon annan har tagit den platsen. Hon låter ju som en väldigt uppmärksamhetssökande person. Nä, som sagt, bryt kontakten.

Tror du att din mamma kanske också har borderline? Eller någon annan outredd diagnos?

Grejen är att då tappar jag mamma med. För hon måste ta parti (hon kommer bli tvungen till det) och då blir det syrrans parti. Jag förstår det, jag är ju den mer stabile (Inte jämfört med en normal person, utan bara relativt). Var även så när vi växte upp trots att jag är yngst...fan pappa var bra på att hålla ihop, medla, kompromissa och göra alla lugna. Det gick aldrig så här långt när han levde. 

Men ja kanske. Jag har ju brutit med dem tidigare en period. Fast väldigt annorlunda då.

Men jag funderar på om det inte vore bäst så. Tex. om jag vart där, syrran får en dålig period där hon kanske skär sig för att hon kanske triggats av mitt utseende så blir det jobbigt även för mamma. Så det hade kanske vart bäst att inte ha kontakt alls. Jag förstör mer än jag hjälper.


Tack, ja, jag håller med. Nu var det min fästmans röst igen även på ditt inlägg:) Det är logiskt och rätt. Men jag har svårt med känslan av det, det känns som det hamnar på mitt ansvar. Jag vill väldigt gärna att både mamma och syrran är med när jag gifter mig (nästa år) men med tanke på hur hon reagerade över att vi förlovade oss (blev suicidal) så är jag rädd för att det skall bli totalt kaos några dagar före. Jag vågar inte heller vädra det och säga snälla du kan väl sköta dig det är som en slags utmaning att spåra ur är jag rädd för. 

 

Om din mamma är konflikträdd så kan du och hon ha kontakt som inte din syster känner till. Ni kan ses ute eller hos dig så inte din syster riskerar att storma in och ni kan prata i telefon. 

I mitt fall bröt alla på min pappas sida av släkten med mig när jag bröt med honom. De tyckte att jag agerade omoraliskt det var hårt särskilt att förlora min farmor men jag hade inget val. 

Detta är manipulation på hög nivå. Hon hotar med att ta livet av dig för att gå din vilja igenom, för att alla ska tycka synd om henne och lyda hennes minsta vink. Gå inte på det. Nästa gång hon hotar, ring polisen och be dem göra en utryckning då hon hotat att ta livet av dig, sen lär hon inte hota med det igen. Om hon verkligen ville ta livet av sig på riktigt hade hon gjort det för länge sen. Klipp bort sån här giftig skit ur ditt liv. 

Tack, men jag känner inte att jag kan prata med mamma på det sättet. De är väldigt tighta och hon är också väldigt känslig om hon känner sig kritiserad. Det var lättare att prata med henne med pappa när han kunde bryta in med det var inte så hon menade, nu missförstår ni varandra osv. Det blev liksom inte sådär toxiskt när vi försökte prata om saker. Han kunde liksom läsa av ett samtal, hur man skulle säga saker, hur man kunde kompromissa osv. Hårda ord, men förmodligen sant. Vad jag är rädd för med det...det kanske är fel att tänka så men om jag bryter med giftig skit har jag då rätt att behålla min fästman? För även om han aldrig skulle säga så eller få mig att känna mig så så är jag ju ändå hans giftiga skit. Ungefär det har min syster och mamma (och familjeliv!) uttryckt...inte att de är giftig skit för mig men att jag är det för honom. Stackars karl osv.