Är jag knäpp om jag satsar på den här relationen?
Jag är tillsammans med en man sedan 5 månader tillbaka som har två barn från ett tidigare förhållande som är 8 och 9 år gamla.
Vi har känt varandra i närmare 5 år och i början av vår, som kom att bli, längre vänskap, var det han som var mer eller mindre ?på? att lära känna mig mer och visade intresse. Av olika anledningar ville eller kunde inte jag inleda något mer intimt med honom. Jag hade precis kommit ur ett längre, turbulent förhållande och blev senare tillsammans med det exet igen (stort misstag som varade ytterligare 2 år). Under början av vår vänskap då jag var singel var det mycket flirtande mellan oss men det stannande där. Vi blev först och främst bra vänner och över tid riktigt nära vänner. Total transparens högt och lågt, tillit, förståelse, rubbet. Lite flirt hit och dit och attraktion också såklart, men vi respekterade alltid gränserna för vad vår vänskap kunde tolerera då.
Fast forward till nutid då vi båda har varit singlar ett tag. Jag sedan 1.5 år räknat från i somras och han mer eller mindre sedan 6 år. Jag dejtade en del i början men hittade ingen jag klickade med riktigt eller kände att jag ville fortsätta att utforska med. Han har haft mer eller mindre korta flings över åren då han hade ett extremt jobbigt uppbrott från sitt ex som han har barnen med. Han har varit ärlig med sina känslor och sin rädsla att hänge sig helt till en ny partner igen, också för att han är mån om att barnen ska ha så mycket stabilitet som möjligt, vilket jag förstår och respekterar. Samtidigt kan jag inte undgå att tänka över åren att det är bullshit för att skydda sig från något som han intalar sig. För att kontra detta har han alltid sagt sig ha en oförklarlig attraktion till mig. Fysiskt, mentalt, på alla plan. Att det både skrämmer och fascinerar honom.
Hur som helst under åren så av olika anledningar så har han alltid kommit tillbaka mot mig som vän men även potentiell partner då vi delar en kemi som jag inte tror att någon av oss riktigt någonsin känt. Åtminstone inte i vuxen ålder då man mer eller gett upp på ?den där? känslan och känner en form av partnerskap och att man kan vara sig själv till hundra procent. Plus attraktion, nyfikenhet, skörhet etc..
Han sa vid ett tillfälle för ett år sedan när vi pratade under en sen kväll att även om han ville och vet att vi skulle vara perfekta för varandra så skulle vi inte kunna gå hela vägen och inleda något seriöst för att han inte vill beröva mig gåvan att bli mamma. Dvs. Att han skulle vilja vara med mig men han inte vill ha fler barn och vill se mig lycklig med någon annan som kan ge mig det.
Efter det dejtade jag vidare men gäsp?. Och herrn fanns alltid där som vän men också som vän med benefits
Jag har under senaste året genomgått två omgångar av äggfrysning för att gardera mig för framtiden. Jag är 37 år.
Han har varit väldigt stöttande och positiv och funnits där för mig under behandlingarna. Han vet solklart att jag kommer vilja ha barn i framtiden.
I augusti i år hände något. En form av klick hos båda men främst honom tror jag att han var ?redo? att försöka inleda en seriös relation igen och sakta men säkert blev det vi på riktigt över tid utan att vi direkt pratade om det, på gott och ont.
Ber om ursäkt för detta långa utlägg men ville ge lite mer bakgrund eftersom det gått så lång tid..
Till min fråga: Efter allt detta och 5 års tassande runt het gröt- Varför skulle en man som är 15 år äldre med två barn och som har velat fram och tillbaka av diverse anledningar, och som vet att jag en dag vill ha ett eget barn, till slut komma till slutsatsen att han vill inleda en seriös relation med mig? Jag känner honom tillräckligt för att våga säga att han inte skulle vilja ?slösa min tid?, att han är smart nog att inse vad det innebär om han vill ha något långsiktigt med mig, att ett barn är ngt som kommer bli aktuellt.
Han kan få vilken kvinna som helst. Varför inte fortsätta sina mer lättsinniga relationer eller försöka träffa någon som redan har barn?
Är jag naiv och galen som fortsätter med honom? Slösar jag min tid? Jag litar på honom men eftersom jag känner till hans flyktiga sätt som han varit innan, och även om jag vet att han inte vill såra mig men att hans känslor kanske ändras när vågen av nyförälskelse kanske lägger sig? Jag är så velig då vi inte är 25 längre och jag har inte massa år att lägga på relationer som inte leder någonvart..
Allt är riktigt bra mellan oss och vi är kära och töntiga och allt det vi inte kunnat vara med varandra innan. Vi har massa resor planerade och planer generellt för det kommande året. Vi bor inte ihop ännu. Barnfrågan är dock något som gnager inom mig. Samtidigt har allting hittills skett naturligt och på känsla så jag vill inte riskera att ?förstöra? det genom att ta upp det. Hur löjligt och skevt det än låter. Jag vet att jag kommer få en del reaktioner på detta. Det är lätt att tycka från utsidan men den dynamiken som är unik för alla förhållanden är näst intill omöjlig att sätta ord på. Jag håller med de som säger att jag bara borde fråga.
Jag är inte rädd för att få ett ?nej?. Jag är mer ?rädd? att frågan skulle framkalla någon form av känsla om tidspress eller ultimatum inom honom, även om det inte är meningen. Min erfarenhet är att män väljer att översätta saker på sitt sätt. Också baserat på deras bagage.. Min tro och önskan är att även ett barn kommer ske naturligt mellan oss som allt annat, utan frågor, eftersom han vet att det är viktigt för mig och han inte skulle välja att påbörja en seriös relation om det inte är något han kan tänka sig kan bli verklighet.
Är jag en totalt blåögd idiot? Hur mycket skulle ni våga lita på er magkänsla eller känsla överhuvudtaget i en liknande situation?
Har ni erfarenhet av att män (eller kvinnor) ofta säger en sak men mognar in i verkligheten och gör med det tvärtom mot det de tidigare hävdat?
Alla tankar, erfarenheter, råd är välkomna!
