Sexlös relation som skylls på mig

Vad handlar bråken om.....? som hon skyller på. Vad är det som ni har konlflikter om. Det kan ju vara något som ni behöver hitta lösningar kring. En del är långsinta tyvärr.
Du anser att hon skyller på dig, men vem skyller du på....? I texten här så känns det som att du skyller på henne. Kanske för att hon inte villprata om det. 
Tänk på att det är inte så lätt att kunna prata om, det är ju ett känsligt ämne.
Det kan ju vara barnen som är anledningen, att hon tänker att dom ska komma till eran säng och sova. Dom är ju ganska små, under sex år. Det är ju också mkt med små barn, tvätt städ matlagning jobb. Delar ni förhållandevis lika på ansvaret?
Att hon skuldbelägger dig eller du henne som hon kanske upplever det när du visar missnöje så hjälper det inte till. Får väl berätta att du känner dig ledsen att hon tycker det är ditt fel.... det är bättre säga att det är ingens fel eller bådas fel och att ni tillsammans försöker hitta en lösning.
Visar du någon uppskattning i vardagen, och gör hon det till dig? Eller tar ni varandra för givet.......? Ibland kan man svälja sin stolthet och vara den som tar initiativet även om man inte får så mkt tillbaka.... Det kan ju vara köpa blommor, det kan vara att man gör mera av hemsysslorna, ger en komplimang, ordnar barnvakt och bokar in en utekväll..... Det kan vara att man tar sig tid o prata  lite djupare o fråga hur den andre mår, va tänker du om framtiden etc. Men det är väl svårt och få till när vardagen rullar på.... 

Då är det ju detta ni ska prata om, varför sex är något som bara kan ske på "speciella tillfällen"
kanske ni tillsammans kan hitta nya tillfällen för att visa er kärlek, en dusch tillsammans ibland osv

Men alltså, ni måste bygga upp ett nytt -vi- igen.
Om ni ska få till fysisk närhet så måste ni ju komma varandra nära igen- mentalt. Bli trygga i varandra.

Det kommer inte bli någon förändring av att ni pekar på varandra som orsaken till problem. Meningslöst att försöka komma fram till vem som gör rätt och vem som för fel. Vad spelar det för roll? Förmodligen är ni båda lika medskyldiga i detta.

Det enda du kan göra är att faktiskt ändra på ditt eget förhållningssätt.

Hur gör man då? ja man börjar visa intresse och uppskattning för sin partner. Tittar på partnern med värme i blicken. Frågar hur dagen har varit och visar intresse för hur han/hon mår. Han/hons intresse. Man stryker en rygg, en lätt omfamning i förbifarten, köper något litet som man vet att partnern tycker om (favoritglass tex). Ger komplimanger. Förklarar vad personen gör bra. Håller handen. Tar ett glas vin ihop och skrattar åt roliga saker som hänt. Frågar partnern - jag ser att det är tuff nu, hur kan jag hjälpa dig?-. OCH man ber om ursäkt om man brusat upp eller betett sig illa. Ursäkt utan att kräva att han/hon ska göra detsamma. 

Genuin affektion.

Och jag lovar, får du till det. Då kommer din partner att börja ändra i sitt beteende.

Jag testade få jag och min man är fruktansvärt dåliga på att bråka med varandra, båda går i totalförsvar. Så jag bytte strategi.. och du kan ju gissa vad som hände. Helt plötsligt fick jag ett spontant -förlåt- från en man som aldrig ens vill ta det ordet sin mun.

Ni har fastnat i gamla spår och behöver hitta vägar ur det. Och det gör ni inte genom att fortsätta i samma spår. Och någon måste börja och ta stafettpinnen 

Kan hjälpa OM det finns attraktion kvar. Om det inte finns någon attraktion i botten att bygga vidare på så kommer det där visserligen att leda till att det blir en trevlig och mysig stämning men det kommer inte leda till någon action i sovrummet. 
En bra relation kräver att det finns både attraktion och känslomässigt närhet.

Attraktion närs av affektion. Attraktion är inget som automatiskt bara finns där och är statiskt hela livet. Den kan ändras, dö ut och födas på nytt. Så länge det funnits en attraktion i början så finns möjlighet att väcka den på nytt. MEN det krävs jobb.

Spelar ingen roll att min man är fysiskt snygg och fräsch. Är han ett arsle på morgonen när vi ska rodda familjen så kommer min attraktion till honom att vara noll även om han sås kulle paradera naken i köket. Kramar han istället om mig och agerar i team med mig- då ökar min affektion och attraktion till honom. Värmen jag känner kommer påverka hurvida jag vill vara fysiskt nära honom. Så enkelt är det.

Män och kvinnor är olika här. För många män är det visuella grundstenen för attraktion. För kvinnor är det en helhet. Sex påverkas av vårt känsloliv. Få till en -vi- känsla så löser sig det andra. 

Det är just det som är problemet. Min sambo är inte intresserad av att hitta lösningar, eller prata om det. 

Ni andra får ett samlingssvar, för det var mycket klokskap!
Tack för många kloka råd. För att förtydliga - jag är kvinnan i sammanhanget. Jag är också den som tar huvuddelen av arbetet hemma, även om vi delar ganska jämnt. Jag är också den som försöker hålla någon form av fysisk relation som inte innehåller sex, samt är den som jobbar mest med ömhet, kärleksförklaringar och liknande. 
Det enda min sambo sagt, är att han inte tycker att jag är fysiskt oattraktiv. Men att varje gång det blir tjafs, blir han avtänd och så är det så i veckor. Det är inga stors bråk det handlar om heller. Det räcker med att han uppfattar mig lite snäsig i tonen. Och jag tänker att det är något annat som är problemet. Min sambo är äldre än jag, i 50-årsåldern och har både ökat vikten oxu minskat aktivitetsnivån genom åren. Jag tänker att något annat kan ligga bakom. Kanske en depression. Kanske ålder. Men det är svårt när han vägrar prata och bara skyller på att jag är otrevlig ibland. 

Är du beredd att ställa ett ultimatum och genomför det?

Säg då att situationen för dig är ohållbar, antingen försöker ni förstår och lösa den tillsammans, t ex via familjerådgivninen,  eller så är det skiljsmässa.

Jag tänker att du faktiskt gör klokt att läsa lite andra trådar på forumet och se om du landar mer i ditt resonemang om situationen, genom att läsa om detta, som ju är ett väldigt vanligt problem.

Jag tänker att det vanligtvis inte "bara" handlar om sex, utan också om att bli avvisad och känna sig oälskad, oattraktiv och tappa lite gnista.

Si sambo har all rätt i världen att inte känna sig attraherad, på samma sätt som du faktiskt också behöver stå upp för rätten att faktiskt inte lägga energi på en partner som du inte uppskattar.

Jag fattar vad du menar. I dit fall så finns det ju i grunden att du VILL ha en relation som innefattar både sex och närhet med din man. Hos vissa kvinnor finns inte den grunden utan de vill ha sin man enbart för trygghet av olika slag medans den amorösa kärleken och viljan till närhet saknas. 

  Att säga att affektion leder till attraktion kan leda in TS på fel spår, om han är en people pleaser i grund och botten som tror att för att få sina behov måste han vara andra till lags, ja då kommer han garanterat försöka ännu hårdare att vara snälla hjälpsamma killen och det kommer inte hjälpa. 

 Det gäller ju såklart åt båda hållen. Om det stämmer som TS fru säger att han ofta är på dåligt humör så drar ju det ner attraktionen rätt rejält. 

  Att det funkar som de ska när de är barnfria låter ändå väldigt hoppfullt. 
  Det viktigaste TS kan göra nu är sluta lägga ansvaret för sitt välmående på sin fru, det är helt fel väg, han behöver hitta vad som får honom att må bra i sig själv. 

Ställ ultimatum. Berätta om dig själv, börjar meningarna med "jag". "Jag är inte lycklig i vårt förhållande, jag saknar sex och närhet. Är du beredd att vi hjälps åt så att båda blir mer nöjda? Så att du slipper tjat och jag får mer av det jag behöver? Om du inte är beredd att jobba för det, så måste vi tyvärr skiljas."

Visst kan det vara tråkigt för barnen när föräldrarna skiljs. Men hur kul är det att leva i en familj med gräl och missnöje? Om skilsmässan blir anständig kan barnen få tillgång till två gladare föräldrar, om än i olika bostäder.

Att skylla på att ni grälat eller att du har varit sur är ren manipulation. Man ska inte använda sex som påtryckning för att vinna andra saker. Och ett gräl kan sluta med härligt försoningssex!

Tänker på åldern, kan det var något med hormonerna, lägre testestoron, eller depression som du säger. För det verkar ju som att det har kommit lite successivt o förvärrats. I så fall bör han söka vård. Jag tycker att det handlar om att han bör  visa att han tar sitt ansvar. Vad tänker han själv till att göra en hälsoundersökning?
Jag tycker personligen det är tråkigt när en person i ett förhållande har attityden att det är inget problem för mig så då är det inget problem. Oavsett vad det gäller. När man är i ett förhållande så borde man bry sig om den andres känslor och tankar, att man har den vi-känslan.... Bara för att han inte saknar sex och närhet.... så bryr han sig inte som det verkar. 
Hur funkar han att samtal med i övrigt gällande meningsskiljaktigheter, hamnar han lätt i försvarsläge, strunta i att lyssna eller?

Det kommer INTE bli bättre. 
Prata med vilken kille 35+ som helst och han säger samma sak 
Det finns ett fåtal lyckliga som har hittat en tjej som gillar sex, men precis som din tjej så vill dom flesta leva utan sex. 
Så även i mitt förhållande. 

Lämna kvinnan eller hitta en älskarinna om du vill fortsätta ha en lycklig tillvaro. 
En bitter blöt fläck är vad du slutar som annars. 

Lycka till

Det är just det. Jag hoppas hitta lösningar innan ultimatum, men det är kanske lönlöst. 

Jag är alltså kvinna. Sambon är en man. Att det funkar när vi är barnfria är förvisso trevligt, men det händer en handfull gånger per år. 

Jag tycker ju inte att jag är på dåligt humör hela tiden. Visst blir jag irriterad bland, men vi har två hyfsat små barn, jobb och livet. Jag kvittrar inte som en kanariefågel hela tiden, men går inte runt och skäller heller. 

Nu är det jag som är kvinnan. Stämmer dina teorier lika bra då?

Din snubbe är en idiot. 
Så. Bättre?

Jag skulle också bli avtänd om partnern beter sig argsint mot mig. Du får väl jobba med den biten då, om du inte vill släcka sexlusten, vad menar du att din partner ska göra för att ta för ansvar?

Låter som ni fastnat i ett mönster. Skriv ner vad du känner och hur du upplever det hela, men var noga med hur du formulerar dig. Det måste utgå från dina känslor, inte hennes agerande, annars blir det anklagande istället för ett berättande, sätt ihop det till ett brev, avsluta med en öppen fråga, typ: hur ser och känner du över detta?