Varför är det så svårt!!

Jag går just nu igenom en separation från en person jag trodde att jag skulle leva resten av mitt liv med. Personen hat en problematik som sakta visade sig under det första året. Aggressivitet utåtagerande kontroll osv. detta gjorde ju att även mina äldre barn började ogilla honom och tillslut gick det så långt att de inte längre vill se honom i vårt hem. Men trots det så börjar jag tvivla på mitt beslut för nu vill han helt plötsligt gå i terapi och förändras. Jag börjar tänka att mina barn ändå snart flyttar hemifrån och ska jag då sitta där själv och ensam? Jag har försökt prata med barnen men de vill verkligen inte ha med honom att göra oavsett. Samtidigt tänker jag hur ska vårat liv se ut om jag väljer honom med barn som inte ens vill komma hem och umgås. Vad gör jag? Samtidigt är det faktiskt helt förståeligt att barnen känner som de gör. Borde jag bara släppa honom och gå vidare? Tänka att han fick sin chans.

Jag vill tillägga att vi bor inte ihop så tanken var att fortsätta träffas på avstånd medans han söker hjälp och sen flytta ihop när barnen flyttat ut. Men min oro är ju att barnen inte kommer vilja komma hem och hälsa på och umgås. De tycker ju som ni säger att han haft sin chans.

Jag vet ju att det finns en problematik som han behöver hjälp med och det va ett krav för att ens fortsätta. Nu medicineras han och påbörjar snart behandling. Men jag ar svårt att förlåta honom för vissa saker, och saker som barnen hört osv. jag förstår ju att barnen känner som de gör. Har haft en öppen diskussion med dem och de säger att de inte kommer förlåta honom även om han går behandling och att de inte känner sig helt trygga i hans närvaro. De vill inte ha honom i vårat hem och kan inte tänka sig att umgås med honom. Jag känner ju att jag måste respektera det från deras sida. Jag misstänker ju att det kommer bli tröttsamt i längden att ha en relation där barn inte alls har en plats. Där man inte ens kan sätta sig ner och ha en middag. Det kommer bli många situationer där jag kommer bli tvungen att göra val och välja bort antingen barnen eller honom och det känns ju väldigt fel i min magkänsla. Julen är ju snart här och barnen skulle aldrig kunna tänka sig att spendera den med honom.

Jag vet ju att det finns en problematik som han behöver hjälp med och det va ett krav för att ens fortsätta. Nu medicineras han och påbörjar snart behandling. Men jag ar svårt att förlåta honom för vissa saker, och saker som barnen hört osv. jag förstår ju att barnen känner som de gör. Har haft en öppen diskussion med dem och de säger att de inte kommer förlåta honom även om han går behandling och att de inte känner sig helt trygga i hans närvaro. De vill inte ha honom i vårat hem och kan inte tänka sig att umgås med honom. Jag känner ju att jag måste respektera det från deras sida. Jag misstänker ju att det kommer bli tröttsamt i längden att ha en relation där barn inte alls har en plats. Där man inte ens kan sätta sig ner och ha en middag. Det kommer bli många situationer där jag kommer bli tvungen att göra val och välja bort antingen barnen eller honom och det känns ju väldigt fel i min magkänsla. Julen är ju snart här och barnen skulle aldrig kunna tänka sig att spendera den med honom.

Hej,

vad bra att han vill gå i terapi eftersom han där kan få hjälp att ändra sina beteenden. Många hoppar av terapin när den känns för jobbig och lyckas tyvärr inte förändra sina destruktiva beteenden nämnvärt. Det tar tid att förändras och därför rekommenderar jag att ni inte är tillsammans med varandra de närmsta åren.

Om du inte vill stänga dörren för all framtid kan du låta honom veta det. Lova inte att ni ska bli ihop senare och var tydlig med att ni inte ska vara ihop nu. Uppmuntra honom att gå i terapi i syfte att få hjälp att jobba med sig själv. Förklara att förutsättningarna för en kärleksfull relation mellan er måste finnas innan det kan bli tal om att blir ett par igen.

Min svägerska var i en liknande situation och jag beundrar henne för hur hon hanterade den. Vi bor i olika länder och 2009 skulle vi fira jul ihop som vanligt, men de ställde in i sista stund. Först förstod vi ingenting men det visade sig att hennes man sedan 15 år tillbaka stegvis hade blivit alltmer aggressiv i hemmet. Tillslut kom den dag då han slet tag i sin frus hår och släpade henne runt vardagsrummet och köket. Deras modige 11-årige son som såg på ringde polisen som kom dit på en gång.

Det klassiska scenariot är ju att kvinnan tar tillbaka mannen (som även är barnens pappa) efter en sådan händelse. Det gjorde inte min svägerska, istället blev det rättegång med strafflig påföljd. Mannens föräldrar var skitarga på min svägerska över att hon aldrig tog tillbaka polisanmälan. Efter domen blev det ju svårare för mannen att få jobb och sånt, eftersom han fanns med i brottsregistret. Dessutom tyckte de att barnen i familjen fått lida så mycket pga anmälan.

Mannen å sin sida var inte arg på hustrun. Han ångrade sig, ville absolut fortsätta relationen, lovade bättring och beslutade sig för att gå i terapi. Kvinnan stod på sig och förklarade att det måste finnas goda förutsättningar för en kärleksfull relation innan det kan bli tal om att blir ett par igen. Hon förklarade för honom att vare sig barnen eller hustrun kunde känna sig trygga med honom i huset, trots att de kände kärlek till sin pappa/make när han inte var arg.

Paret skaffade skilda boenden och mannen började gå i terapi. Han ville uppriktigt förändra sina destruktiva beteenden och stegvis lyckades han jobba sig genom den långa förändringsprocessen med hjälp av en psykolog. Det har gått 14 år och barnen har blivit vuxna. Sonen som gjorde polisanmälan mår inte längre dåligt över det. Han och syskonen fick också samtalshjälp i samband med uppbrottet och nu har alla tre barnen en fin relation till sin mer harmoniska pappa.

Föräldrarna blev aldrig ihop med varandra igen, båda lever med en annan partner och alla är nöjda. Min svägerska blir glad när hon ser sitt ex tillsammans med deras gemensamma barn. Det lyser kärlek och välmående i pappa/barn relationerna. 

Hur länge har ni varit tillsammans? Hur gamla är barnen? 
Hur kommer det sig att han ansett sig ha anledning att visa sina aggressioner inför barn han inte ens bor tillsammans med?
Har det enligt dig funnits fog för de gånger han blivit arg mot/inför barnen?

Finns inte på världskartan att någon annan oavsett kön eller relation till mig skulle få säga eller bete sig hur som helst mot mina barn.
Och absolut inte om vi inte ens bor tillsammans!
Mina barn mitt ansvar.

Sorry, men lite medicin och terapi gör inte att en personlighetsstörning försvinner. Att dina barn flyttar hemifrån gör inte att han får det enklare och hantera sina känslor och diagnoser.
han har redan passerat gränsen med ord och knuffat, det finns inte en chans i världen att jag skulle gå tillbaka till en sådan man. Om du går tillbaka så visar du att du tänjer på dina egna gränser och det kommer bara bli värre och värre. Även om han fungerar i vissa situationer så kommer ni alltid ha problem så fort saker inte blir som han vill och du kommer anpassa bort hela dig själv för att hålla honom lugn och nöjd.

jag har levt med en man med personlighetsstörning i många år och det har gjort att jag nu är både utmattad och har tappat mig själv.