Min man vill att jag lämnar barnen.

Ja, helt galet.
Försök få något samtalsstöd via vårdcentralen. 
Det är bra att ha någon att samtala och bearbeta med. 
Självklart flyttar man inte ifrån sina barn. Han får flytta ensam

När man kommer upp i medelåldern är det många som längtar hem till sitt ursprung. Det är ganska vanligt och det finns både mammor och pappor som flyttar till sina hemländer och överger barnen. Tyvärr. Jag känner till många sådana fall, är det inom Sverige behöver det inte bli lika dramatiskt.
Det verkar varavnågot psykologiskt fenomen som är hyfsat vanligt. 

Kan ju inte vara vanligt annat än hos helt värdelösa föräldrar, vem fan överger barnen i tonåren?

Skulle vilja att han träffar någon för att prata med om detta egentligen men men han skulle aldrig gå med på att träffa en terapeut. Jag bara tycker det är så hemskt att han tänker så. Vad ska jag säga till barnen liksom? Nä pappa vill flytta utan er? Utan oss. Yngsta barnet kommer ju att bli helt förstörd. Och hen är redan känslig som det är. 

Håller helt med.

Nä du lämnar inte dina barn.Han kan flytta om han vill,men du vill inte vara och behäver inte detta .

Bland det värsta man läst på FL och det vill inte säga lite. Tänker han överge sina egna barn? Vill han inte se dem växa upp och utvecklas? Hur ska TS förklara det; "er far bryr sig inte ett dugg om er, han vill flytta tillbaka och helst slippa er". Låt honom flytta, men det kommer att bli ett trauma för barnen, de kommer att skadas av detta, för livet.                                                                                                                                                                Skulle han göra allvar av sina planer kommer barnen att behöva mycket stöd; de har ju blivit berövade sin trygghet i livet. Tur att de har morföräldrar, men det är ju inte rätt att de plötsligt ska träda in och ta föräldraansvaret, de kan ju ha andra planer för sin ålderdom.                                                                                                                                                                                           Den här mannen måste ha visat liknande tendenser tidigare under äktenskapet, nånting är allvarligt fel med honom om han plötsligt vill lämna sina barn. Att en så förvriden människa skulle lyssna på en terapeut håller jag för osannolikt. Det är ju ofta så att män med utländsk härkomst har föga förtroende för våra myndigheter, psykologer betraktas med misstänksamhet. Nu generaliserar jag något, det vet jag, det finns förvisso invandrare som litar på det svenska systemet i alla avseenden, men dessvärre finns ju parallellsamhällen som alla vet.                                                                                                                                  Kan inte TS tillsammans med morföräldrarna ställa honom mot väggen och fråga vad han menar med detta? Tänker han sjappa som en hund? En hund är just vad han är och då kanske det är lika så gott att han försvinner, för alltid. Tänker han betala för barnen eller hade han tänkt att smita från notan?                                                                                                                                  Man blir ju mycket upprörd över att läsa detta. Frågan är hur TS ska kunna skydda barnen, jag förutsätter att hon stannar med dem. Skulle hon ens i sin vildaste fantasi tänka sig att lämna sina egna barn är hon lika usel som mannen. Det är hennes plikt och skyldighet att ta hand om dem om hon vill kallas människa. Om man inte har något hederskodex "är man inte människa utan en lort" sa Astrid Lindgren. Mannen i detta drama är en lort, en stor skit.                                                                                                                                             Jag tänker ofta på min egna föräldrar, de gjorde allt för oss, de hade dött för oss barn. Min far har varit min stora förebild i livet; han inspirerade oss, läste med oss och ville att vi skulle lära oss spela instrument. Vi läste mycket som barn, han förklarade det som var svårt för oss att förstå och var tåligmodig under några stökiga tonår. Han blev gammal; på äldre dar hjälpte jag honom med åtskilligt, men mest umgicks vi och pratade om böcker, samhällsutveckling och politik. Detta inlägg blev en hyllning till honom, varje dag möter hans ögon mina där hans porträtt hänger på väggen.

Antingen har han blivit sinnessjuk eller också är detta hittepå. 

Jag känner en mamma som övergav sina barn i tonåren och flyttade hem från Sverige till Sydamerika. Hon verkade normal fram till detta och väldigt engagerad i barnen. 

Eller överhuvudtaget 

Vilket land är det? Vad tror han ska bli bättre där?

Din man verkar ju helt sjuk i huvudet, ingen jag skulle kunna leva med varken här eller någon annanstans. Och varför skulle dina föräldrar ta hand om era barn? Jag tror aldrig j har hört talas om något liknande 

Vad säger Hans släktingar i hemlandet? Är de införstådda med planen? Annars kanske du kan prata med den i släkten som du har bäst kontakt med. Om de är vettiga så kommer de ju inte ta emot din man med öppna armar om han flyttar utan barnen. 

Det behöver du inte diskutera med honom, då hamnar du i en mammaroll gentemot honom. Om han känner att han behöver samtal med någon så lär han ta reda på det själv, men min gissning är att han inte har den insikten så det kommer inte att ske. Släpp den tanken med andra ord.

Låt honom ta sina beslut. Var tydlig med vad du själv vill. Jag gissar nu, men hoppas att det skulle vara något i stil med att du stannar med dina barn oavsett vad han än gör. Förklara för honom, utan att låta sur eller dömande, att han är fri att ta sina egna beslut men att DU stannar kvar med era barn. Diskutera ett tidsperspektiv när du vill ha besked, för i praktiken blir det ju att han också lämnar relationen om han flyttar utomlands. Ni kan t ex diskutera saken igen om två veckor.

Själv skulle jag inte ens invänta hans besked utan ifrågasätta hela relationen. En man som tycker att man ska lämna sina barn vind för våg (trots att de är med mormor och morfar, det är INTE samma sak!) skulle inte vara en man för mig. Om han dessutom kan tänka sig att flytta utomlands på egen hand så är relationen definitivt över. Då är det lika bra man skiljer sig direkt.

Och för barnens del, för det glömde jag svara på, så måste du vara ärlig men inte grym så klart. Nej, man säger inte att pappa vill flytta ifrån dem!! Du säger så klart att han har bestämt sig för att flytta tillbaka till hemlandet bara. Om de undrar varför, eller varför han inte vill ha med resten av er eller något annat, säg att du inte riktigt vet och att de får fråga honom. Allt det är ju faktiskt sant.

Läste nu också det sista du skrev i starten, att han tänker flytta på egen hand. Låt honom. Inga fler diskussioner. Fråga när han ska flytta, sätt en tidsram för när du vill att han ska vara ute. Ansök om skilsmässa. Se över äktenskapsförordet om ni har ett.

Är det ett trevligt hemland, säkert, med bra skolor? Kan ni tänka er att flytta dit hela familjen? Ni kan ju testa att bo där ett par år isåfall. Nyttigt för barnen att få uppleva!

Men jag måste erkänna att hade min man föreslagit detta så hade mina känslor för honom dött.