Vill men kan inte flytta ihop
Jag har en ny partner sedan snart två år tillbaka, vi har varit ett par "på riktigt" i 1,5 år. Jag är 40, han är 46. Jag har två barn på 8 och 11 år som bor hos mig varannan vecka. De veckorna som jag inte har barnen så bor han hos mig. Men jag mår så fruktansvärt dåligt och saknar honom nåt otroligt mycket de veckorna som han är hemma hos sig. Det är ibland olidligt, vilket leder till att jag blir sur och irriterad på honom för att han är hemma hos sig. Det låter säkert helt sjukt, men jag känner mig som en dökär tonåring ibland trots mina 40 år.
Vi har pratat om att vi vill flytta ihop så småningom. Inte på sekunden, men för att jag ska klara av att leva det här varannan vecka livet så vill jag ändå känna att det finns inom en rimlig framtid. Att det planeras för det. Han vill också säger han, men är mer lugn och accepterar läget som det är nu. Att det blir när det blir.
Problemet är att han har tre barn, varav två bor hemma hos honom på heltid. De som bor hemma är 18 och 23 år. 23-åringen är det största bekymret. Han har add, hoppade av skolan och har sedan dess varit hemmasittare. Han gör ingenting, går knappt utanför sitt rum. Han blir jättearg och stänger in sig ännu mer när partnern är på honom om att han måste ta tag i sitt liv, söka jobb, försörja sig själv osv. Det här gör att min partner har gett upp, han orkar inte med att ha bråk varje dag. Han vill inget hellre än att "bli av med" sonen, men orkar inte ta fighten.
Det gör för mig att det känns hopplöst när jag inte kan se någon framtid. Som situationen ser ut nu så varför skulle han inte bo hemma i 10 år till? Jag jobbar med liknande personer och vet hur vanligt det är att bo kvar hos föräldrarna. I 10 år klarar inte jag av att leva varannan vecka. Partnern vill inte det heller, men ser det inte som lika stort problem.
Vi varken kan eller vill flytta ihop med 4 "barn", så stort hus har vi inte råd med. Jag förstår att man inte slänger ut sitt barn på gatan, ingen gör det. Men nånstans måste man kunna ställa krav på egen försörjning åtminstone. Han kommer inte kunna få ett jobb hux flux, men någon form av ersättning/bidrag måste han kunna få.
Ska en 23-åring få hindra oss att leva som vi vill?
Jag älskar verkligen min partner, men är.så rädd att jag inte kommer orka i längden.
Vad är era spontana tankar?
