Han blir så arg på barnen!

Vilket är helt rimligt om pappan har ganska hög toleranströskel. Då bör barnen lära sig att inte överskrida den.

Om pappan har låg toleranströskel, som verkar vara fallet här, är det däremot ett dåligt råd. Barn bör inte uppfostras till att lyda blint, eller lära sig att minsta fel kan göra pappa upprörd. Det är en balansgång mellan att lyda, uppföra sig och att utvecklas till självständiga individer som vågar ifrågasätta.

Hade samma med min man, blev skilsmässa till slut. Och nu får han ta konsekvenserna att barnen står närmare mig än honom, våra fina barn som helt en har toppbetyg och är både artig och hjälpsam. Den andra är mer livlig med smart på ett annat mycket bra vis, och otroligt känslosam. 

Blev bättre efter separationen och barnen vill oftast vara där också halva tiden, lite mer hos mig. 

Vi hade kanske kunnat tas igenom detta om han hade lyssnat på mig när chansen fanns.men känslorna dig ut med att han skulle bete sig som en skit och envis som en tonåring samtidigt. 

Att skrämma barnen med sin ilska är skadligt. 
Man kan visa att man blir besviken, och vägleda till bättre beteenden utan att skamma och skrämma barnen till lydnad.

Gör barnen något fel så går det lika bra att säga till med LUGN röst.
Är det något väldigt farligt barnet gör så kan man lyfta barnet därifrån, och sedan förklara varför man gjorde det.

Ilska är en känsla som vilken annan, men hur man yttrar denna ilska har avgörande konsekvenser för barnens trygghet och utveckling.

Själv fick jag både fysiska och psykiska tillrättavisande som barn, och jag kan säga att det har skadat min inre trygghet. 
Jag kommer nog aldrig bli hel.

Nummer ett är att som den andre föräldern STÅ UPP FÖR BARNET. Säg ifrån- nej det är inte okej att behandla barnet dåligt för att denne inte beter sig på det sätt du som förälder önskar.
Barn har inte samma konsekvenstänk som vuxna, och att göra fel är en del i att växa upp. 

man kan vägleda med ord, med uppmuntran- och som sagt- i situationer där det kan gå riktigt fel, lyft undan barnet och berätta därefter varför man gjorde så.

Hur gamla är barnen förresten? 

Jag växte inte upp med arga föräldrar och blev en ordentlig människa ändå.

Detta är väldigt viktigt. Många som förespråkar auktoritär uppfostran, tror att det är det enda som fungerar. Särskilt med "bråkiga" barn. Ofta är det snarare tvärtom.

Min pappa var lite äldre och ganska strikt, men inte överdrivet, och han brusade sällan upp. Inte mamma heller. Det blev folk av mig och min syster ändå. Eller kanske just därför.

TS barn låter som "normala" barn, ungefär som våra 11-åringar. Snälla för det mesta, bråkar ibland, samt fungerande i skolan. Då finns det ingen anledning att vara stenhård eller reagera på minsta lilla. Även när det gäller svårare barn eller barn med diagnoser, måste man gå efter vad som faktiskt fungerar, på kortare och längre sikt.

Men en hel del föräldrar har bristfällig kunskap om barns mognad och utveckling. Vissa är för hårda, andra för slappa. Det senare gäller t ex när 10-12-åringar ränner ute och rekryteras av kriminella gäng...

Ja, citatet du tog är tyvärr samma som man kan se när folk försvarar fysisk misshandel. Detta är psykisk misshandel och lika illa. Studier visar att barn tar lika stor skada, så det är verkligen något man måste jobba på om man har kort stubin som förälder.

Ja, det blir folk även av de som blir slagna eller skrikna åt, men det var ju inte pga misshandeln och det är verkligen inte hälsosamt för den sakens skull. Det sådana personer inte fattar är att de har tagit skada vare sig de märker det eller inte. Främst brukar det visa sig i hur man behandlar sina egna barn, men också sina partners och vilken empati man har gentemot andra generellt.

Det blir ångestfyllda, deprimerade vuxna av de barn som växt upp med misshandel i hemmet.

Dessa vuxna försöker självklart dölja det i sociala sammanhang, men nog kan man vara väldigt nedbruten och trasig som överlevare av våld och hot.

+1 på den.

Jag växte upp med en sån pappa, det var ett helvete. Jag var rädd för honom, hatade när han vabbade och inte mamma. Jag är inte rädd för honom idag men konflikträdd generellt. 

Kan argumentet att det är ni vuxna som är ansvariga för stämningen i familjen funka för din man? Barn kan emellanåt leva i en känslomässig berg-och-dalbana, men det är ingen anledning till att resten av familjen måste följa med i den. Er roll som vuxna är att stå stadigt på jorden och sätta stämningen (den kärleksfulla, harmoniska, lugna och trevliga stämningen) som gäller i er familj.

För mig hjälpte det att anamma den idén när barnen var i de vildare åren. Och det går att vara både empatisk och att sätta gränser utan att låta det påverka ens grundläggande humör. 

Anyway, det var bara en tanke. Bra att du reagerar, för det du beskriver känns inte helt ok för barnen.

En vinkel som du kan testa är att prata om hur man bygger upp barns självkänsla och vad som bryter ner den. 

Försök öppna upp samtalet och prata mer målinriktat. Vad är slutmålet med er uppfostran? Hur mår ni själva och vad skulle ni ändra på hos er själva om ni kunde? Hur kan ni ge barnen de bästa förutsättningarna att bli de vuxna ni vill att de ska bli 

Tack för många bra tips o tankar :) tar med mig allt!

Han har ju absolut rätt när han säger att du också blir arg. Verkar som att du tycker det är okej om du blir arg, för då är det rättfärdigat, men om han blir arg men inte du är det inte rättfärdigad, eftersom det, enligt dig, fanns ju ingenting att bli arg över.

Vad ni ska göra beror ju helt på omständigheter. Du har inte skrivit något om vad barnen gör som gör honom arg och hur pappans ilska uttrycker sig. Det är ju absolut relevant att veta, om du vill ha tipps och om du vill veta vad andra tycker. 
Det kan vara så att din man blir arg alldeles för fort och måste jobba på att hantera sig själv. Eller det kan vara så att ni behöver förändringar i er uppfostran/vardag eftersom era barn beter sig alldeles för dåliga. Troligen är det en kombination av båda.

Jag tycker absolut att man har rätt att bli arg på sina barn när de inte lyssnar osv, men man behöver inte alltid höja rösten och bli irriterad. Man kan bli sträng utan att forma och skrika. Jag skrev att jag inte är perfekt och ber ibland ursäkt till barnen när jag tycker att jag har gått för långt, som sagt. Min man blir alltid för arg mer eller mindre, säger NEJ till allt, låter inte barnen få prata till punkt när de vill förklara sig, han suckar och stönar och tycker att de är SÅ jobbiga. Han fortsätter att köra på på samma sätt hela tiden men förväntar sig att barnen ska förändras. Jag försöker att utvecklas i min föräldraroll, diskuterar med barnen, kompromissar, försöker säga Ja lite oftare, följer rutiner så gott jag kan? Jag tycker att alla andra i vår omgivning behandlar våra barn bättre än han gör. Farmor o farfar, mormor o morfar, våra syskon? Det är ingen annan som tycker att barnen är jobbiga. Och vi umgås mycket med familj.

Han blir arg för att de lyssnar för dåligt, glömmer att hålla över tallriken när de äter, hoppar/rör sig i soffan när de kollar TV, är inte tysta hela tiden när vi kollar film allihop, de kivas i bilen.. typ så. Han tar tag i dem och säger högt/skriker SLUTA NU! LYSSNA! Osv

Jag får känslan av att du kanske är en arg pappa som tog mitt inlägg personligt? Lite kränkt? 

Hmmm, om man alltså efterfrågar mer info för att kunna uttala sig dem av er som har rätt, är man alltså kränkt och tar inlägget personligt? 
Jag förstå, du är inte här för att få åsikter utan enbart för att få medhåll. Slöseri med tid att engagera sig i ditt "problem".

Haha nej det var inte för att du efterfrågade mer information, det var för att du hittade på en massa saker själv!

?Han har ju absolut rätt när han säger att du också blir arg. Verkar som att du tycker det är okej om du blir arg, för då är det rättfärdigat, men om han blir arg men inte du är det inte rättfärdigad, eftersom det, enligt dig, fanns ju ingenting att bli arg över.?

Jag har inte sagt att han blir arg för fel saker, han blir FÖR arg. Han kan inte hantera konflikter med barnen på något annat sätt än att bli arg, oftast. Det du skrev kändes personligt, kanske du har blivit anklagad för att bli för arg och du kände dig kränkt. Men jag kan ha fel.

Jag vill inte veta vem folk tror har rätt. Jag vill veta vad andra skulle göra om de upplever att de har en partner som är för arg på barnen. Du behöver inte engagera dig mer, tack!

Och så skriver du att våra barn beter sig alldeles för dåligt. Det gör de inte! Och det är lustigt att du tror att du vet nåt om det. De beter sig lika dåligt som vilka barn som helst i den åldern. Definitivt bättre än vissa barn! 

Jag vet precis vad du har att göra med, TS. Min situation är liknande din, min man är också en kärleksfull pappa, men kan liksom din man brusa upp mot barnen. Detta har lett till konflikter mellan oss, för jag säger alltid till honom på skarpen direkt när detta sker. Han, i sin tur, menar att jag är alldeles för mesig i min uppfostringsstil när jag säger till lågaffektivt (jag kan såklart också tappa det som alla andra, men säger alltid förlåt efteråt). 

När jag har försökt bemöta honom med fakta och forskning slår han den alltid ifrån sig och hävdar att han inte tror på det. Han menar att dagens uppfostringsmetoder leder till att barnen blir oförskämda. Det går alltså inte att nå fram till honom.