Blir illa till mods när hans vuxna barn är här.

Det känns rätt tragiskt att de enda pappan verkar ha gemensamt med sina nu vuxna barn är händelser under uppväxten. Är han inte intresserad av deras liv idag? Studier, arbete, boende, relationer? Är de inte intresserad av att dela med sig av sitt liv idag till honom? Eller var den tiden den bästa i deras liv och att det inte finns något trevligt att tala om kring det som händer dem idag? Känns rätt sorgligt.

Vad kan du göra? I stort sett ingenting, du har försökt ta upp det med honom men han ser inte samma problem som du. Har du möjlighet att vara prata med barnen när han inte är med? Inte ifrågasätta att de pratar minnen med sin pappa utan intreessera dig för deras liv idag.

Jag tror det kommer ändras när det kommer partners in i bilden, då kan du leda in partnern på aktuella ämnen. Framför allt sen när det blir barn, för med småbarn så är det här och nu som gäller.

Fly taktiken verkar bra ,gå därifrån och gör någonting du tycker om att göra istället, finns väl inget syfte att sitta där för dig.

Tyvärr, så är många på detta vis. 
Jag flyttade till en helt annan stad när jag träffade min sambo, och blev då en stor del av hans krets. 
När hans barn är över pratas det ofta om dåtid, samma sak med hans föräldrar eller släkt. Ja det är inte så konstigt, dom hade ju ett helt liv innan jag kom in i bilden. Så jag försöker bara ta in och lyssna på alla historier, men absolut, ibland kan det bli tröttsamt.
Det har hänt mer än en gång att man blir helt tyst och bara sitter där. Nån gång hos hans föräldrar så var jag pinsamt nära på att somna för att det vart så jäkla tråkigt att bara sitta där bredvid. 
Haha, fyfan så pinsamt. Men sitter man bara bredvid och lyssnar i 2 timmar så blir man trött till slut. 

Är annars en otroligt social människa, men just vid såna tillfällen märker jag att min sambo behöver få snacka av sig.

Ibland får man stå ut helt enkelt, ofta är dessa släktingar godhjärtade och det uppväger, i någon mån i alla fall.                                                                                      Problemet är att det saknas intressen. Det finns sällan böcker i dessa hem, finns det till äventyrs är det Nordisk Familjebok från 1945 och Strindbergs samlade verk, inköpta för ge hemmet en intellektuell "touch" men inte för att läsa. Konserter, teaterföreställningar och museibesök är okända begrepp, ibland finns inte ens en tidningsprenumeration. Alltså: Hur ska man  kunna tala om nånting annat än det som hände förr när andra referenser saknas? 

Vet inte riktigt vad jag vill med tråden. Kanske få bolla lite med andra människor antar jag?

Lever med sambo sen flera år, vi har en gemensam son som närmar sig tonåren. Sambon har två vuxna barn från en tidigare relation.

Hans barn kommer till oss rätt ofta, skulle kunna vara trevligt men nu har det mest blivit en pina och jag vill fly varje gång. Jag och sonen skulle kunna vara helt osynliga för det enda som diskuteras är nostalgi, utan att överdriva så inget annat. Försöker man flika in något om världsläget eller något så ignoreras det bara och så fortsätter man orera om hösten 2004. Blir det väldigt smetigt så ringer hans barn till sin mamma på facetime så ska alla engagera sig.

Har hamnat i många diskussioner med min sambo angående detta men han idiotförklarar mig och säger att det är fullt normalt.

Det kanske är normalt men jag börjar må fysiskt dåligt av allt, flyr så ofta jag kan men eftersom det är var och varannan helg så funkar inte det i längden. 

Är det såhär det ska vara? 

Det känns rätt tragiskt att de enda pappan verkar ha gemensamt med sina nu vuxna barn är händelser under uppväxten. Är han inte intresserad av deras liv idag? Studier, arbete, boende, relationer? Är de inte intresserad av att dela med sig av sitt liv idag till honom? Eller var den tiden den bästa i deras liv och att det inte finns något trevligt att tala om kring det som händer dem idag? Känns rätt sorgligt.

Vad kan du göra? I stort sett ingenting, du har försökt ta upp det med honom men han ser inte samma problem som du. Har du möjlighet att vara prata med barnen när han inte är med? Inte ifrågasätta att de pratar minnen med sin pappa utan intreessera dig för deras liv idag.

Jag är sån som är otroligt nostalgisk och i stort sett bara pratar gamla minnen med mina föräldrar. Jag har inget intresse av idag och jag lever gärna i det förflutna för jag mår mycket bättre av det. Jag har själv barn och naturligtvis bryr jag mig om hans liv och utveckling framåt. Däremot när jag möter mina föräldrar så handlar samtalsämnena till 95% av det förflutna.

Jag förstår att du mår dåligt TS och det är ju för att du inte existerar i deras förflutna. Du kan tyvärr inte hindra dem från att vara nostalgiska med sina föräldrar. Istället för att prata om världsläget som de uppenbart håller sig borta ifrån så kan du väl delta genom att lyssna aktivt, ställa frågor osv. Något i deras förflutna kanske påminner dig om vissa händelser i ditt liv? När de väl får upp ögonen för dig så kan ni nog mötas och du kanske till och med kan få dem intresserade av DITT förflutna. Det går att nästla sig in i andras samtal och bli delaktig! Och då kommer du knappt känna dig utanför. 

En fråga; har du nånsin varit intresserad av att umgås med din mans vuxna barn helt själv? Såsom du gör med ert gemensamma barn. För som jag ser det saknas det en relation mellan dig och de vuxna barnen. Annars hade ni kunnat umgås och börja skapa egna minnen tillsammans, utöver de minnen de har med sina biologiska föräldrar. Låter det helt konstigt?